Minns du, Ingrid
Joel brukade kika in genom vårt fönster, för vi bodde ju på bottenvåningen. Först hade mamma tänkt att det hade varit skönt att bo lite högre upp, men vi vande oss snabbt. Ingen var mer nöjd än mormor att slippa trapporna var ju som en stor gåva. Varje lördag bakade mormor, Anna-Lisa, bullar, pannkakor eller något annat gott, alltid något som luktade så där hemtrevligt.
Den härliga doften spred sig ut genom det öppna köksfönstret och lockade pojkarna som spelade fotboll utanför. Joel tog det som en vana att kika in hos oss, men han gick inte till köksfönstret han tog sig runt hörnet, ställde en gammal låda på gräset och klättrade upp för att kunna se in till Ingrid. Hon visste alltid när han skulle dyka upp och sprang glatt fram när hon hörde lådan skrapa mot fasaden.
Jag ska ta ut bullarna, mormor har precis bakat, sa hon och hennes ljusa fläta flög omkring när hon rusade.
Mmm, så gott, sa Joel medan han tuggar, och kikade in i rummet. Har du gjort svenskan? Frågade han.
Japp, redan klart.
Får jag kopiera?
Ingrid räckte glatt fram sin bok. Men glöm inte att ta med den tillbaka imorgon innan lektionen!
Joel var egentligen duktig på att plugga, men som många killar kunde han vara ganska lat. Han fattade snabbt matte, men tiden i gården tog alltid över när det gällde läxor. Det var innan mobilen tog över allting, så barn kunde springa ute tills det blev mörkt utan att någon blev orolig.
I åttan började Joel bära Ingrids väska hem från skolan, viftade med den och berättade om nya filmer han hade sett. I nian blev den lilla, brunögda Sonja, enligt alla killar, den absolut snyggaste tjejen på skolan. Och Joel blev helt förtrollad. Han kunde aldrig slita blicken från henne, hängde efter henne hela vägen hem. Ingrid trodde att det snart skulle gå över. Och nu väntade hon vid fönstret, eller stod utanför, när Joel knackade och sa: Ingrid, kan jag få låna svenskan?
Sonja var skicklig på att hålla folk på avstånd men ändå få dem nära sig. Joel kastades mellan Sonja, som ibland visade intresse, ibland inte, och Ingrid, som alltid fanns där.
Joel kikade fortfarande in genom Ingrids fönster, och Ingrid ställde fram en kopp te på fönsterbrädan, tog med några kakor om det inte fanns bullar.
Har du hört, vårt lag förlorade, sa han, och menade fotbollslaget. Ingrid visste alltid allt om vad Joel brydde sig om. Hon såg matcher, läste sportnyheter, och till och med såg skräckfilmer fast hon inte gillade dem för att ha något att prata om med Joel.
Hon fanns där som vän, alltid. Joel kom till henne mest som till en riktig kompis någon som förstod och alltid lyssnade. Men Sonja Ja, henne dyrkade han, han drömde, han led, och han klagade till och med till Ingrid att Viktor hade fått gå hem med Sonja.
Efter gymnasiet började de på olika universitet. Joel slutade komma till Ingrid för att låna läxorna han följde Sonja överallt. Hos Ingrid dök han bara upp ibland, för gammal vänskaps skull. Ibland gick de på bio, och Joel snackade oavbrutet hela vägen, för han behövde någon att prata med.
Joel, jag har födelsedag på lördag. Jag vill att du kommer! Kommer du? frågade hon och såg på honom med sina blågrå kärleksfulla ögon.
Han funderade. På lördag? Jo, det borde jag nog kunna. Klart jag kommer. Vilka andra kommer?
Föräldrarna, mormor, Vera och Vidar, Olof du vet ju vilka, hela gänget.
Då så, jag kommer!
Men på lördagen dök Joel aldrig upp. En vecka senare kom han, ledsen och låg.
Joel, vad har hänt? Du är ju helt nedstämd.
