Jag föddes i en liten by på landsbygden, långt bort från storstadens buller. Efter att ha avslutat åttonde klass började jag på en kockutbildning i Göteborg och tog examen fyra år senare. På den tiden skrevs det så mycket om utbyggnaden av Norrlandskustbanan, och stämningen var nästan romantisk. Som ung flicka kände jag mig lockad till äventyret och flyttade norrut för att arbeta där.
Jag arbetade som kock vid järnvägsbygget, men efter fem år insåg jag att drömmar är en sak, man måste börja bygga sitt liv på riktigt. Under tiden i Norrland träffade jag Tomas, en driftig man från Stockholm som hade goda kontakter i huvudstaden. Jag reste till Stockholm, letade upp Tomas och bad honom hjälpa mig att bli antagen på ett institut. Han sa inte nej, men förklarade att det skulle kosta. Jag hade ju sparat ihop en ordentlig summa under åren vid järnvägen, så jag betalade honom 38 000 kronor för att få hjälp det var mycket pengar på den tiden.
Jag lyckades också ordna nya papper och betala för nya dokument. Plötsligt stod det i mitt pass att jag var fem år yngre, och min nya gymnasieexamen var fylld med fina betyg, både B och A.
Tomas hjälpte mig till en plats på Livsmedelsinstitutet, men när han såg mitt pass blev han förvånad och sa att jag hade tagit mig in på väldigt märkliga villkor. Jag skrattade bara och sa att jag tänkte hitta mig en yngre make nu var jag ju nitton år på papperet och gick första året på institutet.
Livet fick en ny vändning för mig. Plötsligt umgicks jag med ungdomar från hela landet pigga och glada. Ett år senare gifte jag mig. Min man hette Markus, då nitton år gammal och från Stockholm. Jag blev folkbokförd i hans föräldrars lägenhet.
Efter examen började landet förändras det var tiden då hela Sverige sökte nya vägar. Markus och jag hyrde ett litet lokalt och öppnade en lunchservering. Sen lyckades vi köpa utrymmet och blev ägare till vår egen bar.
Vi levde bra, även om vi aldrig fick barn. Efter några år ville jag besöka min hemby igen och träffa gamla vänner och klasskamrater. Jag insåg att mitt liv såg så annorlunda ut jämfört med deras, och det syntes på mig. En av mina klasskamrater berättade för Markus att jag hade jobbat vid järnvägen och att jag egentligen var äldre än han trodde.
Markus började tycka att jag lurat honom han förändrades, tog till flaskan och vi gick skilda vägar. Familjeverksamheten måste delas upp; jag köpte mig en liten lägenhet, medan Markus tog banklån med dyra räntor, som han motvilligt fick betala när vi skilde oss.
Nu har jag nått pensionsåldern men jobbar fortfarande, även om hälsan börjar svika. Inte sällan tänker jag på Tomas han varnade mig för att förfalska åldern. Men man kan inte vrida tillbaka tiden och rätta till ungdomens misstag.
Nyligen hälsade jag på min mor och träffade en klasskamrat, som varit pensionär i två år och nu tar hand om sina barnbarn och trädgården. Jag har fyra år kvar att arbeta, men kroppen säger ifrån. När man är ung gör man dumma saker som man får betala för senare.
Kanske finns det andra som varit i samma situation, eller hört om någon som gjort sig yngre på papperet. Jag hoppas få råd om hur jag kan ta itu med det jag gjorde för så länge sedan.
