Livet måste fortsätta. Han försvann bara, och det är så det blev. Hade han åtminstone varit en bra person, men nej, så opålitlig han visade sig vara. Vi uppfostrar barnet själva, oroa dig inte!
Pelle växte upp med sin mamma och morfar. Mormor mindes han bara som en doft av kanelbullar och sockerdrömmar, för han var bara fem när hon gick bort.
Pappan hade han aldrig träffat. Denne hade lämnat innan Pelle ens var född. Med sin mamma, Ingrid, hade han flyttat till en liten by i Småland, där slätten låg täckt av dimma nästan varje natt.
Pappan hade träffat Ingrids föräldrar, datum för bröllop sattes, men så plötsligt försvann han, som dimman på morgonen.
Ingen letade. Ingrid grät tyst och länge, magen växte under långa höstnätter.
Tårar hjälper inte här, sa mormor en kväll, rullade deg på köksbordet medan vinden blåste in doften av fuktig jord. Livet går vidare. Den som drar, han är borta. Vi tar hand om barnet själva.
Pelle saknade aldrig något under sin barndom, men förblev ödmjuk. Han var duktig i skolan, ordentlig, driven.
Morfar var sträng men rättvis. Lärde honom respektera äldre, värdesätta det lilla. Det fanns inget Pelle inte kunde. Var han tog för sig lyckades han.
Vid trettio hade Pelle blivit traktens mest eftertraktade ungkarl: snygg, god karriär, hög lön i kronor, en ljus trea i Göteborg allt i sin ordning!
Flickorna fladdrade som fjärilar kring honom, men han hade ingen brådska. På helgerna åkte han alltid tillbaka till mamma i den där småländska byn. Morfar var borta sedan länge, och mamman var ofta sjuklig.
Hon kämpade med huset, men på sista tiden blev allt så tungt.
Pelle försökte få henne att flytta till honom, men Ingrid ville inte.
Vad ska jag där? sa hon. Du har ändå inga barn själv. Jag har det bättre här, tyst och för mig själv…
Bo här i sommar, föreslog Pelle. Sen kan du åka på sanatorium och sen komma hem till mig. Vila, samla kraft, sedan åker vi kanske tillbaka till byn igen!
Men du har ju jobbet i stan! Vad ska du göra här på landet? blev Ingrid förvånad.
Folk jobbar på landet också… svarade Pelle med ett skratt som drogs ut i skogens dis.
Vid den tiden umgicks han med två svenska flickor. Vilken han skulle välja visste han inte.
Den första hette Linnea, tyst och ordningsam, van vid gårdsbestyr och röda stugor.
Den andra var Freja stilig, självsäker, stadens egen stjärna, skrattande som porlande vatten men verkade knappast kunna skilja på en mjölkko och ett kylskåp.
Pelle bjöd dem aldrig hem till sig. De sågs på kaféer, ute i stan. Men det var dags att göra sitt val, och han vågade inte bryta med någon av dem.
Han bestämde sig för att låta mamma träffa båda. Ingrid hade just kommit tillbaka från rehab och såg piggare ut.
Linnea tackade ja direkt till en middag, ögonen glittrade förhoppningsfullt. En svärmorsdröm, det syntes lång väg.
Stort och fint du har det här, Pelle, sa Linnea och granskade lägenheten.
Ja, mamma trivs också. Hon är lite krasslig.
Bor hon här hos dig? Jag trodde bara hon hälsade på. Sjuklig?
Ja.
Jag vill bara säga direkt jag kommer inte ta hand om din mamma…
Det har jag inte bett om! utbrast Pelle, förvånad.
Men ändå…
Vad?
Man bor bäst själv, egentligen. Din mamma mår nog bättre kvar i byn, och vi vi har det bättre utan henne i lägenheten.
Mamma kommer alltid att vara hos mig. Det är inget att diskutera.
Ja då! Jag trodde du var mogen, men du är ju bara en mammas pojke! Om du ändrar dig, så ring!
Linnea tog på sig kappan, lämnade lägenheten utan ens en kopp kaffe…
Jaha, tänkte Pelle. Hon flydde snabbt. Freja lär nog springa ännu fortare undrar om jag blir utan någon.
Pelle bestämde sig att genast berätta allt för Freja om mamman.
Vad som än händer, så är mamma alltid med mig! sade han bestämt.
Jag förstår inte varför du säger det? undrade Freja. Jag fattar att mamma är viktig, men…
Om vi bor tillsammans, hur skulle du känna för det? Tillsammans med mamma?
Bara bra! Friar du eller?
Pelle log.
Kanske det. Ska vi gå och hälsa på mamma?
Redan nu? Kommer hon gilla mig? Tänk om jag blir nervös.
Hon tycker om dig. Vad är du egentligen rädd för?
Jag vet inte. Men rädd är jag…
Freja och Ingrid gled in i samtal direkt, som om de känt varandra i ett annat liv. De promenerade ofta längs Vasagatans grus, väntande på att Pelle skulle komma hem från jobbet. En gång åkte de alla tre ut till byn och trots att Freja var van vid storstaden, trivdes hon bland sneda lador och vildhallon. Ingrid bestämde sig för att stanna över sommaren.
Nu mår jag riktigt bra, sa hon leende.
Halvåret därpå gifte sig Pelle och Freja.
Då så! Nu får jag väl barnbarn ändå, skrattade Ingrid.
Och hon fick det. Först ett barnbarnsbarn, sedan ännu en!
Freja och Pelle bodde med barnen i Göteborg. Ungarna växte, förberedde sig för universitet. På sistone hade Ingrid flyttat in hos dem, men till byn åkte de alltid på sommaren. Hon kunde inte skiljas från det där lilla huset, rödfärg och vit snickarglädje.
Freja, du får ursäkta. Det här kanske känns konstigt. Men jag vill verkligen hem till min by nu. Kan vi åka dit? bad hon en dag.
Självklart! Vi väntar in Pelle han är strax hemma från jobbet.
Bra. Bara vi åker på en gång. Säg till honom, det är väldigt viktigt…
I byn var det tyst som i en dröm. Färre bodde där varje år, husen viskade mer än de talade…
Nu är jag hemma för gott, sa Ingrid plötsligt. Sälj huset, det kommer ingen vilja ge många kronor för det, men det är synd om det bara får förfalla…
Vad säger du, mamma?! utbrast Pelle. Vi åker tillbaka till stan!
Ja, visst, instämde Freja. Vad är det du säger, lilla du?
Det är bra, sa Ingrid och vinkade bort dem. Sätt på tebryggaren, jag vill ha en kopp…
Efter teet gick Ingrid till sitt rum, lade sig på sängen för att vila en stund…
Pelle och Freja satt kvar i köket, stirrade på värmeljusets låga.
Mamma, vi måste åka nu! ropade snart Pelle.
Men inget svar hördes.
Pelle gick in och allting blev oväntat stilla. Mamman var borta.
De begravde Ingrid vid bykyrkan där mossiga stenar viskade i vinden.
Jag tror hon visste. Kom hit en sista gång… grät Freja. Jag älskade henne som min egen mamma.
Jag vet. Vad gör vi nu med huset?
Sälja det vore svårt…
Ja, vi låter det stå. En bit av det förflutna. Vi tar med barnen och en dag kanske också barnbarnen hit.
Så beslöt de huset fick stå kvar, rött och envist. Drömmen om framtida somrar i Småland skulle fylla rummens tystnad.
Glöm inte att följa sidan, lämna tankar och känslor i kommentarerna, och tryck på hjärtat om du vill ha fler märkliga drömmar från svensk landsbygd.
