Nej men fy, så där hade jag aldrig klarat av. Människan blir ju helt som en potatis! Man får ju krupp av att ta hand om liggande sjuka! De borde placeras på särskilda boenden och titta inte så där på mig! Varför mjäka omkring? Titta på djur, dem avlivar man ju. Och ingen gnäller! Men vi ska vara så förbaskat humana. I någon utländsk dokumentär bar de tydligen iväg gamla upp på ett berg och lämnade dem där och ändå… sade Antonina men blev avbruten av Lovisa:
Men Tona, har du ingen skam i kroppen! Det är ju vår mamma! Vilket berg pratar du ens om? Har du helt tappat det?
För det första är det inte *vår* mamma. Det är din mammas man som är min mamma. Vilket faktiskt är en viss skillnad. Och för det andra hade det varit min, hade jag också placerat henne någon annanstans när läget blev så här. Hörru, det är ju gulligt att ta hand om småbarn. De är söta, liksom! Men när vuxna blir hjälplösa? Förlåt, men de luktar, de lider, och det finns ingen hopp! Förresten, vad tänker du göra med mammas lägenhet nu då, när du tagit hit henne? Den står ju bara där och samlar damm. Jag tycker vi säljer, innan priserna går ner. Varken Love eller Petter har nånstans att bo. Din dotter är pytteliten, när ska hon hinna växa upp liksom? Skulle du inte kunna låta din bror ta över den i alla fall… men Antonina hann inte avsluta.
Lovisa! Lovis, var är du, hjärtat mitt? hördes det från rummet.
Gå nu, Antonina. Mamma ropar, sa Lovisa och puffade ut släktingen mot hallen.
Lovisas huvud bultade och hon kände sig smått överkörd efter tre sömnlösa nätter. “Tänk om mamma hörde samtalet… Nej usch vad pinsamt”, tänkte hon och sneglade in.
Väl inne öppnade Lovisa fönstret på vid gavel luften var tung, nästan som surströmming på burk. Men mamma, hon frös. Lovisa bäddade in henne i sjalen, och när hon hörde steg vände hon sig försiktigt. Hon satte sig upp, rättade till håret. Lovisa såg på händerna arbetsnävar, grova men med långa och smala fingrar där ådrorna ringlade som små älvar. Hon plockade oroligt med händerna och blicken var osäker. Synen var borta; visst läkarna sa att nån promille kunde eventuellt komma tillbaka, fast Lovisa trodde inte på det längre.
Hon bytte lakan och matade mamma med van hand. Inom fem minuter hade mamma somnat ihopkurad; Lovisa rusade iväg till vårdcentralen för att rådfråga. Hon ville bara fly från allt.
Länge förklarade hon att det inte blivit någon förbättring. Läkaren, en stadig typ med prydlig skäggstubb, fyllde i sina papper i raketfart, en lång kö väntade utanför. Han tittade trött på henne med en blick som såg rakt igenom hela Svealand.
Ni vårdar mycket va Tröttsamt ibland, va? påpekade han torrt.
Ja, ja. Det blir mycket… Och ni har väl för lite läkare också? Om ni hade nåt universalmedel, liksom, försökte Lovisa.
Hade jag haft ett universalmedel flaska efter flaska då hade vi varit arbetslösa på nolltid. Fast det enda som verkligen hjälper är ungdom, sa han och log halvt.
Finns det att få tag på, då? ironiserade Lovisa hoppfullt.
Tyvärr säljs den elixiren bara på önskelistan. Men du, tänk lite. Du är trött, ja. Men har din mamma klagat? När du var liten och sjuk, vem tog hand om dig? Hon gick nog upp på natten till dig, va?
Lovisa suckade. Barndomsminnena blossade som fyrverkerier bakom pannan. Hon låg åtta år, febrig och vissen mamma bar henne trots att hon var slut själv. Te med citron och rårörda lingon, ibland sprang mamma ut om natten för att hitta bär. Helt otroligt! Nästa morgon var febern borta och mamma lämnade henne hemma med nybakad bulle och gick direkt till sitt tredje jobb.
En vinterdag, utanför Konsum, stod de och glodde på ett silverglittrande klänningssläp i skyltfönstret. Mammas blick dröjde kvar drömmande, men sen vände hon och de gick och köpte vinterjacka och skor till Lovisa istället. Inget till sig själv. En annan gång tårtan! Vit och ljusrosa, då på bristvarans tid kunde man lika gärna ha vunnit på Triss. Lovisa åt nästan upp hela själv. Mamma fick pyttelite grädde från kanten och sa: “Ingen fara, gumman. Nästa gång köper jag DIG en till tårta!”
Barn växer upp och glömmer ofta, sa läkaren och tog av sig glasögonen. Glömmer hur mycket energi mamman la ner på dem. Nu blev det ombytta roller hon blir hjälplös, som ett barn. Vad vill du göra då? Tänk efter: när hon inte finns mer, när du inte längre behöver gå upp på natten; blir du lyckligare då?
Nej… Alltså, ja… Vi får väl göra som ni sa, doktorn. Förlåt att jag gnällde, jag kommer igen, sa Lovisa och rusade därifrån.
Hettan brände om kinderna. Vad höll hon på med? Hur skulle det vara om mamma bara… försvann? Nej! Det gick inte. Utan henne klarar hon sig aldrig. Även om hon själv var vuxen och dottern växte. Mamma är allt. När Lovisa var ledsen, tryckte hon sig mot mammas knän. Vad som än hände: “Snart är det över, då kan jag gå hem till mamma! Hon säger hur man ska göra!”
Så ringde telefonen. Det var hennes bror, Jesper.
