Albin sitter i hörnet och gråter hjärtskärande. Han förstår inte vad han har gjort för fel. Varför har mamma och pappa lämnat honom och tagit honom till ett barnhem? Albin har ju alltid älskat dem och alltid lytt sina föräldrar.
Hans biologiska mamma lämnade honom när han fortfarande låg kvar på BB i Uppsala. Efter det adopterade Birgitta och Henrik honom. De kunde inte få några egna barn, så de tog hem den lilla pojken från barnhemmet. Men Henrik kunde aldrig känna riktig kärlek för pojken. Han kände hela tiden att Albin var någon annans barn och aldrig hans. Birgitta däremot älskade Albin, kramade om honom och tog hand om honom, men hon lyckades ändå inte riktigt bli hans riktiga mamma helt och fullt.
Åren gick. Albin växer upp i familjen och han älskar verkligen sina föräldrar. En dag får Birgitta veta att hon är gravid. Hon blir överlycklig. När hon berättar för Henrik svämmar de båda över av glädje.
Efter det börjar föräldrarna helt ignorera Albin. Han blir någon de stör sig på, någon som irriterar dem. Henrik börjar dessutom slå honom. Föräldrarna har inte längre något behov av Albin de känner sig klara som föräldrar till honom. De bestämmer sig för att lämna tillbaka honom till barnhemmet. De skriver under en avsägelse och via domstolen förlorar de sina föräldrarättigheter.
Efter rättegången går Birgitta fram till Albin och säger att han nu ska bo på barnhemmet igen. Albin gråter, kallar på sin mamma, men hon går bara därifrån utan att titta tillbaka. Pojken är bara fem år gammal och har blivit sviken av dem han litat på och älskat mest av allt. Han blev sviken två gånger: först av sin biologiska mamma, och nu av sina adoptivföräldrar.
Domaren som dömt i målet står vid sidan och bevittnar allt. Hon går sedan fram till kvinnan från barnhemmet och säger att hon vill adoptera pojken. Det gör för ont att se barnet bli sviket av dem han litat på. Domaren, en kvinna vid namn Lovisa, ordnar snabbt med pappersarbetet. Snart tar hon med sig Albin hem från barnhemmet.
Hon börjar genast kalla honom kärleksfullt för “Abbe”, och pojken glömmer snart sina första föräldrar och blir väldigt fäst vid Lovisa. Åren går. Albin gör mycket bra ifrån sig i skolan. Han tar studenten med högsta betyg, och börjar studera till läkare på Karolinska Institutet. När han är färdig blir han erbjuden arbete på en välrenommerad klinik i Stockholm.
En dag kommer en man in till mottagningen som Albin genast känner igen. Det är Henrik, hans första adoptivpappa. Henrik berättar att hans fru avled i barnsäng, barnet överlevde inte. Efter det började han dricka mycket. Sen träffade han Johanna, som hjälpte honom ta sig ur alkoholen och övertalade honom att börja behandling.
Det är så han hamnar på Albins klinik. Trots att Albin fortfarande minns hur illa Henrik behandlat honom, så minns han sitt löfte som läkare. Han hjälper Henrik, utan att tveka. Livet har redan gett Henrik och Birgitta sitt straff, för i Sverige säger man: man ska inte göra ont mot de svaga. Albin väljer att gå vidare och visar stor mognad; han hämnas inte på Henrik, för livet har redan gjort det.
