Hoppar runt i världen som en getter
Du och jag kommer göra riktigt bra saker, Linnea, vänta bara, sa Elin och viftade med armarna där hon satt i fönsterkarmen på korridoren i studenthemmet. Du går in på konsult, jag på marknadsföring, och sen pang! startar vi vår egen byrå. Allt ligger framför oss!
Linnea skrattade och slängde bak sin tjocka fläta medan hon såg upp från sitt anteckningsblock.
Elin, vi har tenta om en vecka och du bygger redan ett imperium.
Och? Man får väl drömma lite? Elin hoppade ner från fönsterkarmen och slog sig ner bredvid på den nedsuttna sängen. Seriöst, Linnea. Vi är inte som alla de där tråkiga på kursen. Vi är smarta. Vi kommer lyckas, det vet jag.
Linnea lät pennan vila och mötte sin väns blick rufsig, urblekt t-shirt, men ögon som brann. Just då trodde hon på henne helt och hållet.
Vi kommer lyckas, det är jag säker på, svarade hon tyst…
Tio år for förbi som ett enda andetag…
…Linnea slet sig fram genom åren. Praktik på internationellt företag, sömnlösa nätter över rapporter, affärsengelska på morgonen, kinesiska på helgen. Forum, konferenser, nya kontakter. Hon kämpade sig upp, slet på armbågar och knän, men stannade aldrig. Vid trettio bar hon kostymer av italiensk ull, reste till Tokyo på förhandlingar, och kunde inte minnas sist hon grät av trötthet det fanns ingen tid.
…Elin träffade Viktor under tredje året. Viktor var bilmekaniker, luktade bensin och såg på henne som om hon var den enda kvinnan på jorden. Under fjärde året blev Elin gravid, och på femte hoppade hon av universitetet. Marknadsföringsbyrån försvann någonstans mellan dotterns första tänder och de andra födslarna. Nu styrde hon ett rike bestående av en trea i en förort, kastruller, barnskrik och den ständigt läckande kranen.
De sågs ibland allt mer sällan.
Linnea tog med presenter från tjänsteresor: en silkesduk från Milano, ett set med högfjällste från Yunnan. Hon visade bilder från tempel i Kyoto, berättade om förhandlingar med japanska partners.
De säger aldrig något direkt fattar du? Allt är antydningar, nyanser. Jag lärde mig deras etikett i tre månader så jag inte skulle göra bort mig.
Elin nickade, fingrade på tepaketet och sa ingenting. Sedan drog hon ett tungt andetag.
Lätt för dig. Hos mig har Mika fått virus från förskolan igen, Viktor försvinner på jobbet, pengar räcker aldrig…
Linnea visste aldrig vad hon skulle svara. Mellan dem hade växt en mur av olika liv, olika språk, olika dofter hennes parfym för två tusen kronor mot Elins barnschampo.
…På Elins födelsedag kom Linnea direkt från Arlanda. Mörkblå kostym, högklackade skor, frisyren fixad i flygplatsloungen. Hon gled in bland folket, skrattade, berättade om nya projekt, fångade mäns intresserade blickar och kvinnors respekt.
Elin satt i ett hörn…
Klänningen var gammal, samma som till Viktors julfest för tre år sedan. Håret i enkel hästsvans Mika hade fått ett utbrott och tiden räckte inte ens till att föna håret. Hon såg på hur Linnea strålade i mitten, hur alla lyssnade på henne med öppen mun, och något mörkt och klibbigt steg sakta inombords. Det var inte svartsjuka.
Det var värre…
Linnea gick ut i köket för ett glas vatten och stannade i dörren. Elin stod vid fönstret och kramade ett vinglas, stirrande ut genom glaset.
Elin, vad gör du här ensam? Linnea gick fram och rörde vid hennes axel. Kom, Nadja tar fram tårtan nu.
Elin ryckte på axeln och släppte hennes hand.
Gå. De väntar på dig där.
Linnea rynkade pannan men gav sig inte. Hon hällde upp vatten, tog en klunk och började försiktigt:
Jag har länge tänkt… Jag ser att du saknar att arbeta. På mitt företag finns en ledig plats en startposition, men med framtida möjligheter. Jag kan prata med HR, du skulle få en praktikplats, och sen…
Glaset small mot bänken så att vinet flöt ut som en röd pöl.
Praktikplats? Elin vände sig om och Linnea tog ett steg undan. Till mig? Praktik?
Elin, jag ville bara hjälpa…
Hjälpa? Elin skrattade, men på ett hårt och sprucket sätt. Hör du dig själv? Stora Linnea Håkansson nedlåter sig till usla vännen, och delar ut nådigt hjälp. Tack för den barmhärtigheten!
