ISTÄLLET FÖR VINGAR, EN BOOMERANG BAKOM RYGGEN
Jag ska ta kål på er alla! Ni kommer få se! skrek min brors hustru vilt där hon stod i tamburen.
Varför, Lovisa? Jag har ju gett dig hela beloppet. Vad är det du vill nu? min mamma förstod inte varför hon blev hotad av sin svärdotter.
Har du kvitto på det, eller? Några vittnen? Någon överlåtelse? Du och Samuel är skyldiga mig och Axel hälften på den där lägenheten! Lovisa stod kvar, orubblig, i dörröppningen.
Nu får det vara, Lovisa. Gå hem nu. Jag var med när pengarna överlämnades. Räcker inte det? Och hälsa min bror, han borde tukta dig lite. Kom inte hit igen, jag kunde inte låta bli att lägga mig i bråket, mamma var alldeles försvarslös.
Ni kommer ångra er, men då är det för sent! Jag går till shamanen och förbannar er! ropade Lovisa när hon gick därifrån.
Vår mamma, efter att pappa gått bort, sålde huset i byn och flyttade in hos mig i min trea i Uppsala. Jag var änka redan, och uppfostrade min femåriga son, Egil. Mamma var så välkommen att bo hos mig.
Vera, det är väl okej om jag ger Samuel hälften av försäljningspengarna för huset? Han är ju min son, och Lovisa äter upp honom, säger att han är en oduglig make, mamma tittade bedjande.
Herregud, det är ingen sak, gör det! Det är rättvist, jag tyckte verkligen så.
Vi bjöd hem Samuel och Lovisa, gav pengarna hand mot hand. Men efter två år dyker Lovisa upp, krävande ännu fler pengar, hotar, förbannar.
Jag slängde ut henne, stängde dörren och glömde Lovisa. Åratal gick, vi hade ingen kontakt med vare sig bror eller Lovisa. Mellan oss sprang en svart katt och allt blev konstigt. Olyckor började regna över oss som ett never-ending vattenfall. Det var som om vi gick och promenerade på problem, som det gamla talesättet: du flyr från sorg till floden, men den väntar dig på strandkanten.
Mamma blev sjuk, jag fick en obestämd åkomma, och Egil fick vätskande eksem över hela sig. Alltid var det något elände. I lägenheten, där det ständigt luktade mediciner, gick saker sönder, föll och krossades. Väggklockan stannade mitt i natten. Jag, en pensionerad polis, fick begära förtidspension. Fast jag hade tänkt jobba tills jag blev tvungen att säga upp mig. Nu fick jag ta hand om mamma och intensivt vårda min son. Pengarna försvann i en evig ström.
Jag gjorde mitt hem till ett violhus: överallt blommade violer. Jag odlade, förökade och sålde dem på torget. De små blommorna räddade oss från skulder folk köpte gladeligen.
En gång om året kom släktingarna och bodde hos oss en vecka. De lämnade oss begagnade men rena kläder, och matvaror: kött, pasta, gryn, mjöl… Vi var överlyckliga. Sedan reste släktingarna och tröttheten återvände.
Pengabrist, sjukdom, apati.
Jag, för att stå ut och mota bort tunga tankar, anlade en blomrabatt vid porten. På våren sådde jag frön. De enklaste blommorna kom upp: lejongap, nattvioler, ringblommor. Rabatten blev min enda inspirationskälla.
En dag gick grannen Mikael förbi, granskade min blygsamma rabatt:
Goddag, grannfrun! Får jag ge dig pengar till blommor? Köp många, så de blir avundsvärda för hela huset.
Jag ryckte på axlarna, osäker. Mikael stoppade sedlar i fickan på min morgonrock:
Ta dem, vår kära trädgårdskvinna! Skäms inte, du gör ju vackert för oss alla.
Upplyft köpte jag exotiska blommor och buskar, rabatten blev till en dröm av färger och dofter. Grannarna stod och suckade över den paradisliknande skönheten.
Mikael stannade varje gång, beundrade:
Bara en god människa kan få blommor att växa så.
Han bjöd ofta på godis, choklad, glass:
Det är till dig, Veronika, för ditt eviga slit.
Det gjorde mig varm inombords. Åren gick. Lite i taget blev det bättre för oss.
Mamma tillfrisknade, skrattade igen. Egils hud blev fri från eksem. Plötsligt kände jag mig som en kvinna i vit spets. Ville älska och bli älskad, och strunta i min höstliga ålder.
