Jag är 60 år och har varit pensionär sedan länge, lever mitt eget liv. Sedan tio år tillbaka bor jag ensam, utan make, utan barn, utan väninnor. Mina barn har sitt i andra städer, maken är borta sedan många år, och jag har min lilla sommarstuga min glädje och tröst. Så fort våren värmer upp luften, flyttar jag dit, putsar fönster, rensar ogräs och planterar, gör blomrabatter. Där känner jag en märklig ro, som ett milt ljus som värmer från insidan.
Men när vintern kommer kan jag inte vara där. Snön är för tung, ingen hjälper mig att skotta, så jag får röra mig tillbaka till lägenheten i staden. Hösten klarar jag hjälpligt. I september i år blev jag krasslig och stannade en vecka i stan, men när kölden släppte sitt grepp, skyndade jag ivrigt ut till min älskade lilla by vid sjön.
Jag närmade mig stugan, men grinden stod på vid gavel. Som i en dimmig dröm tänkte jag att någon måste tagit sig in. Allt såg ut som vanligt, men dörren… Dörren hängde öppen och kändes som en tom blick. Jag blev rädd, tänkte att någon stulit mina saker. Jag smög in, hjärtat slog långsamt men tungt. Men allt var kvar som jag lämnade det förutom en filt, oanvänd länge, som låg slängd på soffan, en mugg stod kvar på bordet… Märkligt, jag brukar ju alltid diska bort efter mig. Något var fel.
När första skräcken lättat, fylldes jag av ett rastlöst missnöje. Vem tror de att de är, som tar sig sådan frihet att dricka ur min mugg? Jag kikade ut genom fönstret. Bakom huset, nästan som i en målning, satt en pojke med underligt utseende och värmde händerna över lågorna från en brasa han gjort upp. Små och smutsiga fingrar, men ett ansikte som var så stilla att tiden verkade stå still. Där hade jag min oväntade gäst.
Jag gick ut, hostade till för att göra min närvaro märkbar. Busungen hoppade till, såg rädd ut men försvann inte snarare, han gick rakt mot mig:
Förlåt mig, frun. Jag har bara varit här en stund…
Hans röst var lågmäld och försiktig, något i den fick mitt hjärta att luckras upp av medkänsla:
Hur länge har du varit här? Är du hungrig?
Bara i två dagar Jag hade inte mycket mat Lite bröd, några smulor kvar bara
Han tog stolt fram en fiskelina med en skiva vitt polarbröd fastnålade på kroken.
Vad heter du, pojken min? Hur hamnade du här?
Jag heter Ludvig. Mamma och hennes nya man slängde ut mig. Jag vill inte vara med dem längre
Hela byn letar nog efter dig nu.
Nej, ingen söker. Det är alltid så här. Jag brukar dra och ingen märker det. Kommer bara hem när jag är riktigt hungrig, och då gläds ingen åt att se mig ändå
Det visade sig att pojken inte ens var från trakten, bara en osynlig flykting från ett krångligt hem. Hans mamma arbetslös, en ständig ström av män som kom och gick, aldrig ordentlig mat på bordet bara billig folköl och högljudda röster.
Berättelsen slet i mitt gamla hjärta. Vad skulle jag göra? Självklart lät jag Ludvig stanna och lagade varm soppa åt honom. Hela natten låg jag orolig och funderade vad var rätt väg att gå? På morgonen mindes jag gamla Birgitta, som jobbade på kommunen kanske hon visste vad som borde göras.
Hon lovade hjälpa oss, skulle ta tag i saken. Det blev många resor till olika kontor, många papper, men efter några veckor blev jag Ludvigs gode man. Han blev nästan yr av lycka; hans mamma hörde aldrig ens av sig.
Så nu lever vi som mormor och barnbarn, han och jag på vintern i lägenheten med trasmattor och kaffedoft, om sommaren vid sjön bland blåbärsris och surrande humlor. Snart börjar Ludvig i skolan han lär sig snabbt, räknar, skriver, ritar redan små fantastiska världar på papper. Tänk vilka bilder han gör! Ibland känns det som om jag drömmer allt; att han egentligen bara klivit ur en akvarell en ljummen sommarnatt, och funnit vila här hos mig.