Du missförstod, Linnea försökte hålla sig lugn. Jag ser att du inte mår bra, att du vill mer, och jag ville bara ge dig en chans.
Bad jag dig om det? Elin tog ett steg mot henne, och Linnea backade omedvetet. Du har ändrat dig, Linnea. Förr var du normal, nu är du stolt och dryg. Ser ner på oss andra från ditt Tokyo och dina kostymer.
Det där är inte rättvist.
Inte rättvist? Elin nästan skrek, och någon kikade in från vardagsrummet men försvann igen. Är det rättvist att du visar upp din perfekta värld? Varje dag på Instagram här är jag i flyget, här är konferensen, här är min smoothie för femhundra spänn! Tror du det känns bra att se på det?
Linnea tappade andan av överraskning…
Jag delar glädje, Elin. Det är helt normalt.
Glädje? Elin fnyser. Du vill bara visa upp dig! Visa hur framgångsrik du är, medan vi andra är misslyckade. Vanliga kvinnor har familj och barn vid trettio, men du? Hoppar runt i världen som en getter, varken man eller barn. En tom blomma!
Det ordet skar djupt, i det mest sårbara.
Jag har arbetat hårt, Linnea höll tillbaka rösten som darrade. Jag har slitit halva nätterna medan du såg på serier. Jag pluggade språk, medan du kokade soppa. Det var mitt val, och jag har rätt till det.
Jaja! Du har trampat över folk, det vet jag. Du snodde jobbet från Maria. Egoist! Alltid bara tänkt på dig själv!
Linnea sa inget, såg på sin före detta vän darrande läppar, röda kinder, gammal ilska som bubblade upp.
Och plötsligt blev allt klart. Klart till obehag, till illamående.
Det är inte mig du hatar, Elin, Linnea sa tyst. Du hatar dig själv. För att du aldrig vågade. För att du gav upp. Det är enklare att tro att jag är den dåliga.
Elin blev blek.
Gå!
Redan på väg, Linnea satte glaset på bänken och gick mot dörren. Adjö, Elin. Lycka till med ditt välordnade hem.
Linnea tog sin väska, öppnade ytterdörren. Kalla regnet slog mot ansiktet, men hon rörde inte en min, utan klev rakt ut i det grå.
Klackarna smattrade mot det våta asfalten. Den dyra kostymen blev blöt och klibbade mot ryggen, mascaran rann garanterat, men det spelade ingen roll. Linnea gick mot tunnelbanan, och för varje steg kändes det lättare att andas.
Det märkliga var hon väntade sig smärtan. Trodde att saknaden efter femton års vänskap skulle komma, efter tjejen med gnistrande ögon i korridoren, efter alla gemensamma drömmar och planer. Men det kom bara en lättnad dov och lite skamfull.
Deras vänskap dog inte idag. Den hade vissnat långsamt år för år, samtal för samtal. Varje gång Linnea delade glädje och fick svaret tysta läppar. Varje gång hon berättade om planer och Elin himlade med ögonen. Varje gång hon försökte lyfta vännen ur misären, och den andre höll fast och drog henne ner.
Linnea gick ner i tunnelbanan och satte sig. Struntade i de blöta fläckarna hon lämnat efter sig. Tog upp spegeln ur väskan, såg sitt ansikte utspilld mascara, rufsigt hår, röda ögon. Flinade och stoppade tillbaka den.
Imorgon skulle hon gå upp sex, fixa frisyren, sätta på en annan kostym och åka till jobbet. För livet slutar inte av någon annans avund.
En månad senare kallade VD:n in Linnea. Hon gick in beredd på allt nytt projekt, kritik, ett maraton av förhandlingar. Men Lars Lundqvist gav henne dokumenten tyst, och på första sidan stod:
Utnämning till regionchef för Asien.
Årskontrakt i Singapore.
Du har gjort dig förtjänt av detta, Linnea Håkansson, sa han. Styrelsen röstade enhälligt. Du flyger om tre veckor, hinner du förbereda dig?
Linnea såg upp från papperen och nickade.
Jag hinner.
Hon lämnade kontoret med mappen tryckt mot bröstet, stannade några sekunder i den tomma korridoren. Utanför låg novemberhimlen i guld och rött. Någonstans i förorten lagade Elin middag och klagade på orättvisan.
Linnea packade inför Singapore.
Och aldrig, inte en enda gång, ångrade hon sitt val.
Som vi säger i Sverige man får skörda det man sår.
Vänskap dör när vi slutar se varandras värde och liv går olika vägar. Och den som vågat följa sitt hjärta får aldrig ångra det.
