Ett slumpmässigt telefonsamtal
Olof Johansson? rösten i luren var kylig och formell.
Ja, det är jag. Olof Johansson. Vem är det jag talar med?
Det är föreståndaren för Småbarnshemmet. Om en vecka fyller din dotter tre år, och vi måste flytta henne till ett annat barnhem. Du har väl inte tänkt att hämta henne?
Vänta, vilken dotter? Vilket barn? Jag har ju en pojke, Viktor, mumlade jag chockat.
Ylva Olofsdotter Almgren. Hon är ju din dotter?
Nejnej, inte min! Jag heter Johansson. Olof Johansson.
Ursäkta, sa rösten trött, det verkar ha blivit något misstag.
De snabba tonerna som följde slog som en hammare mot öronen.
“Allt är upp och ner! muttrade jag argt. Dotter, småbarnshem, vilket dokumentkaos de måste ha!”
Men samtalet blev en vass tagg i själen. Jag började tänka på hur barn har det utan hem, utan värmande mamma, omsorgsfull pappa, utan ivriga mor- och farföräldrar. Viktor hade ju hela släkten båda sidor med fastrar och farbröder.
Ingrid såg genast att jag var grubblande, svarade fel och osammanhängande. Vad skulle hon inte märka? Vi har bott ihop i snart tio år, och känner varandra sedan första klass!
Hon väntade till kvällen och frågade rakt ut vid middagen vad som hänt.
Vad heter hon då?
Vem? frågade jag förvånat (hur visste hon om flickan? Hade de ringt henne också?).
Ylva, sa jag. Ylva.
Jaha, Ylva alltså Jag är Ingrid, och hon är Ylva?! höjde hon rösten.
Ja, sa jag. Ylva Olofsdotter Almgren.
Ska jag få hennes personnummer också? skrek Ingrid.
Nej, hon har ju inget personnummer, varför skulle hon ha det?
Är hon flykting, eller? pep min älskade lite tystare.
Vem är flykting? nu var jag helt förvirrad.
Ylva, din Ylva, är hon flykting? Vill hon registrera sig här? Säg det, din usling!
Vadå, vad ska jag säga? jag satt där, helt paff, glömde att äta.
Då grät Ingrid. Inte med jämrande gråt, men med ilskna tårar som föll som ärtor mot hennes förklädeskant.
Imorgon åker jag till mamma. Kom ihåg, Viktor får du inte behålla, sa hon med tårarna rinnande.
Ingrid, vad är det? Vad har hänt? Varför till din mamma?
Tror du jag ska serva dig och din älskarinna, din Ylva? exploderade hon.
Då började den absurda situationen långsamt klarna för mig.
Jag tog Ingrid om axlarna, satte henne på kökssoffan och berättade allt om telefonsamtalet på morgonen.
Nu grät hon av medömkan med flickan. Kvinnor har många tårar, och de gråter för allt och inget, i mängder! Och jag tål inte kvinnors gråt, särskilt Ingrids, det gör mig illa till mods.
Efter de känslorna hade jag ingen lust att äta, åt bara lite grann.
Jag vaknade av att Ingrid stod bredvid och rotade i min telefon! Efter nästan tio år tillsammans hade det aldrig hänt. Hon trodde alltså inte på mig letade efter bevis på någon hemlig relation. Det gjorde mig ledsen, ja, nästan äcklad av sånt tvivel Då viskade hon plötsligt: “Olof, Olof” och puffade lite på mig.
Jag låtsades precis ha vaknat.
Olof, det var den här fasta telefonen som ringde, eller hur?
Ja, svarade jag på automatik, just den.
Sov vidare. Ingrid lämnade sovrummet och tog min telefon med sig.
Lättare sagt än gjort. Sova? Jag hörde att datorn gick igång. Jag låg kvar ett tag, sedan reste jag mig tyst och gick ut i vardagsrummet.
Ingrid var så uppslukad, hon märkte inte att jag stod bakom henne. Hon sökte: “Småbarnshem” och vår stad.
Datorn brummade och fick fram info officiell hemsida, adress, telefon och till och med bilder. Ingrid jämförde med min telefon.
Olof, det stämmer!
Vad stämmer?
Ja, numret! Det är Småbarnshemmet!
Jag sa ju det. Så du kollar alltså?
Ingrid snurrade på stolen.
Kollar inte, jag dubbelkollar!
Varför??
Olof, hemmet ligger inte långt härifrån, sa hon tankfullt, utan att riktigt höra.
Ska vi åka dit? Hur fick de tag i ditt nummer, om du inte har något med dem att göra?
Det hade jag inte tänkt på. Kanske var det dags att besöka dem och få klarhet? Annars skulle jag få “andras barn” på mitt ansvar!
Jag sov nästan inget den natten. Jag var just på väg att somna, då Ingrid puffade mig igen.
Olof… Olof
Vad nu?
Är du säker på att du aldrig haft något med någon annan? Kanske nån gång din första kärlek? Efter så många år, kanske gamla känslor vaknade? Hon sa inget, men flickan blev kvar på BB. Olof? Olof!
