Nej, jag skulle aldrig klara av det där. Man blir ju helt avtrubbad av att sköta någon som ligger sjuk så länge! Man kan ju få psykbryt av att ta hand om sådana! Man borde lämna dem på hem! Och se inte på mig så där! Varför ska man vara så himla mjäkig? Djur avlivar man ju, och ingen säger något. Vi svenskar ska alltid vara så mänskliga. Jag läste om något land där man bär upp gamlingar på ett berg och lämnar dem där. Och sen skulle Annika fortsätta, men Majlis avbröt henne:
Anki, du borde skämmas att säga sånt! Det där är min mamma! Vadå för berg? Har du blivit knäpp?
För det första, det är väl ändå mer er mamma än min. Hon är min mans mamma. Det är faktiskt en väsentlig skillnad. Och även om hon vore min, så skulle jag ändå inte orka. Majlis, det är en sak att ta hand om små barn, de är ju positiva och söta. Men när en vuxen blir hjälplös? Ursäkta, men det luktar och det finns ju inget hopp kvar! Förresten, var ska ni göra av hennes lägenhet nu när du tagit hem henne? Den står ju tom. Vi borde sälja innan priserna går ner. Vi behöver den mer Viktor ska läsa på universitetet och Anton vill gifta sig. Du fick ju barn sent, när tror du flickan är vuxen? Skulle vara schysst om du tänker på din bror för en gångs skull och…
Majsan! Majsan, var är du, min flicka? hördes det inifrån sovrummet.
Gå nu, Anki. Mamma är vaken, Majlis manade henne mot dörren.
Huvudet bultar, mamma har mått dåligt och Majlis har inte sovit på tre dygn. Men tänk om mamma hörde hela deras samtal? Usch, så pinsamt.
Hon går in i rummet. Måste öppna fönstret, det är instängt här. Men mamma fryser och kallsvettas. Hon virar in henne i sjalen. Mamma försöker sätta sig upp, fixar till håret. Majlis ser på hennes händer. De är stora, arbetade, men handleden är späd. Ådrorna ringlar sig som mönster. Hon pillar på täcket, ögonen söker något men ser ingenting. De säger ibland att lite syn kan komma tillbaka på ena ögat, men Majlis tror inte längre. Hon byter lakan, bäddar om. Matar. När mamma somnat, liten som en boll, springer Majlis till vårdcentralen. Behöver råd. Huvudet känns fullt av bomull, vill bara bort.
Hon klagar länge. Det är ingen förbättring, allt är tungt. Läkaren, stilig men trött under sitt skägg, fyller snabbt i papper, kön växer utanför dörren. Han ser på Majlis.
Mycket jobb kanske… du har? hörs hennes röst svagt och osäkert.
Jo, det räcker. Och för många patienter, för få läkare. Om jag hade fått ge ut ett och samma botemedel till alla så skulle köerna minska, småler doktorn.
Vad för botemedel då? Kan man få tag på det? Majlis hoppas ändå.
Ungdom. Varför blev du ledsen nu? Så är det. Du är trött nu, det är begripligt. Men din mamma, klagade hon någonsin? Var du aldrig sjuk när du var liten? Gick hon inte upp på nätterna för din skull? frågar han efter att ha tagit av sig glasögonen.
Majlis suckar. Minnet målar upp bilder. Åtta år, ligger hemma med feber. Mamma bär henne, hon är tung men mamma bär, kokar te med citron, hittar lingon någonstans. Det var nästan midnatt när Majlis ville ha saft, och mamma gick ut, i natten. Kom hem med bär. På morgonen var febern borta, Majlis sov, mamma gick till jobb. Hon minns att mamma alltid jobbade två-tre jobb för att hon skulle ha allt det bästa.
En vintermorgon stod de utanför en butik. Där fanns en klänning silverglittrig. Mamma såg så drömmande på den, men vände sig sen om och gick vidare för att köpa kappa och stövlar åt Majlis. Inget till sig själv. Det fanns en vacker tårta, vit med rosa band. Liten, men ändå. På den tiden var tårta rena drömmen. Majlis åt nästan allt själv, mamma fick bara smaka lite av grädden. När Majlis såg mammas blick, kramade mamma henne hårt och log, det är ingen fara, älskling, vi ordnar oss, jag köper en tårta till dig nästa gång.
Barn växer upp och glömmer hur mycket kraft och hälsa deras föräldrar gett dem. Du har också varit liten och hjälplös, eller hur? Nu har din mamma blivit det. Så vad tänker du göra? Jag förstår att du är trött. Men om din mamma försvann vad gör du då med all tiden du får? Kommer du bli lycklig då? läkaren får stål i rösten.
Nej Nej, jag bara Vi gör förstås som ni säger, tack, Majlis rusar ut, röd om kinderna.
Vad håller jag på med? Hur kan man ens tänka sådär? Jag klarar mig ju inte utan mamma! Jag är själv vuxen, barnet växer, men mamma är ju allt! Hur många gånger har Majlis gråtit i mammas knä? När något var svårt bet hon ihop, och tänkte: snart får jag komma hem, till mamma, hon förstår, hon tröstar.
Telefonen ringer. Joel, brorsan.
