När jag var sjutton år gammal lämnade min pappa oss. Min mamma kämpade på dubbla jobb men pengarna räckte ändå inte till. Vi sparade in på allt man kunde spara på. Hemma hos oss fanns det bara frukt och godis till jul och andra högtider. Jag vågade aldrig be mamma om någonting extra. Istället försökte jag själv dra in lite pengar för att klara mig. Jag har en lillasyster; tillsammans med mamma gjorde vi allt vi kunde för att hon inte skulle känna sig utanför.
Men tyvärr tog bekymren inte slut med pappas död. Efter en kväll när mamma kom hem tröttare än vanligt fick hon en stroke och blev inlagd på sjukhus. Hon kunde inte längre gå och fick sjukpension, men pengarna täckte knappt det nödvändigaste. Det var inte lätt, men jag försökte hålla hoppet uppe om att det någon gång skulle vända.
Jag var tvungen att sluta gymnasiet, för nu var jag familjens enda försörjare. Att ta hand om både mamma och lillasyster var tufft, och även om många erbjöd hjälp tackade jag nej. Mamma hade, innan hon blev sjuk, varit varm och rättfram. Men efter stroken förändrades hon.
I början klagade hon över hur illa livet behandlat henne, sedan gick det ut över mig och syrran. Vi lagade maten för dåligt, vi städade inte som man skulle, och vi slösade för mycket pengar på oss själva.
Jag försökte att inte fastna i hennes gnäll. Hon var ju sjuk, och det gick att förstå. Ändå gjorde det ont att aldrig bli uppskattad. Jag gjorde allt för henne, och ändå fick jag aldrig höra ett tack. Flera vänner tyckte att jag borde anlita hemtjänst till mamma och själv söka ett bättre jobb. Jag visste att jag hade möjlighet till ett välbetalt deltidsjobb, men då skulle jag inte kunna ta hand om mamma. Hur skulle det kännas, att lämna hennes omsorg i någon annans händer? Hon hade ju två döttrar! Jag kunde bara inte.
Klagovisorna från mamma blev fler och fler. Hon var missnöjd med nästan varje inköp vi gjorde – trots att vi snålade in på allt.
Jag teg länge, hade tålamod. Men en sak förändrade allt mellan mig och mamma: jag blev själv sjuk. Feber, huvudvärk, hosta – så dålig hade jag aldrig känt mig förut.
Jag låg sömnlös hela natten och bestämde mig för att gå till vårdcentralen nästa dag. Min lillasyster märkte hur dåligt jag mådde, kramade mig hejdå innan skolan och bad mig att inte skjuta upp besöket hos doktorn. Men mamma, hon var som vanligt och sa att jag inte behövde någon läkare. Kroppen skulle fixa det där själv. Dessutom hade hon det värre än jag, och skulle vi nu slösa pengar på min undersökning så skulle det ju ändå bara visa sig vara en enkel förkylning. Hon anklagade mig för att inte bry mig om henne och för att jag ville att hon skulle dö.
Tyst lyssnade jag och grät. Jag orkade helt enkelt inte längre. För mammas skull hade jag gett upp allt och slitit hårt istället för att ta andra, lättare vägar. Nu var jag så trött att jag skällde ut henne och talade ut om allt jag tänkte och kände.
Doktorn konstaterade lunginflammation och ville genast lägga in mig på sjukhus, men det gick inte. Jag kunde inte lämna min lillasyster ensam med mamma. Jag köpte mediciner och flydde sedan till min vän, Karin.
Karin släppte genast in mig. Hon var arg över att jag inte stannat hemma, utan dragit runt ute när jag var så dålig. Vi samtalade länge och jag berättade allt om mamma. Jag sa att jag inte klarade att bo kvar hemma och bad henne hjälpa mig hitta hemtjänst och någonstans att bo.
Karin föreslog att jag skulle bo hos henne ett tag, och i samma veva gå hem till mamma och hämta mina viktigaste saker. När jag kom hem stod mamma vid dörren och skällde som aldrig förr. Istället för att fråga hur jag mådde talade hon bara om pengar. Jag ordnade mat åt henne, gick till mitt rum och förstod att jag aldrig mer skulle bo där.
Karin höll sitt löfte. Hon ordnade snabbt hemtjänst och lät mig bo hos henne. Jag bytte jobb, och sedan dess besöker jag inte mamma längre. Det kanske verkar hjärtlöst, men jag har gjort allt för henne och aldrig fått ett tack. Är det verkligen värt att offra hela sig själv för någon som ändå inte ser det?
Varje månad för jag över pengar till mammas konto, mer än vad som behövs för att täcka både hennes behov och hemtjänsten. Wiktoria, kvinnan som tar hand om henne, säger att mamma minns oss mindre och mindre. Hon glömmer våra födelsedagar, även om jag och min syster alltid hör av oss. Men det är egentligen inte det viktigaste längre. Jag har lyckats byta arbete, och snart ska jag och min syster flytta ihop i egen lägenhet. Hon stöttar mig och brukar säga: Man ska ta hand om sina föräldrar, men inte om det betyder att man går sönder själv.
Det här har lärt mig att man måste sätta en gräns även för de man älskar allra mest. Livet är för värdefullt för att bara stå ut.
