Du är inte min man, Sven…
Den gamla kvinnan satt vid sin mans säng och torkade hans heta panna med en fuktig trasa.
Sven, jag har alltid velat bekänna för dig, men har aldrig vågat. Jag har bedragit dig, Sven, du är egentligen inte min man!
Den gamle mannen öppnade sina ögon och såg förvånat på sin hustru.
Avbryt mig inte, inte nu, tänk om vi skiljs åt för evigt och jag aldrig får bekänna. Minns du när du efter kriget råkade vandra in i vår lilla by? Jag blev alldeles ställd först, men slängde mig sedan om halsen på dig. Du liknade min make så mycket! Jag hade fått dödsbud om honom, och så stod du där, levande. Jag trodde de tagit miste på papprena, och att min man kommit hem igen. Jag kastade mig mot dig, men insåg direkt att jag hade tagit fel. Rodnade, bad om ursäkt. Men du fick ändå sova över i ladan.
På morgonen ville du laga dörren i ladan, och då slog en bjälke ner dig. Jag tänkte att nu måste jag begrava dig också, men såg att du andades du levde. Jag ringde efter doktorn och han sa att du var en stark karl och att det gått bra, bara minnet fått sig en törn. Då bestämde jag mig för att säga att du var min make. Du var ju stark och rejäl, och jag visste att ensam skulle jag aldrig klara mig med två barn efter kriget. Jag sa det, och du trodde mig. Sedan plågades jag av samvetskval, men vi blev så vana vid varandra, föll för varandra, och jag ville inte ändra något. Nu ber jag bara om förlåtelse för att jag bestämde allt själv. Kanske hade ditt liv blivit annorlunda…
Sven såg på sin fru under tystnad… plötsligt brast han ut i ett skratt.
Du är tokig, gumman! Varför skulle jag ha ett annat liv? Jag har ju älskat dig hela livet. Jag gick in i din by av en slump, det är sant, men när jag fick syn på dig blev jag genast förälskad och visste inte hur jag skulle närma mig dig. Bestämde mig för att hjälpa till lite på gården, kanske skulle du tycka om mig och inte kasta ut mig. Och så slog den där bjälken mig i huvudet allt blev svart. När jag vaknade var doktorn där och du oroade dig. Jag bad honom faktiskt ljuga lite om minnesförlust för att få stanna i ditt hem. Så överraskade du mig när du kallade mig din man, och jag blev glad då behövde jag inte hitta på något själv.
Din luriga räv, log den gamla kvinnan. Kunde du inte ha sagt det tidigare? Vi kunde ju skrattat åt det ihop.
Tänkte säga det, men det blev aldrig läge. Först tog vi hand om de stora barnen, sen fick vi ytterligare tre tillsammans, svarade Sven och log under mustaschen. Vi har burit på våra hemliga tunga bördor hela livet, men de var ju egentligen inga hemligheter alls.
Nu har vi ju rett ut allt tillslut, annars hade vi väl skrattat ut skyddsänglarna med våra berättelser, sa kvinnan. Men Sven, dö inte ifrån mig nu. Lämna mig inte ensam här, jag klarar mig inte utan dig.
Sluta nu, du är ju bara orolig. Allt kommer att bli bra, lugnade han henne. Sluta sitt här hos mig, gå och lägg dig och försök sova. Morgon är visare än kväll.
De la sig, men hon sov oroligt. I hennes gråa huvud virvlade tankarna och hindrade sömnen. När gryningen kom vaknade hon tidigt. Då såg hon att Svens säng var tom. Hjärtat högg till av oro. Hon smög ut i hallen där satt han på verandan och rökte. Hon drog ett djupt andetag. Den här gången hade döden gått förbi och så skulle de få skrapa sig vidare tillsammans ännu en tidHon gick försiktigt ut och satte sig bredvid honom på den slitna bänken.
Sven gav henne en varm, sömnig blick, drog ett sista bloss, och slog ut den lilla fimpen mot räcket. Solen steg långsamt, ljuset silade genom äppelträdets blad.
Du är ändå min kvinna, sa han. Hela mitt liv har varit ditt.
Hon lutade sig mot hans axel, och hans arm lade sig tungt och tryggt om henne.
De satt länge och såg ut över trädgården där daggen glittrade på gräset, där barnens gamla lekstuga stod böjd och rosorna såg ut att explodera i färg när dagen blev ljus.
Och så, i det stilla ögonblicket, fylldes hon av en sällsam frid. Allt som hade varit dolt och tungt, allt som aldrig sagts, hade fått lysa i sol och skratt.
Sven gäspade, restes upp och sträckte ut ryggen.
Kom nu, sa han och log mot henne. Vi kokar kaffe. Solen har redan börjat om.
Hon tog hans hand, och de gick tillsammans in i huset, där doften från gårdagens bröd fortfarande låg kvar, och ingenting var förlorat, bara vunnet.
