Göran, hör du dig själv? Ska jag verkligen gå omkring med en gravidmage vid fyrtio, bara för att rätta till misstagen du gjorde när du var ung?
Och varför ska jag betala priset för att du tyckte det var roligare i ditt garage än att vara med din egen son? undrade Hanna med uppriktig förvåning i rösten.
Men snälla Hanna, nu får du ge dig! Göran trängde sig på. Jag var klumpig, jag erkänner. Jag förstod inte vad jag hade då, vad jag höll på att förlora. Men nu har jag förlorat allt Stefan ser mig inte ens som sin pappa längre!
Och vad är det för fel med det? log Hanna sorgset. Sjutton år bodde han inte med en pappa, utan med en rumskamrat. Vad trodde du att ett barn kan stängas av och slås på som en teve när du får lust att leka far?
Göran mörknade och sänkte blicken. Det där välbekanta irritationsrynkan dök upp igen samma rynka Hanna alltid såg när det kom till Görans fadersroll.
Hanna, sluta nu! Det där är historia. Kan du inte ge mig en chans till? envisades han.
Så att du kan leka färdigt och lämna allt till mig igen, och ännu ett barn växer upp utan pappa? korsade Hanna armarna. Nej tack, det räckte gott och väl med en gång! Göran, det är inte ens uppe för diskussion.
Mannens ansikte förvreds i en blandning av sårad stolthet och ilska. Han blev svarslös, fnös till och började pilla på sin mobil.
Bråket var över. För stunden. Men problemet försvann inte. Hannas hjärta kändes tungt efteråt. Det var inte bara Görans orimliga önskan hon kände mest sorg för sin son, Stefan.
Hanna var tjugotre när Stefan kom till världen. Hon minns än idag hur hon stod utanför Karolinska, utmattad men lycklig, med en liten knyte med vita täcken i famnen.
Göran kretsade över dem som en hök och släppte dem inte med blicken. Han strålade av lycka, rättade till filtarna och pussade henne i pannan, ibland tog han sonen i famnen med vördnad.
Han är precis som jag! Med samma lilla grop i hakan, utbrast han med tindrande ögon. Nu är jag pappa på riktigt!
Jag börjar först förstå det nu, sa Hanna. Jag ska göra allt för honom, vara med honom, gå promenader, byta blöjor, lära honom fotboll Jag ska bli världens bästa pappa, du ska få se!
Hanna såg på honom med samma förväntansfulla, blanka blick. Hon trodde på varje ord. Det kändes som att deras familj skulle bli perfekt, fylld av kärlek, värme och gemensam glädje.
Men precis som det ofta är, blev verkligheten betydligt mer krass
Det var natt. Mörka ringar under ögonen, Hanna gick av och an medan spädbarnet skrek av magknip. Redan tredje gången samma natt. Göran vände irriterat på sig i sängen och drog täcket över huvudet.
Kan du inte få tyst på honom någon gång? väste han lågt. Jag ska ju till jobbet tidigt imorgon!
Hanna fick vackert gå ut till vardagsrummet, tårar av trötthet brända bakom ögonen. Stefan skrek ännu högre, men hon hade inget val. Bakom stängda dörrar vaggade hon honom i timmar, så Göran åtminstone kunde sova.
En lördag. Hon, uttröttad av en sömnlös vecka, bad försiktigt:
Göran, kanske du kan ta honom ute en timme eller två? Jag orkar knappt stå på benen längre
Hanna, kan vi ta det en annan gång? Jag har faktiskt planer idag. Killarna skulle komma förbi med Volvon, du vet, den ska fixas.
Men jag klarar inte mer
Men gumman, du är ju stark! Du fixar det här. Jag hjälper dig sen när jag kommer hem.
Dörren slog igen. Hanna blev kvar ensam med sin styrka och det oändliga moderskapet. Sen kom liksom aldrig.
Åren gick. Stefan växte. Hanna försökte länge skapa en relation mellan far och son. Hon gick fram till Göran, som satt bakåtstruken i fåtöljen och såg på Allsvenskan. Hon sträckte fram lille Stefan, som log och sträckte armarna.
Ta honom, lek lite, bad hon, inte för sin egen skull, utan för familjens.
Göran tog emot pojken motvilligt, såg ut som om han hade fått överlämnat ett misstänkt paket. Han höll honom stelt på raka armar, släppte inte blicken från teven. Efter någon minut satte han sonen på mattan och återgick till matchen.
Så blev Stefan fem. Han satt på mattan i vardagsrummet och byggde en borg av klossar. Göran gick förbi mot soffan. Inte en blick på pojken. Sonen såg heller inte upp han var van vid att inte ha sin pappa där.
Ingen kunde säga att Göran var värdelös. Han förde in pengar, städade lite och hjälpte ibland till i köket.
Men sonens barndom försvann framför hans ögon. Är det så konstigt att Stefan, nu vuxen, inte längre såg honom som en far?
Stefan, hur går det i skolan? försökte Göran plötsligt.
