Min mamma gick bort när jag bara var åtta år gammal. Pappa tappade greppet, blev ofta full, och det fanns knappt några knäckebrödsmulor kvar i skafferiet. Jag fick tigga på skolan, skötte studierna lika dåligt som min klädstil, och det tog förstås inte lång tid innan någon märkte det.
Socialtjänstens inspektörer dök upp hemma hos oss flera gånger, och plötsligt hade min pappa fått en lista med regler så strikta att om han inte höll sig till dem, skulle han bli av med mig. Som tur var, vaknade han till, lade flaskan på hyllan, och de följande inspektionerna gick bättre än en svensk vårvinter.
Efter ett tag sa pappa att han ville att jag skulle träffa en kvinna han tyckte om. Vi tog oss till faster Gunilla. Jag var skeptisk, minnet av mamma var lika starkt som doften av kaffe på söndagsmorgonen, och jag gillade inte riktigt att pappa skulle börja umgås med Gunilla.
Men när vi började prata blev jag direkt varm i hjärtat. Jag blev vän med hennes son, som var ett år äldre än jag, och vi började gå till idrottsföreningen tillsammans. Pappa var väldigt nöjd med att jag tog hans nya bekantskap så bra, och efter en månad flyttade vi in hos Gunilla. Vår gamla lägenhet hyrdes ut man måste ju ha lite extra inkomster, det är ju Sverige!
Pappa hann aldrig gifta sig med Gunilla, han blev påkörd av en rattfull bilist. Och eftersom jag formellt inte var hennes släkting, blev jag skickad till ett barnhem av myndigheterna. När jag gick därifrån lovade Gunilla att hon skulle få hem mig så snart det gick.
Hon höll sitt löfte, och två månader senare var jag tillbaka hos henne. De två månaderna räckte gott för att jag skulle uppleva barnhemmets dragiga korridorer och hårda atmosfär. Jag var otroligt tacksam till Gunilla för att hon inte övergav mig, utan blev min riktiga andra mamma. När jag kallade henne mamma såg jag ofta tårar i hennes ögon Gunilla är en fantastisk kvinna, och hennes son är idag min riktiga bror.
Nu är vi vuxna, har våra egna familjer, men mamma Gunilla är fortfarande den mest centrala personen för både mig och min bror. Hon är dubbelt svärmor, men har aldrig rykt ihop med någon svärdotter ingen har någonsin kallat henne svärmor, utan både min fru och brorsans fru säger mamma Gunilla för hennes omtänksamhet och förståelse. Och varje gång de gör det, lyser Gunillas ögon av äkta glädje.
