Dottern tynar bort, modern blomstrar
Hösten i år är rå och elak här i Österby. Regnet smattrar mot de små fönstren i vår sjukstuga, borde man göra kaffe, men det är som att de vill in för att värma sig. Jag sorterar journaler vid bordet och känner den där gnagande oron, som tänka sig att allt är lugnt, ingen är allvarligt sjuk, men ändå mal det inom mig.
Plötsligt gnisslar dörren, tungt och trögt. På tröskeln står Vera Lindqvist.
Åh, Vera… Hon är en kvinna på femtio, lite till, men ser ut som att hon inte har någon livskraft kvar. Den gråa sjalen sitter på sned, hennes tunna kappa hänger på axlarna som på en galge, och under ögonen har hon mörka ringar, svarta som sot. Och hennes händer… röda, svullna av kallt vatten, de darrar och leker med en knapp på kappan.
Margareta, viskar hon, rösten är bara ett hest tjut. Kan du ge mig något? Hjärtat slår så hårt att det känns i halsen. Och mamma… mamma skulle behöva några droppar valeriana. Hon fick en attack igen, vi har inte sovit alls i natt.
Jag ser på henne över mina glasögon, det går rysningar genom mig. Hon ser ut som om hon inte har mycket kvar. Som om hennes liv är på botten av en torkad brunn.
Sätt dig, säger jag, och tar fram blodtrycksmätaren. Du måste ta hand om dig, Vera, du ser ut som en skugga.
Jag har inte tid, Margareta, hon satte sig inte ens, stöder sig mot dörrkarmen. Mamma är ensam där hemma. Hon kanske vill ha vatten? Eller får högt tryck? Jag måste springa tillbaka. Bara ge mig medicin.
Jag gav henne flaskorna, hon greppade dem med de stela fingrarna och försvann. Bara ett kallt vinddrag kom in efter henne. Jag ser genom fönstret hur hon går krum i leran mot sitt hus och tänker: “Herregud, varför har hon fått det så här?”. Hon har ingen mor där, hon har en kvarnsten om halsen.
Zina Lindqvist var en ståtlig kvinna, och högljudd. Hon satt hela sitt liv på kommunhuset, älskade att bestämma. Men så fort pensionen kom blev hon sjuk.
“Ben, säger hon, bär mig inte. Hjärtat, skriker hon, stannar.”
I tio år har hon legat till sängs. I tio år har Vera virvlat runt henne.
Nästa dag står jag inte ut längre, tar på mig jackan och går till dem, som om jag bara ville hälsa på. Stugan är skinande ren, trasmattorna knastrar under fötterna och lukten… luktar inte sjukt. Det doftar bullar och stuvad kål.
Zina ligger på sin säng som en drottning på tron. En hög av kuddar bakom ryggen. Ansiktet är rosigt, slätt, knappt en rynka, ögonen glimrande, klara.
Nämen, Margareta, dundrar hon. Så du kom ändå? Från den där klantskallen, med en nick mot köket, får man ingen hjälp. Jag säger till Vera: “Det bränner i bröstet”, och hon säger: “Mamma, ska bara mjölka korna”. Korna är viktigare för henne än jag!
Under tiden släpar Vera med ett tungt emaljerat ämbar. Benen vacklar, ryggen böjd. Hon ställer ned ämbaren, går ner på knä och börjar torka golvet. Tyst. Bara hennes väsande andetag hörs.
Zina, säger jag strängt. Du borde visa lite omsorg för din dotter. Hon är snart helt genomskinlig.
Visa omsorg? Zina sätter sig upp så kuddarna rasar. Vem visar mig omsorg? Jag har uppfostrat henne, suttit vaken om nätterna. Nu kan jag inte ens be om ett glas vatten. Det är mitt kors, Margareta, den här förbannade sjukdomen. Hon är dottern, det är hennes plikt.
När jag ser på Zina är det tydligt: hon har hälsa för flera män. Hennes sjukdom heter “gränslös självkärlek”. Hon suger livet ur Vera, som spindeln ur en fluga. Och hon tror det själv. Så starkt att alla andra också tror det.
