Kärlek
En kväll stod jag och städade i sjukstugan i byn, när plötsligt dörren skrällde till tungt, som om någon lutat sig mot den. Jag vände mig om och fick nästan hjärtstopp: där stod Erik, vår respekterade snickare från Mörrum. Han är en riktig allt-i-allo, men hans grå, yviga skägg har alltid luktat sågspån och hemgjord snus. Nu stod han där med släta, bleka kinder och ett plåster på halsen. Och doften av Eau de Cologne från en stor flaska från Åhléns var så stark att jag nästan fick nysattack. Kan han verkligen ha rakat av sig hela skägget?!
Erik Andersson, sa jag och släppte trasan är det verkligen du? Eller har du skickat din lillebror?
Han stod och fipplade med kepsen, undvek min blick.
Det är jag, Birgitta, jag… Kan du ge mig något? Mot hjärtat. Och mot nerverna.
Jag gick direkt in i sjuksköterskestil, satte honom på britsen och tog fram blodtrycksmätaren.
Vad har hänt? Var gör det ont?
I hela kroppen, grymtade han. Det dunkar som en hammare i metall. Kan inte sova… och händerna darrar.
Blodtrycket var 160 över 100 ovanligt högt för Erik, som aldrig går till läkaren och är stark som en björn.
Så, Erik, sa jag strängt, ska vi prata klarspråk? Har du slitit ut dig eller har du bråkat med Elin?
Vid namnet på hans fru ryckte han till, ansiktet blev rött och käkarna spändes. Elin Nilsson är en tystlåten kvinna, aldrig något ont ord, alltid Erik och Erik. Men Erik har ett temperament hårt som en gammal ek det är svårt att komma nära.
Ge mig droppar, Birgitta. Fråga inte. Du ska bota, det är ditt jobb.
Jag droppade Corvalol och lade en tablett Nitroglycerin under tungan. Han satt en stund, hämtade andan, tackade och gick. Jag tittade ut genom fönstret: hans steg var snabba och ovanligt ungdomliga.
Herregud, tänkte jag, kan det vara så att han blivit förälskad på gamla dar?
Byn fungerar som ett bi-bo: nyheter sprider sig från ena änden till den andra på ett ögonblick.
Nästa kväll kom Lena, vår brevbärare, rusande:
Birgitta! Har du hört om Erik? Han är galen! Han har rakat av skägget och idag tog han bussen till Karlshamn, kom hem med flera påsar han försöker gömma. Anna som jobbar i tygaffären berättade att han köpte spets och var på guldsmeden.
Jag kände hur hjärtat hoppade till. Han har någon! Men vem? Alla i byn syns.
Och Elin? frågade jag tyst.
Lena gjorde en sorgsen min:
Elin… Går och ser ut som ett åskmoln. Tårarna står i ögonen.
Grannarna säger att han låtit henne sova i matkällaren, säger att han har projekt. Vilket projekt har en snickare mitt i natten? Vi vet ju alla…
Några dagar senare kom Elin Nilsson till mig, liten och tunn i gammal sjal.
Birgitta, viskade hon, får jag komma in?
Jag satte henne vid varm kakelugn, bjöd på te med hallonsylt. Hon höll koppen med båda händer, stirrade tomt.
Han lämnar mig, Birgitta. Vi har levt ihop i fyrtio år, fått barn, barnbarn… Nu är allt slut.
Var har du fått det ifrån, Elin? försökte jag trösta, fast oron gnagde i mig.
Han har blivit annorlunda. Rakad varje dag, doftar den där koljonen… hon rynkade näsan. Igår hittade jag ett kvitto från Guldsmeden i hans kavajficka. Han ljuger för mig, ser mig inte i ögonen, tårarna rann, tysta och gamla, och ansiktets rynkor blev djupare. Han letar i min brudkista på vinden, öppnar den när jag kommer. Råkar jag gå upp, snäser han: Varför smyger du? och slår igen dörren. Ja, jag är gammal och ful nu. Men inte är han så mycket bättre…
Jag strök henne över axeln och tänkte: O herrar… Vad håller ni på med?
Håll ut, Elin, sa jag. Allt är kanske inte som du tror.
Hur skulle det kunna vara det? log hon bittert. Han sjunger. Stänger in sig i snickarboden och sjunger. Du ska få min gamla cykel Aldrig sjöng han förr. Han är kär, Birgitta. Det är jag säker på.
Hon gick och jag låg sömnlös hela natten. Erik som är så trygg, skulle han förstöra sitt liv för någon annan på ålderns höst? Det passade inte honom han är hård, tyst men ingen usel karl.
En vecka gick och i byn växte snacket som surdegen på köksbänken. Teorierna blev vildare för var dag: den unga bibliotekarien i Karlshamn eller någon stadsdam som köpt sommarstuga ute i Torsö.
Erik gick som i trans, med eld i ögonen, tunnare men märkligt upprymd. Han såg ingen, bara gick.
På lördagskvällen kom grannpojken springande:
Birgitta! Farbror Erik har ramlat på gården! Tant Elin ropar på dig!
Jag slängde medicinväska över axeln och sprang. Fötterna halkade i träskor, tanken jagade: Snälla Gud, inte hjärtinfarkt!