Vilken kärlek, Ingrid? Jag satt bredvid dig i första klass, och gör det fortfarande, eller ligger, ja, med dig. För fyra år sen, minns du, Viktor var tre, började på förskola, var sjuk hela tiden, du gick tillbaka till jobbet vem var hemma då? Jag. Gick över till distansarbete. Du minns väl? Evigt medicinande, regler, läkarbesök. Några älskarinnor? Jag var knappt på benen, somnade innan jag ens hann lägga mig! Jag har aldrig haft någon, har ingen, och kommer aldrig ha!
Men hur fick de ditt nummer? Någon måste ha lämnat det? fortsatte Ingrid.
Jag kunde inte släppa frågan. Jag gick igenom alla möjliga kvinnor jag kände ingen hade gjort något sånt, men kanske någon med tillräckligt “drift” ändå.
Men alla var uteslutna: några hade hittat nya liv, någon hade mormor som tagit hand om barn, den mest företagsamma flyttade utomlands för fem år sen.
Men i livet händer det som inte borde kunna hända, så jag bestämde mig imorgon går vi till Småbarnshemmet.
Vi var tidiga, men inte först utanför föreståndarens rum satt redan en besökare, en blond, spinkig man. Rent klädd, men ändå ovårdad. Skakande händer med papper, ögonen flackade, kanske nervös, men troligen efter gårdagens snaps.
Ni står på tur, sa han oväntat med en dov basröst.
Dörren öppnades och han bjöds in. Femton minuter hördes ett jämnt tonfall av röst, avbrutet av hans bassmumlande.
Slutligen stormade han ut, rufsig och utan papper. Vi blev bjudna in.
God dag, en vänlig brunett i medelåldern stod vid fönstret, bet på glasögonskanten. Vad gäller det?
Det gäller gårdagens samtal, försökte jag lite skämtsamt.
Kvinnan satte sig vid bordet.
Vet ni, jag har inte tid för gåtor. Säg ert ärende rakt och kort.
Jag berättade om samtalet (rösten var lätt att känna igen).
Åh, det där… kvinnan log trött. Förlåt, det blev fel person, det var inte till dig.
Hur inte mig, när ni har mitt nummer? Varifrån fick ni det?
Ni förstår, Olof Johansson, jag slog fel siffra. Det riktiga numret börjar med 034, jag slog 035. Att ni också heter Olof Johansson är bara en ren slump. Det var han som var här just nu.
Vem? sa jag dumt, fast jag redan förstod.
Olof Almgren, flickans pappa.
Så jag ber om ursäkt igen och tackar för er tid. Jag har mycket att göra.
Hon reste sig.
“Birgitta Henriksson”, stod på hennes namnskylt.
Ingrid hann också läsa det, för hon frågade:
Birgitta, kommer han, Olof Almgren, att hämta flickan?
Direktören satte sig igen och svarade:
Nej, han kommer inte. Flickans mamma gick bort, och Olof har barn med sju olika kvinnor. På tre år har han bara varit här två gånger, och då efter att vi påmint honom. Ylva är inget han vill ha. Så, har ni fått svar på era frågor? Då, adjö.
Vi gick ut, chockade av mötet.
De äldre barnen var ute på gården, gungade, klättrade, två pojkar racade med leksaksbilar på en bänk.
Jag blickade på dessa barn, och insåg plötsligt vad som var fel.
Det var stilla i gården. Dra med Viktor hit, så är det genast liv, skratt, rop. Men dessa barn skrek inte, skrattade inte högt, de talade bara tyst med varandra. De liknade små gamla människor. De hade blivit vuxna, de saknade barndom. Bara ett liv av överlevnad i kyla, i hunger, utan leksaker, utan kläder, vuxnas likgiltighet eller till och med grymhet.
Jag såg på Ingrid. Hennes ögon var fulla av tårar.
Där var de tårarna! På minsta lilla dyker de upp!
Vi gick långsamt mot porten, då sprängdes tystnaden av ett rop: “Mamma!” Alla barn vände sig mot oss. En liten flicka med lustig mössa och tofsar sprang med öppna armar mot oss.
Mamma, mamma!!! skrek hon. Jag är här!!!
Hon kastade sig mot Ingrids ben och började gråta så hjärtskärande att jag fick tårar själv.
Ylva, Ylva! på stigen kom barnskötaren springande. Hon försökte plocka upp flickan, men hon höll sig fast vid Ingrids ben.
Det gick till slut att lyfta Ylva barnskötaren hade en choklad, det löste det och vi lämnade barnhemmet nästan springande.
I bilen var det tyst. Ingrid skakade och jag mådde inte heller bra. Mina händer darrade, precis som Almgren tidigare, så jag stannade bilen för att lugna mig.
Ingrid såg ut genom fönstret och nickade mot affärens skylt, bara några meter bort.
Utan att säga något gick vi ut, tog varandras händer och gick in på “Barnens Hus”.
För att köpa en docka och en rosa klänning.
Vår flicka Ylva skulle bli den allra finaste.
