Jag är 60 år gammal, pensionerad sedan länge och lever mitt eget liv. I tio år har jag bott ensam ingen make, inga barn, inga vänner. Barnen har sina egna liv, familjer spridda i andra städer. Min man gick bort för länge sedan, och själv har jag mitt lilla sommarställe som både glädje och sysselsättning. Så fort vårvärmen börjar återvänder jag dit, städar både hus och trädgård, planterar och ordnar rabatter. Där ute känner jag ro och en trygghet.
Men när vintern kommer, går det inte längre. Snön ställer till det ingen som kan hjälpa mig skotta så då måste jag bo i lägenheten inne i stan. Höstarna brukar jag klara mig igenom hyfsat. I september blev jag förkyld och stannade kvar i stan en vecka, men så snart kylan släppte flydde jag tillbaka till min älskade lilla stuga.
När jag gick upp mot huset såg jag direkt att grinden stod vidöppen. Jag tänkte att någon hade tagit sig in i trädgården. Allt såg ändå ut att vara på sin plats. Men när jag närmade mig ytterdörren såg jag att även den var öppen… Hjärtat bultade, för jag trodde direkt att det varit inbrott! Jag smög mig in. Men inomhus såg allt ut som vanligt, förutom filten jag aldrig använder som låg på golvet, och en mugg stod framme på bordet jag, som alltid diskar undan direkt! Någonting stämde inte.
När första skräcken lagt sig, blev jag mest arg. Vem tror sig få härja i mitt hem och dricka ur min mugg? Jag kikade ut genom fönstret och såg bakom stugan en liten pojke, han hade tänt en eld och värmde sina små händer över lågorna. Där var alltså min objudna gäst…
Jag gick ut och harklade mig. Busunge, tänkte jag, och undrade vad han skulle göra. Han såg rädd ut men sprang inte, han kom rakt mot mig istället:
Förlåt, kan du förlåta mig? Jag har inte varit här så länge…
Han pratade försiktigt, lågmält, och jag kände genast en medkänsla för honom:
Hur länge har du varit här? Vad har du ätit?
Bara två dagar… Jag hade lite bröd. Nu har jag bara några smulor kvar…
Pojken drog stolt fram en enkel metspö, en skorpa bröd trädd på kroken.
Vad heter du, lillgrabben? Och vad gör du här?
Jag heter Vilgot. Mamma och hennes sambo körde ut mig. Jag vill inte bo med dem…
Hela byn lär väl leta efter dig?
Nej, ingen bryr sig. De märker inte ens när jag är borta. Inte första gången jag rymmer… Ofta har jag varit borta i flera veckor och ingen har saknat mig. Jag kom bara hem när jag blev riktigt hungrig, men ingen blev glad för det…
En tragisk men alltför vanlig historia. Han var inte ens från vår by. Hans mamma arbetade aldrig, sambos kom och gick, hemma fanns oftare sprit än mat.
Efter det samtalet kände jag stor sorg, men också ett ansvar. Jag lät Vilgot få stanna och gav honom mat. Hela natten funderade jag på vad jag skulle göra. Morgonen efter mindes jag min gamla väninna, Märta, som ju hade ett arbete på kommunen, kanske kunde hon hjälpa till. Jag ringde henne och om hon inte själv kunde göra något, så skulle hon åtminstone veta vart jag borde vända mig.
Hon lovade hjälpa till och tog tag i saken direkt. Det blev en del rännande och pappersarbete, men efter några veckor blev jag Vilgots gode man. Han var överlycklig, kunde knappt tro sin tur. Hans mamma frågade aldrig ens efter honom.
Nu lever vi som farmor och barnbarn; vintern i lägenheten i Umeå, sommaren ute på landet. Snart börjar Vilgot skolan. Jag är säker på att han kommer klara sig galant han läser, räknar och skriver redan. Och som han ritar! En riktig konstnär.
