Man får inte ta det som tillhör någon annan
Jag minns fortfarande min uppväxt, då jag var den enda dottern till mina föräldrar och deras ögonsten, allting ordnades för min skull. Mamma och pappa, båda högt utbildade och arbetade på forskningsinstitutet i Stockholm. Pappa var professor. Hemmet var alltid fullt av gäster, så långt tillbaka jag kan minnas.
Mamma, Annika Larsdotter, var en fantastisk kock och bakade stora, doftande pajer till varje tillställning. Hon dukade alltid så vackert att bordet såg ut som taget ur en tidning.
Jaha, Annika, du sviker aldrig din stil! Alltid så vackert och gott man får ju genast aptit när man ser ditt bord, skojade gästerna, varje gång de kom på besök.
Jag skötte mig bra i skolan. Någon toppstudent var jag inte, men mina betyg var alltid goda. Aldrig pressade mina föräldrar mig att göra läxorna jag var ansvarstagande och självständig från tidig ålder. När jag kom hem från skolan, bytte jag om, åt och satte mig med böckerna.
Stina, har du varit på din musiklektion idag?
Ja, mamma, jag var där och kom hem nyss.
Jag gick på musikskola och spelade fiol. Jag älskade att spela; när jag höll fiolen glömde jag allt annat, inspirationen slog till och jag kunde spela i timmar. Min musiklärare brukade använda mig som exempel för de andra barnen.
Skolåren passerade snabbt. Jag hade många vänner och var social och hjälpsam. Vi bodde i Stockholm, så min dröm var att efter studenten studera vidare i samma stad.
Du har ju tur, Stina, dina föräldrar jobbar på universitetet, så får du säkert plats. Själv har jag knappt klarat mig genom gymnasiet, högre utbildning är inte för mig, sa min vän Emma.
Var ska du ta vägen då?
Ska börja jobba, jag måste hjälpa mamma, vi har inte det lätt. Det blir skönt att få pengar in, svarade Emma. Hon och hennes mamma fick snåla på allt det var inte alltid så lätt.
Jag förstod aldrig riktigt Emmas situation, för jag saknade aldrig något; mina föräldrar tjänade bra.
Mamma, pappa jag behöver en ny klänning och nya skor till studentbalen, sa jag.
Javisst, Stina, vi tar en shoppingrunda imorgon, lovade mamma.
Klänningen blev vacker, skorna matchade nu återstod bara att klara studentproven, och sedan ta steget ut i vuxenlivet.
Jag kom in på KTH, tack vare föräldrarnas kontakter men jag hade klarat det själv också. Mamma hade vänner överallt och pratade med de rätta personerna för säkerhets skull.
Nu är er dotter student, mina kära, utbrast jag glatt när jag såg mitt namn på antagningslistan.
Grattis, dottern! sa pappa glatt och gav mig en dyr mobiltelefon det var få som hade mobil då.
På universitetet trivdes jag studier, lärare, fester, kursuppgifter och vänner. Det var ett helt annat liv än skoltiden. Emma och jag träffades sällan nu; jag hade fullt upp och hon jobbade på fabriken, med sin egen värld och sina vänner.
Sommartid reste jag med byggarbetsgruppen det var ett riktigt äventyr. Jag var social och snygg och killarna tyckte om mig, men själslig kärlek hade jag ännu inte upplevt. Jag hade många vänner, men ingenting seriöst.
Under sista året på universitetet träffade jag Henrik. Han hade avslutat sin tid i värnplikten och arbetade i en verkstad för hushållsmaskiner. Vi råkade mötas på en biograf, där jag och Emma äntligen lyckades gå tillsammans en ledig kväll.
Hej, är det okej om jag slår mig ner? frågade Henrik artigt när vi satt med våra milkshakes i caféet innan filmen.
Visst! sa Emma. Henrik såg mig rakt i ögonen.
Henrik heter jag. Fullt med folk idag, han såg sig omkring och verkade vilja förklara varför han satte sig hos oss.
Jag är Emma och detta är Stina, sa Emma leende.
Jag ville se den nya filmen; en vän rekommenderade den.
För en gångs skull hinner vi också ses, Stina pluggar och jag jobbar, förklarade Emma. Henrik verkade intresserad av mig, och vi bestämde oss för att träffas senare, för våra platser i salongen var utspridda.
Vi promenerade länge och Henrik följde oss hem först Emma och sedan mig och bad om mitt nummer.
Henrik var charmig och intressant, jag blev förälskad. Vi började träffas, och efter ett halvår gifte vi oss. Mina föräldrar såg positivt på Henrik, han föll dem i smaken.
Efter examen fick jag mitt första jobb, men blev snart gravid och gick på föräldraledighet; vår son hette Gustav. Jag var lycklig med Henrik han var omtänksam, hjälpsam och en verkligt trygg familjefar.
Tur att jag fick Henrik som make, mamma, jag känner mig som bakom en mur, sa jag ofta.
Ja, Stina, han är en riktig man och familjefar, sa mamma. Pappa och Henrik spelade schack och förde djupa samtal.