Han klagade över att Sonja hade åkt iväg på praktik och inte ens sagt något. Ingrid försökte trösta honom (fast det var svårt för henne). Jag väntade på dig i lördags, sa hon.
Vad var det då?
Min födelsedag…
Åh, han slog sig för pannan Ingrid, jag glömde, du är väl inte sur
Nej då, det är lugnt, sådant händer.
Han gick fram till fönstret. Kommer du ihåg när du bjöd på bullar på sommaren? Då stod den där lådan där ute, och på fönsterbrädan hade du redan lagt fram te och sylt.
Ingrid log åt minnet, det värmde. Hon gillade att Joel faktiskt mindes. De satt hela kvällen och snackade om gamla tider, om deras kompisar och om när de en gång smet från lektionen och blev upptäckta av läraren i parken och skickade tillbaka till historielektionen.
På sista året svävade Joel på moln Sonja hade sagt ja till att gifta sig med honom. Han berättade det först för Ingrid. Hon kämpade för att hålla sig lugn och inte gråta. Hon lyssnade, som alltid, som en vän man kunde lita på.
Hon grät i kudden i en månad, förbannade sig själv att hon aldrig berättat för honom att hon älskade honom.
Sen kom han till henne igen. Mormor och föräldrarna var på besök. Lägenheten kändes ovanligt tyst, Ingrid satt invirad i en gammal filt och såg på TV. Först trodde hon knappt att det var Joels röst hon hörde utanför dörren.
Hon öppnade och såg honom stå där, ledsen, blek, och lutade mot väggen.
Vad är det med dig? blev hon orolig.
Han kom in. De satte sig i hennes rum. Det såg ut som om han skulle börja gråta.
Joel, snälla, säg vad som hänt.
Hon det blir ingen bröllop hon sa att hon älskar någon annan.
Ingrid hade aldrig sett honom så förstörd. Hon satte händerna på hans axlar: Joel, det ordnar sig, du måste ta det lugnt… kanske fixar det sig.
Det är slut, hon sa det själv, tog tillbaka ansökan… det är över, det är allt, tårarna glimmade.
Han lade huvudet i hennes knä och gled ner på golvet, gömde sig i hennes klänning.
Det är omöjligt, Ingrid, omöjligt…
Joel, älskade, snälla, ta det lugnt ska jag göra te med mynta som förr? Kommer du ihåg hur vi drack te på fönsterbrädan?
Jag minns, Ingrid, jag minns… du är den enda som fattar, du är bra, han började kyssa hennes knän, först försiktigt, sen mer ivrigt, som om han ville bli fri från all smärta genom det. Han reste sig, höll om henne, kysste hennes ansikte och hals, och mumlade något.
Joel, sluta nu
Ingrid Ingrid
Joel, jag älskar dig! Jag har alltid gjort det, sedan sjätte klass, min fina
Han gick när det redan var sent, sökte undvika hennes blick, ville inte se henne i ögonen.
God natt, jag kommer igen
Jag väntar, sa hon, medan hon såg honom gå, ända tills porten slog igen.
Joel kom inte tillbaka, det var som om den kvällen aldrig hade hänt. Ibland kändes det för Ingrid som om allt bara var en dröm. Snart tog Joel examen och flyttade långt bort, till Kiruna.
Vi måste göra något! muttrade pappa. Vi kan besöka hans föräldrar.
Du måste förstå att hon vill vara ifred! Hon är redan nervös, det är inte bra för barnet, sa mamma. Dessutom vet Joel om att hon är gravid, hon har sagt det. Men han beter sig som en främling kanske har han flytt med flit
Men att bara låta det vara? Det är ju skandal! envisades pappa.
Mormor försökte glömma allt genom att sticka hela dagarna, torkade ibland bort en tår. Det gjorde ont att se barnbarnet ledsen hon som var så smart och snäll
Efter att lilla Lena kom till världen lyckades Ingrid få tag i Joels jobbnr via en kurskamrat och hon ringde honom: Joel, vi har fått en dotter. Hon heter Lena.
