Häromdagen gick min mamma hemifrån som vilken annan dag som helst. På morgonen hade hon skickat ett sms för att fråga om jag hade ätit frukost. Jag svarade ja, vi pratar senare och fortsatte med mitt arbete. Hon var inte sjuk, låg inte på sjukhus, det fanns inga tecken på oro, inget farväl. Bara en helt vanlig dag. En sådan dag som man tror aldrig kommer att förändra något.
Klockan fyra ringde det från ett okänt nummer. Det var vår granne Ingrid. Hon sade: Din mamma har råkat ut för en olycka. Jag frågade var hon var och hon berättade på vilken vårdcentral. Jag gick dit direkt. De berättade att mamma fallit på gatan, slagit huvudet och att de inte kunnat göra något. Så utan dramatik, utan sista ord.
Det fanns inga sista meningar. Ingen kram. Ingen tid att säga något. Jag stod där och stirrade på en vit vägg medan de förklarade papper, underskrifter, rutiner. Jag ringde mina bröder med skakig röst och sa det svåraste jag någonsin sagt: Mamma är borta.
Det verkliga slaget kom inte på vårdcentralen. Det kom när jag ensam steg in i hennes hem för att ta hand om hennes saker. Jag öppnade garderoben och där hängde fortfarande kläder som skulle tvättas. Hennes sandaler stod vid dörren, plånboken på stolen, det låg matvaror halvt uppackade. Allt hade stannat precis i den stunden då livet bröts.
Jag tog en av hennes blusar för att lägga den i väskan och kände tvålen hon brukade använda. Stod där med plagget i händerna, oförmögen att röra mig. Satte mig på sängen och stirrade länge på golvet. Kände ilska.
Sedan kom de små sakerna som gör mest ont: att reflexmässigt slå hennes nummer och minnas att det inte finns längre, att komma hem från jobbet utan att någon frågar om man kom hem ordentligt, att gå förbi hennes hus och inte gå in. Ingen förbereder dig på den tystnaden.
Alla säger: Det var hennes tid, Gud vet varför, Nu vilar hon. Men jag känner ingen ro. Jag känner bara tomhet. Jag känner att hon gick på en vanlig dag, utan tillåtelse, utan varning, utan tid att trösta mitt hjärta.
Och det gör mest ont att det inte blev ett farväl. Det var bara ett abrupt, tyst snitt.
