Jag är 65 år gammal, och detta är min berättelse sedan jag gifte mig. Jag gifte mig när jag var 23. Inte för att jag väntade barn eller kände någon press, utan för att vi då verkligen trodde att äktenskap var ett åtagande på djupet inget man bara testar för att se hur det känns. Vi arbetade båda, och även om vi knappt kände varandra till vardags, trodde vi att resten lär man sig med tiden.
De första åren var allt annat än enkla. Vi fick lära oss att leva tillsammans, mitt på gränsen till konflikt om hur hemmet skulle skötas, om pengar, om vanor. Det fanns bråk, långa tystnader, och dagar av spänning. Det fanns inga slag, ingen otrohet, men sådana skillnader som många par idag inte hade stått ut med ens ett år. Ärligt talat, ibland visste jag inte hur jag själv skulle klara det.
När vårt första barn föddes insåg jag definitivt att äktenskapet inte bara är kärlek. Det är ansvar, utmattning, och uppoffring. Han arbetade mycket, och det mesta i hemmet föll på mig. Ibland kände jag mig osynlig. Ibland bara fullständigt trött. Varje gång jag funderade på att lämna, såg jag framför mig vad det skulle innebära att bryta upp inte bara för mig, utan för våra barn.
Vi gick igenom jobbiga ekonomiska perioder. Det fanns månader där vi knappt fick pengarna att räcka till kronor räknades nøje. Jag gav mer än jag trodde att jag kunde. Han hade sina fallgropar, sitt dåliga humör, sin tystnad. Missar, ord som sårade, stunder där vi gjorde varandra illa. Och ja jag förlät. Mängder med gånger. Inte för att jag var svag, utan för att jag valde att stanna kvar och bygga med det jag hade, inte med något ideal.
Vi fick fler barn. Att uppfostra dem var inte enkelt. Vi bråkade om disciplin, om pengar, om släktingar, om trötthet. Men det fanns också en trygghet ett bord där maten alltid stod, avslutade utbildningar, överståndna sjukdomar, firade födelsedagar. Inget perfekt, men stabilt.
Idag hör jag så många unga säga att man inte ska hålla fast vid något, att man ska lämna så fort det blir problem. Jag förstår tiderna är annorlunda. Men jag tänker också att om jag hade gått vid första bråket, första besvikelsen, första tröttheten, hade jag aldrig varit här idag, för att berätta denna historia.
Jag stannade inte av rädsla. Jag stannade för att jag tror att ansvar ska hållas även när det känns motigt. Jag romantiserar inte lidande, men jag förnekar inte att långvarig, medveten förlåtelse är det som hållit vårt äktenskap samman i decennier.
När barnen flyttade ut blev det tyst. Vi bråkar inte lika mycket, men vi är inte någon romantisk filmduo heller. Vi är två personer som delat ett liv, känner varandra till grunden, sett varandra i de värsta stunderna och ändå valt att stanna.
Har jag varit lycklig hela tiden? Nej.
Har jag gjort misstag? Många gånger.
Ångrar jag att jag har förlåtit? Nej.
