Minns du, Svettan… Han hade vant sig vid att kika in genom deras fönster, för de bodde på första v…

Minns du, Linnea
Han hade redan vant sig vid att kika in genom deras fönster, eftersom de bodde på första våningen. I början ville familjen hellre bo högre upp, men de vande sig snabbt. Ingen blev mer glad än mormor det var ju så smidigt att slippa gå i trappor. På lördagsmorgnar brukade Anna Margareta, Linneas mormor, baka bullar, plättar eller något annatmen alltid något doftande och gott.
Doften från baket smet ut genom det öppna köksfönstret och lockade alla fotbollsgrabbar på gården. Leif brukade gå fram till fönstret, men inte köksfönstret, han smög runt huset, slängde ett gammalt trälåda under Linneas fönster, klättrade upp och kikade in. Linnea verkade alltid veta när han skulle dyka upp, hon sprang dit så fort hon hörde honom klättra.
Jag ska hämta bullar, mormor har bakat! Hennes rosa rosett, som höll det ljusa håret i en hästsvans, lossnade och fladdrade när hon rusade iväg.
Så gott, Leif tuggade med aptit, spanade in i hennes rum. Har du gjort svenskan?
Ja, det har jag redan gjort.
Kan jag få låna och skriva av?
Linnea räckte glatt fram sitt häfte. Men glöm inte ta med det i morgon, jag behöver det innan lektionen börjar!
Leif var duktig i skolan, men som många andra killar var han lite lat, även om han var smart. Han tänkte snabbt när det gällde matte, men tiden på gården tog över från läxorna. På 90-talet fanns inga mobiler, kidsen kunde springa ute till sena kvällen utan att någon visste vart de var.
I åttan bar Leif Linneas ryggsäck för första gången, svängde med den och berättade om en ny film. I nian hade den nätta, brunögda Sofie, enligt killarnas tysta överenskommelse, blivit den vackraste tjejen på skolan. Och Leif blev kär. Han kunde inte ta ögonen från henne, snurrade runt, följde henne hem. Linnea trodde att det skulle gå över, men nu väntade hon själv vid fönstret på Leif, när han skulle knacka och säga: Linnea, kan jag få skriva av?
Sofie var skicklig på att hålla folk på avstånd, men band ändå killar till sig. Leif kastades mellan Sofie som ibland var snäll mot honom, ibland ignorerade honom och Linnea, som alltid väntade på honom.
Han brukade fortfarande kika in genom fönstret, och Linnea satte fram en kopp te på fönsterbrädan, det rök från den, plockade fram kakor om det inte fanns bullar.
Har du hört? Våra förlorade sa han, och menade såklart fotboll. Linnea visste redan, hon följde allt Leif brydde sig om: såg matcher, läste sportnyheter, tittade till och med skräckfilmer fast hon egentligen inte gillade det. Hon kunde prata om allt han tog upp.
Hon var hans kompis, alltid, i allt. Leif sökte sig till henne, som till en vän han visste skulle lyssna och förstå. Men Sofie Sofie beundrade han, tänkte på henne och drömde. Ibland klagade han till Linnea när Viktor gick hem med Sofie istället för honom.
Efter gymnasiet började de tre på olika universitet. Leif slutade att komma och skriva av Linneas läxor, nu följde han Sofie vart hon än gick. Men till Linnea tittade han in då och då, mest av gammal vana. Ibland gick de på bio, och Leif babblade hela vägen, han behövde prata av sig.
Leif, jag har födelsedag på lördag. Jag vill bjuda dig. Kommer du? Hennes grå, förälskade ögon var fast på honom.
Han funderade. På lördag tja, jo, det går bra. Vem mer kommer?
Mamma, pappa, mormor, Vera och Viktor, Olga du känner ju alla.
Okej, jag kommer, det är lugnt.
På lördagen kom Leif inte. Han dök upp en vecka senare, nedstämd. Leif, vad har hänt, du ser ledsen ut.
Han beklagade sig över att Sofie åkt på praktik utan att ens säga hejdå. Linnea tröstade (fast det gjorde ont). Jag väntade på dig i lördags.
Vad var det då?
Min födelsedag
Åh, han slog sig i pannan, Linnea, jag glömde, hoppas du inte är arg
Nej då, det är okej, det händer.
Han gick fram till fönstret. Kommer du ihåg när du gav mig bullar på sommaren? Det stod alltid en låda under fönstret, jag klättrade upp, och där på brädan var det te och sylt.
Linnea log, det värmde att han kom ihåg. De började prata igen, mindes gamla vänner från gården, klasskompisar, hur de en gång smet från en lektion och blev påkomna av läraren på en parkbänk, som skickade dem tillbaka.
På sista året flög Leif av lyckaSofie sa ja till att gifta sig med honom. Han delade nyheten med Linnea. Hon höll ihop, bet sig i läppen och lät bli att gråta. Hon lyssnade som den där vännen som alltid fanns kvar.
Hon grät i kudden en månad, arg på sig själv för att hon aldrig vågat säga att hon älskade honom.
Sen kom han hem till henne. Mormor och föräldrarna var bortresta. Det var ovanligt tyst i lägenheten, Linnea satt insvept i en gammal filt och såg på tv. Hon trodde inte först att det var Leif som knackade där utanför.
När hon öppnade såg hon honom, nedstämd, tom blick, lutad mot väggen. Hur är det med dig? Hon blev orolig.
Han gick in. De satte sig i hennes rum. Det såg ut som om han skulle börja gråta. Leif, snälla, säg vad det är.