Han sa något otydligt det enda Ingrid riktigt hörde var: Grattis.
När Lena hade blivit ett och ett halvt meddelade föräldrarna att de äntligen betalat av den nya lägenheten och nu skulle flytta dit med mormor. Det var samma typ av lägenhet, två rum, fast i grannområdet.
Vi kommer och hjälper dig hela tiden, sa mamma.
Ingrid började gråta.
Jaha, varför gråter du nu? Jag kommer varje dag för att passa Lena, vi tar hem henne till oss, du ska ändå jobba hemifrån
Jag är bara van att vi alla är tillsammans, sa Ingrid.
Tiden går, du måste börja leva ditt eget liv, det är enklare när du bor själv, försökte mamma trösta.
Hela tiden hörde Ingrid från föräldrar, mormor och vänner att hon borde ta tag i sitt liv, att hon är ung, att man kan gifta sig även fast man har barn.
En vecka senare fick Ingrid hela lägenheten för sig själv. Lilla Lena skrattade, tog sina första steg och lyckades, trots att hon alltid dunsade ner på rumpan sedan kravlade hon upp igen och sträckte armarna mot mamma. Ingrid lyfte och kramade henne, skrattade tillsammans.
Joel kom oväntat, som han brukade. Precis som den gången när bröllopet med Sonja ställdes in.
Ingrid trodde först att det var pappa som kom, men det var Joel som stod i hallen med en stor, röd leksaksbrandbil.
Hej! Är du ensam? Kommer jag olägligt? Kan jag komma in?
Han hade vuxit till sig, och det såg ut som att han gått ner i vikt, hela ansiktet hade blivit mer markant.
Kom in.
Här, sa han och satte ner brandbilen på golvet.
Barnet började gråta, Ingrid gick in till Lena, lyfte upp henne, och pekade på brandbilen: Det är min dotter, sa hon.
Joel slog sig för pannan: Oj, förlåt
Ta med dig bilen, ge den till någon annan, sa Ingrid.
Joel tog av sig jackan och gick ut i köket. Det mesta ser ut som förr, inget har ändrats. Kan du åtminstone bjuda på te?
Ingrid satte på tevatten, och höll Lena i famnen. Joel såg osäker ut, och visste inte riktigt vad han skulle säga.
Han tittade på henne: den ljusa, långhåriga, i en klänning som nådde nästan till anklarna, och med Lena på armen. Du ser ut som en madonna, mumlade han och stirrade.
Ingrid svarade inte.
Jag minns att din mormor bakade sådana fantastiska bullar. Och jag minns hur vi drack te på fönsterbrädan, där inne i ditt rum. Och kommer du ihåg, din mormor vattnade blommorna och hällde ut vatten på gården och jag stod precis under fönstret, hon såg mig inte, sa Joel och försökte le. Minns du, Ingrid
Jag minns inte, svarade Ingrid och hennes ton var lugn, nästan likgiltig. Joel stelnade och tystnade. Det var inte för att hämnas eller för att han hade blandat ihop son och dotter hon menade det verkligen. Hon hade börjat glömma detaljerna från deras möten. Nu hade hon sin dotter och gav all sin tid till henne gladdes åt henne, njöt av varje nytt ord, tittade på när hon somnade, vaknade, lekte
Drick nu te, jag måste koka gröt till Lena.
För första gången kände Joel att han inte längre var väntad i det där hemmet. Han tog på sig jackan.
Jag går nu, du har annat att göra. Vi ses en annan gång. Han stod kvar ett par sekunder, väntade kanske att Ingrid skulle stoppa honom. Men det gjorde hon aldrig.
När Ingrid stängt dörren bakom Joel sa hon tyst: Det blir ingen annan gång, här bjuder vi inte längre på te. Och inte på kaffe heller.
Hon gick tillbaka till Lena, lyfte upp henne, kysste henne och började koka gröt.