Att börja om utan make
Men inget varar för evigt. Gustav var fem när en olycka inträffade Henrik och jag var ute och körde bil, och en motorcyklist kom farande i hög hastighet. Jag slungades ur bilen det räddade mig, men Henrik omkom. Gustav var tack och lov hos farmor och farfar.
Gud, varför? viskade jag på sjukhuset, där mamma satt vid min sida.
Tack och lov att du överlevde, Stina, grät Annika. Benet och revbenen bröts, men du lever, dottern.
Jag begravde Henrik från rullstolen och återhämtade mig länge. Vi bodde hos mina föräldrar; sorgen blev stor men Gustav var min räddning, min tröst.
Tack Gud, tänkte jag framför ikonen, vad hade hänt med min son om han varit där? Gustav gav mig livskraften tillbaka.
Jag fick börja om mitt liv ensam mamma.
Mamma, jag vill flytta till vår sommarstuga i Varberg vid havet. Gustav älskar havet, och där kan jag återhämta mig. Ni kan hälsa på. Allt här påminner om Henrik.
Föräldrarna stöttade beslutet. I Varberg fick jag ro, arbetade som hotelladministratör, träffade folk. Gustav började skolan. Helgerna spenderade vi på stranden, solade och njöt.
En gång tappade jag mitt vigselring på stranden den var dyrbar, minnen av Henrik. Jag grät och letade i sanden.
Varför gråter du? hörde jag en mansröst.
Jag har tappat min ring, den betyder allt för mig.
Vem tar med sig ringar till stranden?
Jag gör det. Något mer att invända?
Okej, jag hjälper dig ändå, mitt namn är Kristian. Och du?
Stina, vi siktade sanden tillsammans; till slut hittade jag ringen i mina kläder.
Tack, Kristian.
Är du här på semester? frågade Kristian. Jag är här med en vän, han stannade på hotellet, överdrev det igår, så jag kom ensam idag…
Jag bor här, svarade jag.
Vi pratade och Kristian bjöd in mig till café.
Vi bränner oss snart, sa jag, bättre att gå till caféet. Idag är det stekande sol.
Vi satt i det svala caféet med kalla drinkar. Gustav var hos morföräldrarna, på besök i en månad, så jag tog det lugnt. Kristian berättade om sin familj: gift, en dotter. Arbete på flygplatsen i Göteborg.
Jag berättade om Henriks bortgång.
Därför börjar jag om, flyttade hit med Gustav, sa jag.
Det gick lätt att prata med Kristian han var enkel och snäll. Han följde mig hem och vi skiljdes åt där, men tre dagar senare stod han med blommor utanför mitt hus.
Hej, jag längtade efter dig, sa Kristian när han räckte över buketten.
Hej, jag blev glad att se dig igen. Jag har semester imorgon, sa jag glatt.
Toppen, då får vi mer tid tillsammans! sa Kristian. Han bjöd mig till restaurang för att fira min ledighet och presentera sin vän.
Vi hade roligt; Kristian följde mig hem senare och stannade över. Mellan oss hände det som händer.
Herregud, jag har förälskat mig, erkände jag för mig själv.
Efter Henriks död hade jag haft ingen; nästan hela semestern spenderade vi tillsammans. Kristian ringde jobbet och bad om ledigt. Men han måste till sist åka hem. Vi skildes med tungt hjärta, men en vecka senare ringde han:
Stina, jag kommer snart tillbaka jag har förstått att jag inte kan leva utan dig. Jag har berättat allt för min fru, hon har ansökt om skilsmässa.
Ödet ville pröva mig igen
Jag blev lycklig. Tänkte inte på hans fru och dotter, det fanns inte i mina tankar.
Jag är kvinna, jag vill också ha lycka.
När Kristian kom tillbaka gifte vi oss när skilsmässan var klar. Något år senare födde jag en dotter. Vi var lyckliga tillsammans.
Men ödet ville sätta mig på prov en gång till. Efter tio år tog idyllen slut Kristian började flirta med andra kvinnor. Varberg är en semesterort; frestelser fanns överallt. Bråk och lögner kom, och till slut erkände han. Jag såg honom på stranden med unga flickor.
Jag ansökte om skilsmässa, Kristian flyttade hem till Göteborg och försonades med sin exfru. Han övergav inte vår dotter han betalade generös barnbidrag. Båda barnen växte upp och blev vuxna. Gustav flyttade till morföräldrarna i Stockholm, studerade på universitetet och gifte sig där. Dottern stannade hos mig, gifte sig och bor nu med sin egen familj.
Jag har två barnbarn och en barnbarn, som kommer på besök. Mina gamla föräldrar lever fortfarande, de hälsar på ibland, ofta tillsammans med Gustav. Mitt liv det är barn och barnbarn.
Och Kristian? Han kom aldrig tillbaka. Jag bestämde mig; aldrig fler män. Jag har fått sona min kärlek till en gift man… man får inte ta det som tillhör någon annan, på andras olycka byggs ingen lycka.
Jag vill inte pröva ödet igen bumerangen kommer tillbaka och slår hårt. Därför lever jag ensam.
Tack för att du läste, för din uppskattning och ditt stöd. Lycka och kärlek till er alla.