Jag rusade in på gården Erik låg på gräset, ansiktet grått, läpparna blå. Elin satt bredvid, klamrade sig fast vid hans huvud. Hela gården låg i bräder, sniderier, burkar med färg. Mitt i kaoset tronade en halvfärdig, vit trädgårdspaviljong.
Jag kröp fram till Erik, kände pulsen den rusade. Mätte blodtrycket skyhögt.
Vad har hänt? frågade jag.
En bräda tung lyfte blev svimmig rygg ont och här pekade på bröstet.
Han hade överansträngt sig. Jag gav sprutor, dämpade smärta och blodtryck. Han vilade, fick tillbaka luft.
Elin, ropar jag, hämta grannen, vi måste bära honom in! Ingen ska ligga på fuktigt gräs!
Vi lade Erik på sängen.
Erik sa Elin tyst. Varför paviljong? Det är ju höst, snart vinter.
Erik såg på henne länge, drog djupa andetag, letade under kudden och tog fram en liten ask i sammet och en sliten gammal dagbok med gulnade sidor.
Det var inte så här jag ville, Elin, sa han och rösten darrade som en pojkes. Minns du vilken dag det är imorgon?
Elin blev stilla, rynkade pannan.
Tjugonde oktober Söndag
Vad hände för fyrtio år sedan?
Hon häpnade, höll handen för munnen.
Herregud, Erik, jag hade glömt! Med all oro. Vårt rubinbröllop!
Erik räckte henne dagboken:
Det är din gamla dagbok, Elin. Jag fann den i brudkistan på vinden.
Har du läst den? hon rodnade.
Ja, förlåt mig, gamla stollis. Jag läste och fällde tårar.
Jag satt tyst, vågade knappt andas. Rummet var stilla, bara väggklockan tickade: tick-tack, tick-tack.
Du drömde om ett hus, en trädgård och en vit paviljong vid bäcken, där vi dricker te och lyssnar på gramofon. Du ville ha en blå klänning med spets… Men jag byggde, hela livet, på byggen, sågverk huset blev klart men paviljongen alltid sen. Pengar fattades, tiden räckte aldrig. Du teg och väntade på min björnighet.
Han vände sig mot henne:
Och livet gick. Jag gav dig varken saga eller blå klänning. Nu ville jag hinna till vår dag. Jag for till staden, köpte tyg och ring. Olga sömmerska sydde klänningen efter dina gamla mått. Paviljongen ja, jag överskattade mig ville överraska, men blev mest skrattad åt och du fick lida.
Elin kom nära, satte sig på knä vid hans hand den grova, snickarliknande handen.
Din stolle, Erik, viskade hon genom tårar, men med sådan lycka att man blev varm. Vilken stolle Jag trodde du hade en yngre. Att du inte älskade mig längre. Och så paviljong!
Vad säger du, Elin? Erik tände till. Vilken andra kvinna? Ta klänningen ur garderoben! Prova! Passar den?
Ja, nickade hon, utan att lyfta blicken. Och passar den inte, så ska jag ha den ändå.
Jag snörvlade, fick tårarna i ögonvrån, samlade ihop mina grejer.
Så, sa jag med tillgjort barsk ton. Patienten, vila gäller! Inga bräder, inga hammare. Jag kollar dig imorgon.
Erik såg på mig med tacksamhet:
Birgitta Snälla, säg inget till folk. De kommer driva med mig, säga att gubben fått fnatt.
De vet inget om kärlek, sa jag. Vila nu. Skål!
Jag gick ut på verandan. Molnen drog undan och en stor gul måne lyste. Luften var klar, doftade blöt löv, rök och märkligt nog äpplen, fast skörden var över.
Inget är hemligt i byn. Snart gick det rykten att Erik gjort överraskning till sin fru och slitit ut sig.
Morgonen efter vällde folk mot Erik och Elin. Männen med verktyg, smeden med fina gångjärn, snickare med färg. Snart var paviljongen klar: vit, grann, lik en brud. Ett bord och broderad duk, samovar och koppar med fat. Så vackert! Folk satt i paviljongen och bredvid.
Och sedan kom Elin ut, i blå klänning och ring, håret uppsatt, läpparna röda, ögonen lyste, Erik bredvid, blek men stolt galonklädd och med sina arbetsmedaljer.
Erik tog fram den gamla grammofonen som han bytt till sig i Karlshamn. Han satte på en skiva. Det knastrade, och så sjöng Sven-Olof Sandberg: Mitt hjärta, det slår för dig
Erik bjöd upp Elin och de dansade långsamt. Benen må vara trötta, men hans blick sa allt som om fyrtio år var fyrtio minuter sedan deras första möte.
Alla såg på dem. Kvinnorna torkade tårar med sjalens hörn, männen puffade på pipan och såg ner tänkte kanske på sina egna fruar, när de sist gav blommor eller sa tack.
Jag grubblade på hur mycket kraft vi lägger på missförstånd, misstankar och tomma ord, och att livet är kortare än vi tror. Det enda som verkligen betyder något är värmen i en hand som tillhör den närmaste, när man möter blicken och hittar ljuset som brinner bara för en själv.
Jag lärde mig att kärlek är enkel men den kräver att vi vågar visa den. Och att den aldrig blir för gammal för ett blått spetsklänning och en vit paviljong.
