Jag har en femårig dotter och, precis som med alla barn, har hon redan samlat på sig en hel del kläder som inte längre passar. Nästan nya klänningar, jackor, skor, kläder som bara använts ett par gånger eftersom barn växer så fort. Jag är inte en sådan som sparar på barnkläder “för minnenas skull”. Så en helg satte jag mig lugnt ner, tog ut allt ur garderoben, gick igenom plagg för plagg och la undan de som var i utmärkt skick. Mycket åkte i soporna fläckigt, trasigt, sådant som var väldigt slitet. Jag ger aldrig bort skräp, det är självklart.
Jag tänkte på min systerdotter min svägerskas dotter. Hon är nästan fyra år och har alltid väldigt enkla kläder, ibland verkar det vara samma hela tiden. Inte för att deras ekonomi är dålig, men min svägerska bryr sig inte så mycket om sånt. Jag sa inget, utan samlade ihop en fin pappkasse med “urväxta” kläder klänningar, nästan nya set, en jacka som min dotter bara haft två gånger och några nästintill oanvända skor. Absolut inga slitna eller uttjänta plagg. Jag tvättade allt, vek det snyggt och gav det till henne med värme och sa:
“Min har vuxit ur det här, men det passar nog fint till din.”
Hon log, tackade och det verkade helt odramatiskt. Men efter ett par dagar märkte jag att något var fel. Min svärmor messade och undrade varför jag “skulle visa upp mig med kläder” och få folk i familjen att känna sig obekväma. På ett släktkalas tittade min mans kusin konstigt på mig och hälsade inte alls som vanligt. Jag förstod ingenting.
Senare fick jag höra från en annan svägerska att mamman till flickan gått runt och sagt att jag förnedrat henne, försökt framställa henne som fattig inför familjen genom att komma dragandes med second hand. Hon hade till och med påstått att jag kommit bärandes på stora kassar bara för att visa upp vad jag har. När jag fick höra det blev jag både arg och ledsen, för det stämde verkligen inte.
Situationen blev värre vid en släktmiddag när min svägerska, inför alla, sa:
“Vissa människor tror att de hjälper när de ger bort använda kläder, men egentligen förnedrar de andra.”
Jag stelnade till. Min man såg på mig, svärmor var tyst och ingen sa något. Då förstod jag var all snack kom ifrån.
Jag svarade henne där och då, lugnt men bestämt. Sa att jag bara gett henne hela och fina kläder, slängt allt som var dåligt och valt ut det bästa. Och att om det känns förnedrande för henne att få fina kläder till sitt barn, så ska jag låta bli i framtiden. Jag sa också att jag inte tänker låta henne utmåla mig som en dålig människa när allt jag gjort varit att tänka på hennes dotter.
Efter den dagen har stämningen i släkten förändrats. Min svägerska pratar knappt med mig längre, hälsar bara pliktskyldigast. Min svärmor försöker vara neutral, men det märks att hon tycker det är jobbigt. Och jag är kvar med en tråkig känsla att man gör något i all välmening men ändå hamnar i en konflikt man inte bett om.
Hur skulle ni ha gjort i en sådan situation?