Vad vill du? Anki har redan varit här. Lägenheten? Ta den, ni tjatar sönder mig. Mamma älskar ju dig. Hon oroar sig alltid. Frågar om Joelis, och du? När du låg sjuk i månader, vem tog hand om dig? Det gjorde mamma! Hon drog hela lasset själv, Majlis slänger igen luren.
Hon går över blöta gator, ser inget, torkar tårarna. Kommer till butiken. Klänning i fönstret, nästan likadant som den där barndomens. Majlis kastar sig fram mot skyltdockan.
Bara den här storleken kvar. Det blir för litet för dig, viskar expediten.
Jag vet! Slå in den, det är till mamma. Hon är smal som en fjäder. Passar ändå inte på mig, snörvlar Majlis.
Tjejen blinkar förvånat. Klänningen är så fin. På vägen hem köper Majlis också en tårta, exakt som i barndomen vitrosa. Mamma kommer ändå inte se den. Strunt samma, Majlis ska berätta för henne hur tjusig tårtan är.
Hon springer hem, hör dottern sjunga. I rummet sitter Tindra vid mormor, stryker henne över håret och sjunger. Mamma ler.
Majsan har kommit. Kom och vila lite, du är så slut, mitt hjärta. Jag plågar dig bara, mamma sträcker ut handen, vrider på huvudet för att lokalisera Majlis.
Klumpen i halsen gör det svårt att andas. Alla prövas. Men det är inte alla som orkar. Majlis var nära att ge upp.
Mamma! Hon borrar ansiktet i mammas händer.
Där är det känslan. Finns föräldrarna, är vi alltid barn. Saknas de, blir vi föräldralösa oavsett ålder. 10, 20, 30, 40, 50, 60… spelar ingen roll. Alla behöver en mamma.
Mamma, jag köpte klänning åt dig! Sådan som i skyltfönstret då. Silverfärgad. Och tårta. Vi klär på dig och fikar nu. Du ska bli så fin! Majlis börjar försiktigt kamma mammas hår.
Mamma tar på klänningen, ler försiktigt. Majlis lägger håret, Tindra hämtar parfym och målar mormors läppar. Sätter på te.
De minns och pratar. Och Majlis tänker: vilken vacker mamma jag har! Så lugnt, gott ansikte de är sällsynta nu, dessa ansikten, försvinner med den äldre generationen. Hur ont hon än har aldrig ett klagomål.
Det knackar på dörren. Joel står utanför med blommor och en ananas.
Men Joel, varför släpar du hit ananas? Majlis skrattar.
Mamma ville smaka en för länge sen, men vi hade inga pengar. Vill du ha ananas varje dag? Jag kan bära hem dem. Förlåt, syrran. Strunta i Anki, hon är hopplös. Låt mamma leva länge. Lägenheten kan vi glömma, när hon är bättre kan hon flytta hem. Vi kommer ändå på fika till dig! säger Joel och kliver in.
Han beundrar mammas nya klänning. Mamma skrattar och rodnar, det är som om hon aldrig varit sjuk.
Nu blir Majlis dagar annorlunda. Hon tänker verkligen på hur det vore om mamma inte fanns och kämpar för varje dag hon får med henne.
Var alltid rädd för att komma hem och mamma vara borta. Hon blev som ett barn, jag tvättade, borstade håret, viskade: Bara lev! I vilken form som helst, bara du är nära! säger hon ofta till släkten.
Majlis släpper in glädje och försöker le mer. Hon berättar roliga historier för mamma, lovar att snart kan mamma stå på benen igen och gör varje dag till en liten fest. Ballonger med Tindra, karaoke, mamma älskar sånger! Har själv så vacker röst börjat sjunga med dem ibland.
Majsan, har du nåt gult på dig idag? frågar mamma en dag.
Majlis tappar trasan. Hon har en gul klänning med små blommor på.
Ser du lite nu? Åh, lyckan, mamma! slänger sig Majlis om halsen på henne.
Så småningom börjar mamma gå längs väggarna. Det är den största glädjen. Såklart får hon inte flytta till sin lägenhet, hon bor kvar. Säkrast så.
Vi blir tre tjejer som bor ihop. Jag, du och Tindra. Du måste ju visa mig hur man bakar, formarna ligger där. Allt annat lagar jag galant men bakning, det misslyckas alltid. Joel lovar komma pussar mamma.
Brorsan kommer. Stor som ett hus, stark. Mamma kallar honom skämtsamt lilla björnen. Han bär ut mamma till gården, sätter henne på bänken, sätter sig bredvid. Majlis beundrar hur söt och fräsch mamma är, i ny kappa och söt mössa. Som en docka.
För första gången känner Majlis lugn. Ett steg i taget. Allt går att ordna. Bara hon får höra mammas röst varje dag. För där bor all kraft. Som en blomma dör utan vatten och sol, så är mamma vatten, sol och värme.
Vad kan man önska då? Låt mödrarnas hjärtan aldrig sluta slå. Ge dem extra omtanke och överraskningar från barnen. En bukett blommor en grå dag, en klänning, kanske får den aldrig användas men alla kvinnor blir glada av sånt, oavsett ålder. En liten parfymflaska.
Och det viktigaste att säga medan de finns kvar:
Jag älskar dig, mamma. Var alltid med mig! Du är det bästa jag har.