Egil, efter att ha sett sin sjuka mormor, bestämde sig för att bli läkare. Han kom enkelt in på Karolinska Institutet och började jobba på sjukhuset vid sidan om. Snart assisterade han vid operationer. Efter ett tag kom grannar ofta till Egil och bad om diagnos, sprutor, droppar…
Egil slog sig på intensivvård.
Vi, mor och son, gjorde en yttre renovering av lägenheten. Egil köpte en begagnad Volvo. Han planerar gifta sig med sin kollega Ingrid. Hon är hjärtspecialist. Allt blev lugnt och bra.
På sistone ringer Lovisa med hes röst:
Hej, Veronika. Vill du hälsa på? Jag ligger på sjukhuset.
Jag åker till den adress hon säger. Går in på sal, hittar Lovisas säng.
Vad är det, Lovisa? jag blev förvånad över hennes utmattade uppsyn. Hennes blick var tom.
Så här blev det, Veronika… Vi promenerade i skogen, jag och min man. Vi hittade en människoskalle i gräset, tog med den hem. Rengjorde, lackade, gjorde en askkopp av. Ett halvår senare dog din bror i en olycka. Två månader efter det vår son kvävdes i garaget, han satt och drack med kompisar. Jag blev sjuk i lunginflammation. Herregud, varför tog vi den förbannade skallen hem? Det var då olyckan började, Lovisa grät bittert.
Nej, Lovisa, det började när du gick till häxor och trollkarlar. Skallen är bara en följd, jag kunde inte låta bli att säga det. Hon hade gett oss så mycket sorg.
Du har rätt, Veronika. Jag erkänner. Jag skickade förbannelser på er, jag hällde ut min ilska som svart tjära. Det slutade med att jag blev ensam. Förlåt mig. Låt oss glömma de dumma grälen. Som ung hade jag vingar bakom ryggen, nu sticker där en boomerang. Jag känner den bränna mig, Lovisa blev stilla och tänkte.
Jag berättade allt för Egil. Han blev berörd:
Mamma, vi flyttar moster Lovisa till min klinik. Hon får bättre vård. Hon är ingen främling.
Ja, Egil, jag förlät Lovisa helt. Hon behöver bli beklagad. Hon har förlorat både son och make.
Mikael frågade om jag ville dela min framtid med honom. Han bodde en våning över.
Veronika, kom hem till mig, så blir livet gladare. Du är änka, jag är änkling. Vi har mycket att prata om. Vad säger du?
Ja, Mikael, jag trodde inte på min oväntade lycka. Den föll från himlen och värmde min själ.
Mamma blev glad för min skull:
Ser du, Veronika, din öde var nära hela tiden, smög sig mot dig sakta, spanade in dig. Du förtjänar det här.
Lovisa blir snart återställd och vill komma på besök. Ska jag bjuda henne? Jag får rådfråga Egil och MikaelJag bjöd Lovisa. När hon kom, såg hon sig omkring i min lägenhet, där violerna blommade överallt, där skratt och vänlighet åter hade slagit rot. Hon satte sig tyst och betraktade oss, som om hon försökte hitta orden för att säga det som länge legat gömt.
Egil dukade fram kaffe och Mikael serverade sitt hembakta bröd. Mamma klappade Lovisa på handen, och jag kände att något gammalt gick i kras inom henne en sorts bitterhet lossade från hennes hjärta.
Till slut sa hon, med en röst som darrade:
Förlåt mig. Jag tror inte att den där boomerangen är kvar. Kanske har den flugit bort nu, när vi har förlåtit varandra.
Jag log, kände värmen sprida sig i rummet, och för första gången på länge tänkte jag att livet ibland verkligen kan vända att blommor och förlåtelse faktiskt är starkare än förbannelser och kvitton.
Utanför fönstret stod violerna i solskenet, och deras doft fyllde hela hemmet. Lovisa skrattade mjukt, Egil grävde i rabatten, Mikael viskade någonting i mitt öra, och mamma fällde en glädjetår.
Nu började våren inte bara utanför, utan också inom oss. Vi satt där alla tillsammans, fyra generationer, och jag tänkte: det var aldrig vingarna som bar oss. Det var alltid hjärtat. Och kanske, någonstans, får även boomerangen flyga hem till vila.
Så blev vårt hem ett tillhåll för det förgångna, det förlåtna, och det nya och vi lät livet blomma, igen och igen, tills allt som varit sorg blev en vacker minnesrabatt.
