De bästa älskarinnorna är de fruar som man länge slutat räkna med
Fredrik var övertygad om att han bara haft otur med sin fru. Elsa var kall. Fast egentligen, förut var hon ju rätt normal, men nu nej, det är inte samma sak längre. Det finns inte längre den gnista som tidigare fick honom att springa hem tidigt.
Visst, allt var ändå hyggligt: hemmet snyggt, soppa på spisen, sonen vuxen, klarat intagningsprovet till universitet och flyttat till Lund på eget initiativ. Men allt det där sköttes nu på autopilot, utan den energi och lekfullhet som funnits när röda spetsiga trosor låg kvar i tvättkorgen. Elsa hade bara tyst och försiktigt vandrat från rollen som oemotståndlig kvinna till mysig hemmabjörn, och Fredrik hade accepterat det.
Och att vara svartsjuk på henne hade han slutat för länge sen. På vem, egentligen? Kollegorna på jobbet? Kassörskan på ICA? Svartsjuk på de där 80 kilo trygghet och stabilitet?
Sådant som tidigare skett hemligt och försiktigt, blev nu närmast öppet: Tinder bara för att se vad som erbjuds, chattar för att få lite bekräftelse, öl med grabbarna du vet, män behöver också koppla av. Elsa märkte ibland något, misstänkte, grälade, men tystnade rätt snabbt. Fredrik tog det som kapitulation; att hon insett sin plats.
Så dök tillfället upp hon skulle på tjänsteresa. Fredrik jublade: äntligen friheten! Han såg redan framför sig hur han skulle chatta, flirta, bjuda någon på kaffe, kanske mer än kaffe. Livet fick nya färger.
Verkligheten blev betydligt blekare. På Tinder skickade han närmare hundra meddelanden, fick tio svar, inledde samtal med fyra. En började snacka om bitcoin och snabba klipp, en bot, två försvann efter några replikskiften. Fredrik insåg plötsligt att en fri, nästan skild man med egen lägenhet och stadig lön det var inte så lockande som han trott.
En kväll, när han raderade surflistan från sina digitala utsvävningar, råkade han snubbla över något konstigt om Elsas tjänsteresa. Och ju mer han rotade, desto värre blev det.
Resan existerade faktiskt. Men en detalj: Elsa åkte inte ensam, utan hade med sig en ung kollega och älskare, 28 år gammal. Och han åkte på hennes bekostnad. Biljetter, hotell, restaurangbord allt var betalat av Elsa, den tysta och tråkiga.
Fredrik trodde först inte sina ögon. Sedan trodde han dem och blev rasande. Det visade sig att medan han slött scrollade efter någon sorts äventyr, levde hans mysiga hemmabjörn ett spännande liv, fullt av det slags galenskap han själv bara drömt om.
Och visst blev det ett dramatiskt bråk, med gråt, anklagelser och långa samtal om allt och inget.
Män i kommentarsfälten skulle ropa kast ut sådana fruar i snön. Men ingen kastades ut. De skrek, grät, pratade och upptäckte plötsligt att det var rätt mycket enklare att vara två än att vara var för sig.
Fredrik såg nu på Elsa med helt andra ögon. Inte som en heminredningsdetalj, utan som en kvinna med begär, med fantasier. Som till och med kan vara åtråvärd bara inte för honom.
Jag skulle aldrig rekommendera sådana experiment som ett recept på familjelycka. Oftast slutar det med skilsmässor, tårar och knäckta nerver. Men jag gillar ändå tanken: så kallade kalla fruar är egentligen inte kalla. De är bara trötta. På vardagen, på likgiltighet, på att ingen längre ser dem som kvinnor.
Och ibland krävs bara en liten gnista för att man ska inse att hemma bor ingen björn, utan en rätt het kvinna. Bara att hon är het för någon annan, någon som kan se den där elden.