Vera håller huvudet nersänkt, stryker trasan över golvet. Surr-surr. Surr-surr. Det ljudet sitter kvar i mina öron. Ljudet av hopplöshet.
En månad går. Vintern står på tröskeln, första snön kommer, stickande och vass.
En kväll dricker jag te med skorpor när det plötsligt knackar i fönstret, så hårt att glaset skallrar.
Det är grannpojken, Petter, ögonen stora som femkronor.
Margareta! Kom fort! Vera har fallit! Vid brunnen! Hon reser sig inte!
Jag minns inte hur jag sprang. Benen bar mig ändå. Jag kommer fram. Vera ligger på den frusna marken, ämbaren ligger omkullvälta, vattnet har redan börjat frysa. Ansiktet är vitt som snön, läpparna blå.
Vi släpar henne in till huset.
Zina skriker hörbart från sovrummet:
Vad är det för buller? Vera! Var är du? Min värmedyna har kallnat!
Jag böjer mig ner, känner pulsen en tunn tråd. Nästan ingenting. Vi ringer ambulans, de tar henne till Sundsvall. Hjärtinfarkt. Stor.
Zina blir ensam kvar. Jag går in i hennes rum. Hon sitter, fladdrar med blicken.
Var är Vera? Vem ska bära ut potten? Vem kokar gröt till mig?
Vera är på sjukhuset, säger jag hårt, kan inte hålla mig. Du har drivit henne till detta, Zina. Hon håller på att dö.
Du ljuger! skriker hon. Hon vill smita! Övergiva sin hjälplösa mor! Egoist!
Det smakar så bittert, kära vänner. Jag hade velat spotta, men läkarlöftet förbjuder. Jag gav henne vatten, stack en tablett och gick. Tänkte: hur ska du klara dig nu?
Men ödet är kreativt. Dagen efter kommer bussen till byn, och ur den kliver Nadia. Zinas barnbarn, Veras dotter.
Nadia har aldrig varit populär i byn. Flyttade till Stockholm för tio år sen, direkt efter gymnasiet. Kom aldrig tillbaka. De sa hon är stolt, snobb. Vera grät tyst i kudden, skrev brev men fick aldrig svar.
Nu är hon här. Skinnjacka, kort och modern frisyr, blicken vass. Hon liknar varken mor eller mormor.
Hon går först till mig.
Hur är det med mamma? frågar hon, torrt, sakligt.
Dåligt, säger jag. Hon ligger på intensivvården. Totalt utmattad, kroppen är slut.
Nadia pressar läpparna, skär av käkarna.
Förstått. Jag går till mormor.
Vad som pågår där vet hela byn om. Nästa dag går jag förbi deras hus och hör ett skrik. Zina tjuter. Jag tror hon blir misshandlad. Jag springer in.
En tavla. Zina på sängen, röd som en kräfta, vevar med armarna. Framför henne står Nadia. Lugnt, som en klippa. I handen en tallrik soppa.
Jag tänker inte äta detta! skriker Zina. Det är osalt! Och kallt! Vera gav mig alltid varm mat! Var är min dotter?!
Din dotter är på sjukhuset för att du har slitit ut henne, säger Nadia med jämn röst. Jag är inte Vera. Jag saltar inte extra. Vill du inte äta, så låt bli. Du kan äta när du vill.
Hon ställer tallriken på nattduksbordet och går ut.
Vatten! skriker Zina. Ge mig vatten, tyrann! Jag dör!
Nadia stannar i dörren, vänder sig om:
Där är karaffen. Där är glaset. Har du händer? Fint.
Jag trodde att Zina skulle få hjärtattack. Tio år har hon inte tagit ett glas själv!
Margareta! hon ser mig. Var vittne! Hon svälter mig! Plågar mig!
Nadia ser på mig med sina grå ögon och jag ser sådan smärta där att jag nästan vill gråta. Det är ingen grymhet, vänner. Det är kirurgi. Hon skär ut det sjuka för att släppa ut var.
Två veckor “dresserade” Nadia sin mormor. Hårt.
Jag bär inte ut potten. Det står en toalettsstol. Kan du sitta, kan du flytta dig.
Byta lakan? Själv. Du har händer.
