Du klarar dig inte utan mig! Du kan ingenting själv! skrek min man medan han slängde ner sina skjortor i en stor väska.
Men jag klarade mig. Jag gick inte under. Hade jag gett mig tid att tänka efter, fundera på hur jag skulle klara mig med två barn själv, kanske jag skulle fått panik och målat upp hemska scenarier för mig själv kanske hade jag till och med förlåtit otroheten. Men tid fanns inte. Jag måste ju lämna flickorna på förskolan och rusa till jobbet. Min man kom hem för bara en halvtimme sedan, självsäker och lycklig över sin nya kärlek.
Därför tog jag på mig kappan och gav korta och tydliga instruktioner:
Elin, hjälp Maja att knäppa jackan och håll koll på att hon äter ordentligt på förskolan. Fröken klagade på att hon ratar gröten.
Viktor, ta helst allt ditt pick och pack på en gång. Gå inte och dra ut på det här. Lägg nyckeln till lägenheten i brevlådan. Hej då.
Elin är född exakt en halvtimme före Maja och ses som storasyster. De är båda fyra år gamla nu. Självständiga, var och en med sin personlighet. Elin kommer käka den där havregröten hon ogillar, för så ska det vara. Maja, däremot, står på sig: Det är klumpar i den, jag vill inte ha.
Det är tur att förskolan bara ligger tio minuter hemifrån. Flickornas prat håller tankarna borta från livets alla nya bekymmer. På jobbet finns heller ingen tid att grotta ner sig i det egna mottagningen på vårdcentralen är fullbokad och efteråt väntar alltid hembesök. Först hemma på kvällen, när jag såg de tomma galgarna i hallen där min mans jackor brukade hänga, insåg jag verkligen att nu var jag ensam. Men att ge upp och klaga har aldrig legat för mig. Allt måste fortsätta som vanligt eller kanske till och med bättre än vanligt. Antingen kan man sätta sig ner och gråta, eller så tänker man igenom allt, försöker leta efter nya lösningar och hitta en gnutta hopp. Först och främst: middag måste fixas.
Vad är det egentligen som har förändrats? tänkte jag högt medan jag hackade gurka till salladen. Min man har dragit. Vilka sysslor skötte han? Vad måste jag nu göra själv? Inte så mycket jag inte kan hantera. Jag behöver bara justera rutinerna lite. Jag fixar det. Allt ordnar sig. Det blir till och med bättre. Jag vill inte spendera min tid med att fundera på var han håller hus, eller om han är hos sin älskarinna. Hellre vara själv, det är tuffare men lugnare.
När nästa saga om Pippi Långstrump var utläst och flickorna fått sina godnattkramar, gick jag till badrummet. Tvättmaskinen var klar, dags att hänga upp tvätten.
Kvällste var min rutin det gav tillfälle att sortera tankarna och planera morgondagen. Mina flickor är lika varandra som bär enäggstvillingar. Att ha två kanske är jobbigare än ett, men det har jag aldrig tänkt på. Jag brukade förvåna mig när folk uttryckte medlidande.
Det är bra med oss, svarade jag alltid. Ingen går på knäna. Jag fixar det.
Vattenkokaren började sjuda. Jag bryggde mitt älsklingste med citronmeliss och tände en mysig lampa i hörnet. Ute snöblandat regn, men hemma var det varmt och tyst, bara köksklockan tickade på väggen.
Då ringde det på dörren. På tröskeln stod min granne en äldre dam jag egentligen aldrig gillat. Hon bor ensam, går ut med sin lilla skruttiga hund tidiga morgnar och hälsar knappt tillbaka när vi mötts. Och hunden, ja, den har jag några gånger sett vid soprummet: mager och rufsig, följer sopbilen med blicken när någon slänger ut en påse. Stackars vovve, tänker jag tur att tanten tog hand om honom. Ingen besöker damen, förutom hennes promenader till ICA och de där stillsamma hundrundorna.
Förlåt att jag stör sa hon och drog sjalen tätare kring axlarna men jag såg att din man bar ut saker till bilen idag. Har han lämnat er?
Det angår inte dig sa jag kanske lite för vasst.
Nej, men jag tänkte bara säga att om du behöver hjälp, så kan du alltid fråga mig. Jag kan sitta med flickorna eller vad som helst.
Kom in, sa jag och ställde fram en korg med drömmar på bordet. Vad heter du? frågade jag medan jag hällde upp te åt oss.
Jag heter Gunilla Johansson. Och du, dig vet jag, heter Anna. Så, Annika lilla, fortsatte Gunilla och smulade sönder ett kex jag vill inte tränga mig på, men bara så du vet om du behöver hjälp, så hjälper jag gärna till. Och det är inte för några pengar, missförstå mig inte. Jag tycker bara det är trevligt. Gunilla tog en liten klunk te och nickade:
Väldigt gott. Är det citronmeliss? Jag har massor med olika örter på mitt torp och citronmeliss också. Kom ut till mig i sommar om du vill, det finns plats. Jag har ett gammalt äppelträd där också de godaste äpplena
Jag såg på Gunilla och undrade varför jag fått för mig att hon var så otrevlig. Kanske för att hon aldrig smörade och frågade mig så där inlindat hur jag klarade mig ensam med tvillingarna? Hon snokade inte i mitt privatliv eller tjatade som vissa andra. Jag tyckte kanske hon var högfärdig och stel, men hon frågade inget om min man, rörde inte vid såret erbjöd bara hjälp.
Jag såg plötsligt Gunilla med helt nya ögon håret uppsatt i en knut, prydlig klänning med spetskrage, nya tofflor. Och hon doftade gott, något diskret och friskt.
Jag lyssnade på Gunillas berättelse om torpet, om äpplena, den lilla heta bastun och sjön där änderna simmar hela sommaren. Och alla tunga tankar föll undan, det blev så varmt i bröstet.
Det har gått fem år sedan dess. Jag minns hur min man skrek: Du klarar det aldrig! Du kommer gå under!
Men det är över nu.
Gunilla står nu i köket och skär äpplen, lägger dem prydligt på en paj, skjutsar in formen i ugnen. Salladerna är klara, grytan puttrar på spisen. Idag fyller min kära granne år. Det är augusti. Allt står öppet på det mysiga torpet. Doften av äppelpaj fyller huset.
Tänk vad hon har hjälpt mig! tänker jag när jag ser Gunilla röra sig glatt mellan köksbänken och ugnen.
Vad hade jag gjort utan henne? Flickorna, de avgudar mormor Gunilla. Och jag kunde lika gärna ha nekat henne att komma in då. Nu är de nio år och går i skolan. Varje sommar tillbringar vi här på torpet här finns sjön, kompisar och deras älskade “mormor”.
Jag går ut och plockar fler äpplen, så kokar vi kompott, säger jag och går ut på gården med korgen.
I skuggan under äppelträdet ligger hunden Alva. Tänk att den där stackars hunden från soprummet blivit denna vackra, glada labrador!
Allt handlar om kärlek. Bara kärleken räddar oss, tänker jag och räcker Alva en godbit ur handen.
