Jag hade aldrig hört om teorin om stolen medan jag var tillsammans med honom. På den tiden kände jag mig bara utmattad. Inte fysiskt, utan inombords. Jag vaknade varje morgon med känslan av att jag behövde göra mig förtjänt av min plats. Att kärlek var något jag behövde bevisa varje dag.
Det var så från allra första början. När vi träffades, var det jag som fick anpassa mitt schema för att ses. Jag avbokade fika med vänner, bytte skift på jobbet, rusade mellan olika platser. Han hade alltid något viktigare fotboll, kompisar, jobbet, chansen att bara slappa. Och när vi väl sågs, satt han ofta med mobilen svarade på meddelanden eller kollade klipp. Jag pratade, och han mumlade mm utan att ens titta på mig.
När vi flyttade ihop trodde jag att allt skulle förändras. Att ett gemensamt hem skulle göra oss närmare. Det blev tvärtom. Jag gick upp tidigt, jobbade, kom hem och lagade mat, tvättade, städade. Han kom hem, satte sig, frågade vad som fanns att äta och gick sedan till sitt rum för att vila. Om jag bad om hjälp sa han att han var trött. Sen, sa han. Det där sen kom sällan.
Jag minns en kväll särskilt tydligt. Jag var sjuk och hade feber. Jag bad honom att laga soppa åt mig. Han tittade på mig och frågade:
“Kan du inte beställa mat?”
Jag stapplade upp, darrade och lagade min egen soppa, grät när jag rörde om i kastrullen. För första gången kände jag mig som en gäst i mitt eget hem.
Det var likadant med hans familj. På släktträffarna tog jag med fika, hjälpte till att duka, servera och diska. Ingen frågade hur jag mådde eller om jag behövde något. Han sa aldrig:
“Kom och sitt bredvid mig.”
“Stanna här med oss.”
Jag var alltid den som hjälpte till den synliga, men ändå osynliga. En av hans mostrar sa en gång högt:
“Tur att hon är så hjälpsam.”
Alla skrattade. Jag log också. Men inuti kände jag mig utnyttjad.
Det gjorde mest ont de dagar som var viktiga för mig. På min födelsedag sa han alltid att vi skulle fira en annan dag. Det där en annan dag kom nästan aldrig. Men när hans kompis fyllde år då fanns tid, pengar, energi. Jag hamnade i bakgrunden bar presenter, tog bilder, applåderade åt andra.
Det tydligaste minnet är en middag med vänner. Vi kom in, han satte sig vid stora bordet, började prata och skratta. Jag hamnade på en stol vid väggen. Ingen inkluderade mig i samtalet. Jag såg hur tallrikar skickades runt, hur blickar byttes, hur de skrattade, och jag kände verkligen jag är på ett bord där min närvaro inte räknas.
När vi gick hem berättade jag gråtande att jag kände mig osynlig. Han svarade:
“Du överdriver. Det blir alltid drama.”
Då insåg jag att till och med min smärta inte fick plats.
Efter att det tog slut berättade min vän Maja om stolsteorin. Hon sa något som fastnade hos mig:
“Om någon älskar dig, låter de dig inte vänta. De gör plats för dig, utan att du behöver be om det.”
Jag började gå igenom relationen som en film. Alla gånger jag längtat efter uppmärksamhet. Alla gånger jag väntat på ett meddelande. Alla gånger jag tigit för att inte skapa jobbiga situationer.
Jag insåg att jag hade stått upp år efter år. Balanserat känslorna, försökt att inte vara till besvär. Försökt vara nog.
Och det var inte bara i den relationen. Det var också i vänskap där jag lyssnade, men ingen hörde mig. Med släktingar som hörde av sig när de behövde något. Med jobb där jag gav mer än jag fick tillbaka.
Idag är jag fortfarande ensam. Men jag känner mig större nu.
När jag går in någonstans, ser jag först om det finns plats. Om det inte finns, så lämnar jag. Om jag måste be om att bli sedd, tar jag ett steg tillbaka. Om jag får känslan av att jag är i vägen bara för att jag finns då stannar jag inte kvar.
Jag har förstått något, sent men jag har förstått:
Jag är inte här för att be om en stol.
Jag förtjänar ett bord där min närvaro är önskad.
Och det är den insikten som verkligen förändrat mitt liv att verklig gemenskap är att få plats, utan att behöva be om den.
Jag kände inte till stolens teori när jag var med honom. Jag kände mig bara trött – inte fysiskt, ut…