Skriker du, så stänger jag dörren och går till trädgården.
Byn surra. “Hon tar kål på gamlingen”, viskar de vid byns brunn. Men jag håller tyst. För jag ser: Zina… började leva igen!
Först var hon så arg att hon nästan sprack. Sedan började hon själv vända på skeden för att äta, för att hon var så hungrig. När Nadia principfast inte serverade vatten såg jag det själv: Zina reste sig! Hon klev ur sängen, stödde sig mot ryggstödet och gick till bordet.
En månad senare skrevs Vera ut.
Nadia tog henne hem i taxi. Vera är svag, blek men inte genomskinlig längre. Hon håller i dottern, vågar knappt gå in i huset. Hon tror att det ska börja igen: “Var har du varit, latmask? Min häl kliar.”
De går in. Tystnad.
Zinas rum är tomt. Sängen bäddad.
Vera får hjärtklappning:
Är hon död?
Nej, skrattar Nadia. Hon är i köket.
De går till köket. Där sitter Zina Lindqvist. Vid bordet. Skalar potatis. Själv.
När hon ser Vera lägger hon ifrån sig kniven.
En tyst paus, så att man hör klockan ticka på väggen. Tick-tack. Tick-tack.
Vera lutar sig mot dörrposten, tårarna rinner.
Mamma… du gick upp…
Zina ser på henne, sen på barnbarnet. Blicken är märklig. Inte arg. Förvirrad. Som om hon vaknat första gången på många år.
Man måste stiga upp, muttrar hon, men utan den gamla giftigheten. Med den där… en kvinnlig polischef i huset.
Sen blir det tyst och hon säger lågt:
Sätt dig, Vera. Potatisen blir kall.
Jag ser på dem, unga och gamla, och tänker: så mycket energi människor slösar på spel, på att manipulera, leka med sjukdom och olycka. Livet är ju bara ett inget grovt utkast, inget man kan skriva om. Ibland måste man fälla kudden under huvudet för att rädda någon.
Vintern går. Snön försvinner, grå och våldsam, tar med sig den gamla unkna tiden.
Maj kommer. Vet du hur maj är i Österby? Luften är så söt av hägg att man kan äta den med sked. Kvällarna är blåa, och näktergalarna sjunger så att hjärtat vänder sig.
Jag går förbi Lindqvists hus en kväll.
Grinden är nymålad. I rabatten brinner röda tulpaner Veras stolthet.
På gården är bordet dukat. Samovaren glimmar i kvällssolen.
Tre sitter där.
Zina i rullstol (hon kan inte gå långt än), men hon håller själv i koppen, doppar en pepparkaka. Sjalen är fin, med lite glans.
Nadia sitter bredvid, skrattar åt något, har en laptop i knät jobbar hemifrån nu.
Och Vera… Vera går i trädgården. Hon springer inte och hukar, hon går. Sakta. Rör en gren på äppelträdet, luktar på den vita blomman. Ansiktet är lugnt och ljust. Rynkorna är kvar, men ögonen… de lever.
Vera ser mig, vinkar:
Margareta! Kom och ta te! Krusbärssylt är öppnat, din favorit!
Jag går in, grinden gnisslar hemtrevligt. Sätter mig hos dem. Teet är varmt, starkt, lite rökigt.
Vet du, Margareta, säger plötsligt Zina och ser mot solnedgången.
Jag trodde att kärlek var att någon går efter dig, serverar allt. Men det är annat… Kärlek är när någon inte låter dig ge upp. Som tvingar dig att leva, även om du inte orkar.
Vera går fram och omfamnar henne tyst. Nadia lägger sin hand på mormoderns.
Vi sitter där, suset är ljuvligt, bara en syrsa under spisen gnisslar lite, och någonstans långt bort råmar en ko flocken kommer hem. Så gott, herregud. Så lugnt. Och man tror verkligen att allt nu ska bli bra.
Jag ser ut över sjukstugan, våra dammiga grusvägar, de snickarglada husen, och tänker: Det finns ingen bättre plats på jorden än hembygd, när det är fred och harmoni i husen. Här botar luften, jorden ger kraft, bara man rensar ut det onda ur hjärtat som ogräs.
