Min blivande man och jag hade varit tillsammans i mindre än ett år när vi bestämde oss för att gifta oss. Jag hade ingen aning om hur kylig och misstänksam hans mammas attityd skulle bli, mot både mig och vår dotter som föddes strax efter bröllopet, frisk och livlig på utsatt dag. Det blev genast ett problem vår lilla flicka hade klassiskt svenskt utseende: ljus hy, ljusblont hår, och klarblåa ögon, medan min man och hans yngre bror båda hade mörkt, lockigt hår och nötbruna ögon, nästan lite romska drag.
Medan jag fortfarande låg kvar på BB ringde min svärmor, gratulerade mig, och ville genast komma och träffa sitt första barnbarn. Så hon kom dit. Hennes ansikte blev stelt när barnmorskan rullade ut vår dotter i vagnen, och innan vi ens hann hälsa ordentligt sa hon, mitt i sjukhusets väntrum:
Vadå, har ni blandat ihop barnen nu?
Alla i vår närhet blev alldeles ställda. Min svärmor borrade sina ögon i mig, väntade på ett svar, och jag stammade fram att det nog inte var möjligt de hade aldrig tagit barnet från mig.
Det osagda hängde kvar i luften jag såg vilket tvivel hon bar på, fast hon höll tyst. Men hemma, när min man och jag försökte komma till ro med vår nyföding, kom nästa kommentar, som om hon bara väntat på rätt ögonblick:
Det där kan väl ändå inte vara er dotter? Ser ni ingenting själva?
Min man stelnade till av chock. Och min svärmor fortsatte, la armarna i kors och höjde rösten:
Hon liknar inte dig, inte sin pappa, och absolut inte sin mamma. Tänkt efter själv, Erik finns det nån annan som har hjälpt till här?
Erik tog min sida direkt. Han bad henne lugnt att gå hem, men inombords var jag så sårad att tårarna bara rann. Vi hade sett fram emot just den här stunden, min graviditet hade varit ganska jobbig, men nu var vår Ella frisk och stark, och allt borde varit eufori. Barnmorskan skämtade när Ella undersöktes först:
Vilken liten sångerska du fått! Lungorna är det inget fel på!
Jag log bland tårarna, och Ella låg bredvid mig i sängen, nöjd. De första dagarna på BB drömde jag om att vi skulle fira stort hemma, men allt det sköljdes bort av konflikten. Efter att svärmor lämnat oss satt Erik och jag vid köksbordet, men glädjen var borta ur rummet.
Svärmor gav sig dock inte. Hon ringde allt oftare, kom förbi oväntat och använde varje chans att insinuerade saker om Ella, ifrågasatte hennes ursprung. Aldrig lyfte hon barnbarnet, ville alltid vara ensam med Erik, försökte övertala honom med konstanta krav på ett faderskapstest. Hennes anklagelser hördes tydligt in i vardagsrummet, och Erik försäkrade henne lugnt om att han visste att Ella var hans dotter men svaret möttes med ett skratt:
Jaså, det tror du? Då kan vi väl kontrollera!
En dag sprack det för mig där i köket.
Om du nu vill så gärna ha svar, kan vi väl göra testet. Och när det säger att Erik är pappa, ska vi rama in det så att du kan ha det över sängen?
Svärmor blixtrade till och visste inte vad hon skulle säga. Min ton var sarkastisk, och hon märkte väl det. Ändå gick vi vidare vi gjorde testet. Resultatet kom, Erik ville knappt läsa det, han visste redan vad det skulle visa. Svärmor, efter att ha läst, la bara papperet på bordet.
Vad säger som guld- eller silverram? sa jag syrligt.
Svärmor blev purpur i ansiktet:
Skojar du med mig? Du har säkert köpt resultatet själv! Min lillebror fick barn som liknade honom direkt brunt hår, bruna ögon, ingen tvekan!
Testet, som skulle ge oss ro, gjorde ingenting bättre. Fem år gick, och familjens trätor tärde på oss. Jag blev gravid igen, en tid efter att min svägerska fått sitt andra barn. Vi stod varandra nära i släkten, och varje gång min svärmor började prata om Ellas utseende bytte vi bara blickar med varandra.
När svägerskans andra barn föddes var det en dotter, och när jag lyfte på kanten av filten på BB och såg henne, brast jag ut i skratt. Lilla Märta var precis lik Ella blåögd och ljushårig.
Alla stirrade förvirrat innan jag sa, fortfarande skrattande:
Hur var det nu då? Är era barn också min hemliga älsklings avkomma?
Alla förstod blinkningen mellan oss. Stämningen lättade, och även om svärmor började rodna, sa hon ingenting. Och plötsligt förändrades allt. Hon slutade tvivla, hennes syrliga kommentarer tystnade, och när jag första gången såg henne och Ella sitta och leka med dockor på golvet, blev jag nästan rörd.
Nu är Ella hennes ögonsten, “vår guldklimp”, “mitt lilla smultron”. Svärmor skämmer bort henne med presenter, försöker gottgöra de år hon såg oss som fiender. Jag kan inte längre vara arg men precis som i det där skämtet så finns en liten tagg kvar inom mig. Jag hoppas att tiden läker även den.