Det det blir ingen bröllop hon sa att hon älskar en annan. Linnea hade aldrig sett honom så trasig. Hon gick fram, la händerna på hans axlar: Leif, ta det lugnt, det kanske ordnar sig.
Nej, det är slut, hon tog tillbaka allt fattar du, det är över tårarna glänste. Han lutade huvudet mot hennes knä, kröp ner från soffan, grävde ner ansiktet i hennes klänning. Det är omöjligt, Linnea, omöjligt
Leif gulle, snälla vill du ha te med mynta? Minns du när vi satt vid fönsterbrädan och drack te?
Jag minns, Linnea, jag minns, bara du kan förstå mig, du är fin han kysste hennes knän, först trevande, sen allt mer, som om all hans sorg rann ut i kyssarna. Han reste sig, kramade henne och kysste hennes ansikte, hals, mumlade något.
Leif, sluta
Linnea
Leif, jag älskar dig! Har alltid gjort det, sen sexan har jag älskat dig!
Han gick hem efter midnatt, skamsen, undvek hennes blick. Ha det, jag kommer tillbaka
Jag väntar, hon såg honom gå tills porten slog igen.
Leif kom aldrig tillbaka, det var som om kvällen aldrig hänt. Linnea tänkte att hon nog bara drömt allt i efterhand. Leif tog examen och flyttade till Norrbotten.
Vi måste göra något! viskade hennes pappa upprört. Vi kan åtminstone prata med hans föräldrar.
Fattar du inte att hon inte vill! Hon är nervös, det är dåligt för barnet svarade hennes mamma. Dessutom vet Leif om hennes graviditet, hon berättade för honom. Och han drog sig undan kanske flyttade avsiktligt
Nej, att bara låta allt vara det är ju galet sa pappa.
Mormor satt och stickade för att tänka på annat, ibland torkade hon en tår. Det gjorde ont för henne att se sitt barnbarn, den kloka, snälla flickan
När dottern Lena föddes, lyckades Linnea få tag på Leifs jobbmobil (från en kurskamrat) och ringde bara för att säga: Leif, vi har fått en dotter tillsammans. Jag kallade henne Lena.
Han mumlade något, det enda hon hörde var: Grattis.
När Lena fyllde ett och ett halvt, berättade Linneas föräldrar att de betalat klart för deras nya lägenhet, och nu skulle flytta dit ihop med mormor. Det var samma typ av tvåa, fast i ett annat område. Vi kommer hit och hjälper dig i tur och ordning lovade hennes mamma.
Linnea blev gråtfärdig.
Men gumman, vad gråter du för? Jag kommer varje dag och hämtar Lena, ni kommer till oss du jobbar ju hemifrån ibland
Jag är bara van att vi alltid är tillsammans, sa Linnea.
Tiden går, du måste börja ordna ditt liv, du ska leva själv, det blir lättare tröstade mamma.
På sistone hade Linnea hört från alla, föräldrar, mormor, vänner, att hon måste ordna livet, att hon är ung, och man kan gifta sig med barn också.
Efter en vecka var tvåan hennes helt och hållet. Lilla Lena skrattade och försökte gå, ramlade på rumpan, reste sig och stretchade famnen mot mamma. Linnea lyfte henne, skrattade och kramade.
Han dök upp plötsligtdet brukade han göra. Som den gången bröllopet gick i kras med Sofie.
Linnea trodde det var pappa som kom, han hade sagt att han skulle komma, men det var Leif i dörren, med en jättestor leksaksbil en röd brandbil.
Hej! Är du ensam? Stör jag? Får jag komma in?
Han såg vuxnare ut, smalare, skarpare drag.
Kom in.
Här, han satte bilen på golvet.
Barnet började gråta, och Linnea gick in till Lena, lyfte henne: Det är min dotter, sa hon, kollade på bilen.
Han slog sig i pannan: Förlåt
Ta med bilen, ge bort den till någon, sa Linnea.
Han tog av sig jackan, gick till köket. Det ser nästan likadant ut här, ingenting har förändrats. Bjuder du på te i alla fall?
Hon satte på vattenkokaren, höll om dottern hela tiden. Leif visste inte riktigt hur han skulle börja prata.
Han tittade på henne: ljus, med utsläppt hår, klänning till anklarna, dottern på armen. Du ser ut som en madonna, mumlade han, tittade.
Linnea sa ingenting.
Mormor brukade baka så goda bullar. Och minns du hur vi drack te på fönsterbrädan? I ditt rum. Och minns du när din mormor vattnade blommorna, slängde ut resten och jag stod under fönstret hon såg mig aldrig, försökte Leif le. Minns du, Linnea
Jag minns inte, Linnea klippte av honom, förvånansvärt neutralt. Leif tystnade. Det var inget hämnd för hans förväxling, att han trodde Linnea fått en son, svaret var genuint. Linnea började verkligen glömma detaljerna från deras möten. Nu hade hon Lena, hon la allt fokus på dottern, njöt, förundrades över hennes första ord, försökte minnas allt hon snackade om, såg när hon somnade, vaknade, lekte
Drick te nu, jag ska koka gröt till Lena.
För första gången kände Leif att han inte var väntad här längre. Han reste sig, drog på sig jackan. Okej, nästa gång. Jag går nu, du verkar ha mycket att göra. Han stod kvar några sekunder, hoppades Linnea skulle stoppa honom, men hon gjorde aldrig det.
När hon stängde dörren efter honom sa hon tyst: Det blir ingen nästa gång, vi serverar inte te här längre. Och inte kaffe heller.
Hon gick till Lena, lyfte henne, kysste och började koka gröt.