Min mamma kämpade länge mot cancer. När hon var tjugosju och pappa trettioett, gick hon bort. Vi var tre i familjen. Den yngsta, alltså jag, hade ännu inte fyllt två år. Pappa insåg snabbt att han behövde hitta en hustru snarare en ny mamma till oss eftersom han inte klarade allt själv. Sex månader senare gick han till en bekant, och bad henne om hennes dotter. Kvinnan lyssnade inte ens, hon gav sin välsignelse omgående.
Så kom en ny mamma till oss, bara tjugoett år gammal. Elisabet tog direkt hand om hemmet. Med egna pengar köpte hon tyg och sydde våra skoluniformer. De äldre kallade henne genast för mamma, men jag hade svårt att göra det. Jag lärde mig sent att uttrycka det, det var inte enkelt för mig. En dag visade jag Elisabet hur min mamma brukade ha håret uppsatt i en låg knut. Efter det gick Elisabet alltid runt med just den knuten.
Ändå kallade jag henne inte mamma. Då försökte pappa med ett litet äventyr. Elisabet bakade min favoritpaj och hela familjen satte sig vid bordet. Alla kastade sig över pajen, men jag fick inte röra den förrän jag kallade Elisabet för mamma. Tre år senare fick vi familjens fjärde barn, men hennes första. Då började det bli tuffare för oss. Pappa kunde inte hitta jobb inom sitt yrke och började arbeta på en lantbruksgård. Mamma tog också jobb där. Fyra år senare föddes vårt andra barn.
Elisabet gjorde aldrig skillnad mellan oss och sina egna. Efter fem år drabbades hon av samma sjukdom som min första mamma. Mina äldre syskon studerade då på universitetet i Göteborg. Mamma låg på sjukhus, och jag besökte henne varje dag. Hon sa till läkare att hon inte fick vara sjuk, eftersom hon hade små barn som väntade hemma. Mamma besegrade sjukdomen.
Lyckan visste inga gränser hon led mycket, men hon var starkare än sjukdomen. När allt såg ut att vända, började vi förlora nära och kära. Sex månader senare skulle mina föräldrars första gemensamma son gifta sig. Kvällen före bröllopet försvann han. På den trettiosjätte dagen av sökandet fann man honom eller rättare sagt, man fann och begravde honom.
Efter det flyttade jag hem till mina föräldrar. Jag kunde inte lämna mamma ensam. Efter honom dog pappa, sedan min äldre bror och senare mammas yngsta barnbarn min systers son. Hela familjen råkade ut för en olycka, men bara hennes son blev skadad. Jag är så förundrad och har uppriktigt svårt att förstå hur mamma, efter allt detta helvete, kunde behålla sin godhet, ömhet och kärlek.
Hon har uppfostrat fem barn, tar hand om barnbarnen och nu har hon två barnbarnsbarn. Varje morgon går hon upp tidigt, städar hela huset och sätter sig för att sticka små saker till barn och barnbarn. För oss är det en glädje att spendera vår lediga tid med mamma. Trots hennes ålder finns det alltid något att prata om. Hennes kärlek räcker till oss alla.