Tja det är okej, svarade sonen trevande.
Och betygen, är det okej? envisades Göran. Säg till om det är något. Jag kan hjälpa till, vet du. Skolan är ändå viktigt, det vill jag att du förstår.
Vill ju inte att min son ska behöva skotta snö för resten av livet heller!
Det är lugnt, pappa. Det är bra, sa Stefan och försvann snabbt in på sitt rum.
Du, vi kan ju fiska på lördag, om du vill! ropade Göran efter honom.
Men pojken svarade inte mer. Det var bara Hanna som visste att Stefan skulle på klassdisco samma kväll, att han bjudit med en tjej som tackat nej, och att han egentligen struntade i fisketurer.
Det var tydligt att tåget gått. Stefan var inte längre pojken som längtade efter sin pappa. Barndomen som Göran ville ta igen var för alltid förlorad.
När Göran insåg detta, ville han ha en nystart ett andra barn. Men Hanna, med minnet av nattskiften och ensamheten, vägrade bestämt.
Så småningom nådde deras konflikt Hannas och Görans släktingar.
Hanna, jag vet allt. Göran har berättat. Lyssna på din mor nu, våga ett barn till. Göran har ändrat sig, blivit vuxen! Ta inte det ifrån honom. Det är ju sådant lyckorus att få vara småbarnsförälder igen!
Även svärmor la sig i.
Hanna, du kan förlora honom annars. Göran längtar efter ett litet barn.
Säger du nej, så hittar han väl någon annan. Och du vinner på att säga ja. Tänk framåt er äldste flyttar väl ut snart. Ett syskon stärker familjen, och du får sällskap och trygghet sen.
Det kändes dubbelt svårt för Hanna att höra allt detta från en annan kvinna. Det var som om hennes kropp och liv plötsligt blivit någon slags förhandlingsvara.
Alla såg henne bara som mamma och hustru inte som kvinnan som redan gått igenom allt, och fortfarande mindes hur det slutade.
Då fick hon i förtvivlan en idé. Delvis absurd, men väldigt talande. Hon grävde fram en gammal låda med Stefans barnprylar, letade rätt på en gammal Tamagotchi.
En liten japansk leksak som behövde matas, underhållas, skötas och städas efter. När Göran kom hem från jobbet räckte Hanna över det lilla plastägget.
Vad är det här? frågade han förbryllat.
Ditt prov. Testa att ta ansvar för det här i stället för ett riktigt barn. Tryck på knapparna, mata och lek när det piper. Sköter du den ett år är jag villig att överväga en riktig bebis.
Göran skrattade först, trodde det var ett skämt. Men när han såg Hannas allvar ändrades leendet till irritation.
Är du seriös? Jämför du vårt barn med det där skräpet?
Börja nu i alla fall med det här. Misslyckas du med en leksak vad säger det om dina chanser som förälder?
Han log lite nedlåtande och stoppade leksaken i fickan.
Första dagarna höll han ut. Han vaknade nätterna när Tamagotchin pep för mat. Femte dagen blev han irriterad, men gav inte upp. En vecka senare klagade han på jobbet om sömnbrist. Åttonde dagen låg Tamagotchin död på köksbordet, ett kors blinkade på skärmen.
Glömde mata, mumlade Göran. Det var kaos på jobbet.
Sen den dagen tystnade de häftigaste grälen, men tystnaden och bitterheten låg kvar. Göran tjatade inte längre lika ihärdigt.
Tre år gick. Livet gick vidare. Stefan hade blivit student, tog hem sin flickvän och berättade snart att de väntade barn.
Göran blev som ny. Han var eld och lågor äntligen var det dags för en ny chans, nu som morfar.
Han köpte barnvagn för sparade kronor, kläder för stora, LEGO-bitar och småleksaker. Han förklarade högtidligt att han skulle bli världens bästa morfar och hjälpa till, promenera och passa barnet.
Hanna såg på alltihop med en nypa salt.
När barnbarnet föddes gick allt i repris. De första veckorna var Göran engagerad, promenerade, fotograferade, bytte någon blöja. Men rätt snart, när den första euforin lagt sig, blev han mer frånvarande.
Han övertalade de unga att flytta till en hyreslägenhet, och hjälpen inskränkte sig till noggrant planerade helgvisiter, när barnet var badat, mätt och på bästa humör.
Så snart lillan pep till hade Göran en ursäkt ett viktigt jobbsamtal, ett plötsligt ärende, eller att hans gamla mamma skulle ha hjälp med landet.
Hanna ryckte in, såg allt detta, såg sin son och hans trötta sambo, och visste: hon hade gjort rätt val.
Stefan växte upp till en omtänksam, ansvarstagande man som inte lät sin flickvän stå ensam. Och Göran han förblev den han alltid varit en man som älskar tanken på föräldraskapet, men inte dess verkliga innebörd.
Vad tycker ni? Gjorde hustrun rätt? Skriv gärna era tankar i kommentarerna och gilla om ni håller med!