Vad vill du? Antonina har redan varit här och gnällt om lägenheten! Ta den ni om ni är så pengakåta! Mamma älskar dig massor, vet du det? När du låg sjuk i tre månader vem tog hand om dig va? Vem följde dig på sjukhuset? Just det. Mamma. Hon har dragit hela lasset för oss båda, skrek Lovisa och slängde på luren.
Hon pulsade genom regnet, såg inte alla vattenpölar. Grät öppet folk på gatan glodde misstänksamt. Vid Hemköp fick hon syn på en klänning i skyltfönstret. Den var precis som den där från barndomen. Hon kastade sig fram till skyltdockan.
Finns bara i den här storleken. Men du behöver nog större, sa expediten försiktigt.
Vet! Ta fram den bara. Det är inte till mig. Det är till mamma. Hon är en liten nätting, snöt sig Lovisa.
Expediten bara blinkade. Lovisa köpte även en tårta, en sån där vit-rosa barndomsklassiker. Mamma skulle inte se den, men Lovisa tänkte i alla fall berätta hur fin den var.
Tre trappsteg i taget upp, slängde av sig jackan. Hörde dottern, Tindra, sjunga inne hos mormor. Tindra satt bredvid sängen, klappade mormor på huvudet och sjöng en liten visa. Och mamma log.
Lovisa har kommit. Du kan gå och vila, gumman. Du är trött, min älskade. Nu har jag slitit ut dig helt, sa mamma och famlade efter Lovisas händer.
Klump i halsen. Kunde knappt andas. Alla får sina prov här i livet, men alla klarar dem inte. Lovisa var nära att ge upp.
Mamma! Lovisa slängde sig mot mammas händer.
Där var det. Känslan. Så länge föräldrarna lever, är man barn. När de är borta är man föräldralös. Oavsett ålder. 10, 20, 30, 40, 50, 60… Alla behöver sin mamma.
Mamma. Jag har köpt en klänning till dig. Som den där in skyltfönstret då. Silverglittrig, och en tårta! Vi ska göra oss fina och dricka te. Du kommer bli så tjusig, Lovisa började kamma ut mammas hår.
Mamma smekte tyget och log försiktigt. Klänningen åkte på. Lovisa la håret i lockar, Tindra smög efter parfymen och satte lite läppstift på mormor. Satte på tevattnet.
De satt där och mindes, skrattade och åt tårta. Lovisa tyckte hennes mamma var vackrast i världen! Ingen har så snällt ansikte längre de är på väg bort, ansiktena från den generationen. Hur dåligt hon än haft det aldrig ett gnäll eller klagomål.
Så knackade det på dörren. Brorsan Jesper stod där, med blommor och en ananas!
Vad ska du med ananas till!? utbrast Lovisa.
Jamen mamma ville ju alltid smaka det när vi var små, men vi hade aldrig råd då. Nu bär jag hem hur många ananaser du vill, Lovisa! Och bry dig inte om Antonina. Hon snackar så mycket strunt. Låt mamma leva länge, det är huvudsaken. Vill hon flytta till mig sen, får hon göra det. Annars ses vi på pajkalas, som vanligt! sa Jesper.
Han gick in, beundrade mammas klänning, och mamma skrattade och rodnade. Som om hon aldrig varit sjuk.
Lovisas dagar blev annorlunda. Hon föreställde sig, så starkt att det gjorde ont, hur livet vore utan mamma. Nu kämpade hon för varje dag mamma fanns kvar.
Jag var livrädd att komma hem och du var borta. Nu har du blivit som mitt barn jag badar dig, gör flätor. Viskar: “Bara du lever, snälla! Spelar ingen roll hur svårt bara du är kvar!” sa Lovisa till alla.
Hon slängde ut hopplösheten ur lägenheten, log oftare, drog roliga historier för sin mamma och övertygade henne att snart skulle hon gå och dansa igen. Varje dag blev till en mini-fest. De blåste ballonger, sjöng karaoke med Tindra mamma har sångröst som en schlagerstjärna!
Du har nåt gult på dig, va? frågade mamma plötsligt.
Lovisa tappade trasan. Hon hade en gul sommarklänning med små blommor på sig.
Ser du lite nu? Tack gode Gud! Lycka! grät Lovisa.
Sakta men säkert började mamma ta sig fram längs väggarna. Större lycka hade Lovisa aldrig känt. Hon släppte henne aldrig tillbaka till lägenheten, de höll sig ihop.
Nu bor vi tre tjejer här. Du, jag och Tindra. Allt vi ska hinna! Du måste lära mig baka bröd dina formar står ju och dammar. Allt annat kan jag, men med bakning går det alltid åt pipsvängen. Jesper lovade komma och hjälpa till, sa Lovisa och pussade mamma.
Jesper dök upp, stor som ett björnberg. Mamma kallade honom för “lillbjörnen”. Han bar ut henne till gården, satte henne på bänken, satt bredvid. Lovisa beundrade sin mamma i nya kappan och mössan. Som en docka.
Och för första gången på länge kände Lovisa sig lugn inuti. Ett litet steg i taget, allting gick att fixa, så länge mamma var kvar. Lyssna på din röst, varje dag. För i dig finns solen, vattnet, ljuset.
Vad kan man önska? Må mödrars hjärtan alltid slå. Må de få kärlek, överraskningar och små blomsterbuketter då och då och en klänning, om det än inte finns någonstans att bära den. Och en parfymflaska.
Och framförallt de viktigaste orden som ska sägas medan de lever:
Jag älskar dig, mamma. Var alltid kvar, mamma! Du är det bästa jag har.
