Alla sa alltid till mig att jag borde gifta mig, att det ändå inte var någon idé att plugga så mycket man kommer ju ändå ingenstans.
Hon borde hellre gifta sig Om hon ändå läser så där mycket blir hon väl en gammal ogift tjej.
Vem ska vilja ha en sån?
Jag, Saga Andersson, föddes i en liten by norr om Umeå, där folk inte bara vet vad du heter utan även allt du går igenom.
Ibland känns det nästan som om ingen frågar dig vad du drömmer om utan bara vad du är bra för.
Min familj hade det ganska knapert.
Inte så där att man skojar om det över en kopp kaffe, med ett skratt
utan den sortens fattigdom som känns i den tomma tallriken, i trasiga skor i urtvättade kläder som gått från storasyster, till kusin och till mig.
Jag fick vänja mig vid att leva med lite.
Men i hjärtat hade jag något som ingen kunde ta ifrån mig:
en stark längtan att lära mig saker.
Sedan jag var riktigt liten sa jag alltid:
Jag ska bli läkare en dag.
Varje gång orden lämnade min mun tyckte jag det hördes ett torrt skratt någonstans i byn.
Det var inte det att det var omöjligt att bli läkare
Det var bara det att, i mångas ögon, skulle en fattig tjej aldrig tillåtas att drömma.
Så gick snacket.
En eftermiddag när jag gick förbi med mina slitna skolböcker tryckta mot bröstet, hörde jag det igen:
Titta på henne Tror hon att hon ska bli läkare?
Hon har ju knappt pengar till bussen!
Vid lanthandeln sa en tant högt säkert för att jag skulle höra:
Hon borde hellre gifta sig Om hon bara pluggar blir hon ändå bara ensam kvar.
Vem ska vilja ha henne?
Det värsta var egentligen att det inte bara var främmande som sa så.
Ibland vågade till och med mina egna försiktigt påminna mig:
Saga Kanske är det bäst att strunta i skolan.
Ser du inte hur svårt vi har det?
Vi har ju inga pengar Gifta dig åtminstone, så får du något meningsfullt ut av livet.
Men jag ville inte ha en väg andra stakat ut.
Jag ville hitta min egen.
Och det var en tuff väg.
Vintern var iskall i vårt lilla rum.
Jag satt och pluggade i svagt lamp-sken med stelfrusna händer.
Ibland gick jag flera kilometer till skolan, ibland gömde jag tårarna i mina böcker, så att ingen hemma skulle märka.
För i en liten by, om man gråter, så är det långt ifrån säkert att folk sträcker ut en hand
Ibland dömer de bara.
Men jag höll ut.
Åren rullade förbi
Till slut flyttade jag till Umeå.
Jag slet med allt jag hade tills det kändes som att jag skulle gå sönder.
Det fanns nätter då jag somnade över böckerna.
Dagar då jag bara åt tekakor för att ha råd med bussen.
Stunder då ensamheten kändes så tung att det kändes som om hela byn var emot mig.
Men, så fort jag ville ge upp, tänkte jag på något:
Där hemma, i min by, fanns det gamla som inte hade någon.
Folk som blev sämre och sämre, inte för att det saknades medicin utan för att det saknades någon som lyssnade och såg dem.
Då brukade jag viska för mig själv:
Jag ska komma tillbaka.
Jag ska bli den läkare min by aldrig haft.
En dag stod jag där.
Tillbaka i byn fast nu i läkarrock.
Inte på nån blogg, inte i någon dröm, utan i verkligheten.
På det lilla vårdcentralen som de flesta hade glömt bort eller valt att gå förbi.
Första dagen kom en gammal man med käpp in darrande av ålder och försiktighet.
Han klev in försiktigt och mumlade:
Doktorn Jag har inte varit hos läkare på flera år
Jag log mot honom och sa lugnt:
Men nu är du här. Det är bra. Sätt dig ner, jag finns här för dig.
Och mannen grät.
För ibland är det inte piller som gör en människa frisk
Ibland är det bara att någon pratar snällt med en.
Efter några dagar började folk komma tillbaka, fler och fler.
Gamla damer med virkade sjalar, trötta karlar, folk som inte önskade sig mycket bara att någon skulle bry sig.
Jag mötte alla med tålamod.
Tog deras blodtryck, lyssnade på deras hjärtan.
Och lyssnade till deras liv.
Sakta började snacket om mig spridas igen, men nu på ett annat sätt:
Doktor Saga Må Gud ge henne hälsa!
Hon är flickan från Andersson-familjen Vem hade trott?
Se vilken fin människa hon har blivit
En dag gick jag genom samma gränd där byborna en gång fnissat åt mig.
Men nu skrattade ingen längre.
De hälsade.
De log.
För första gången på riktigt kände jag deras respekt och värme.
Just då förstod jag:
Jag behöver aldrig bevisa något för dem som dömde mig.
Det viktiga är att nå sin egen dröm, utan att glömma vem man är.
Den verkliga lyckan är inte att lämna landsbygden utan att återvända med större hjärta.
Och jag Saga
är fortfarande samma enkla tjej från byn, med rent hjärta.
Men nu bär jag både min dröm och ett vitt förkläde.
Och istället för fördömande ord, får jag tack och värme.
Sensmoralen?
När världen säger åt dig att det inte går
Glöm aldrig:
Ibland planterar ödet en dröm i just dig, för att visa alla andra att det faktiskt går.
Visa gärna lite respekt i kommentarsfältet för Saga och dela, så att fler ser att även från fattigdom kan man lyckas.
