När jag drömmer om den där tiden, ja, allt känns som genom isigt fönsterglas, suddigt men kristallklart i kanterna. Jag öppnade dörren för att slänga soporna och där satt han fortfarande, precis vid min tröskel min Sixten. Stolt rödgul, vit på bröstet som vinterdun, och med den där långsamma, nästan hånfulla blicken. Precis som om det inte alls var han som för några timmar sedan rusat in i köket och välte grytlocket. Jag nickade mot honom; han rörde inte ett morrhår.
När jag kom tillbaka var mattan tom.
Då blev det inte panik på en gång. Han kunde ju vandrat ner en våning, lagt sig utanför fel dörr, det hade hänt förr. Jag ropade hans namn, vandrade runt, lyssnade efter tassar på trapporna. Steg ut på gården. Ingenstans.
Sixten brukade aldrig gå långt. Han hade sin rutt: trappuppgång, bänk intill porten, busken med kattmynta och alltid hem igen. Bilarna fascinerade honom aldrig, inte duvor eller grannkatter. Han var en betraktare. Men nu var han bara borta.
När kvällen kom hade jag traskat runt hela innergården, lockat, visslat, skakat med prasslande påse kattmat. Kände mig dum men ingen svarade. Bara pensionärerna såg på mig, och deras blickar fylldes av tyst förståelse:
Har han fortfarande inte kommit hem?
Redan försvunnen en dag alltså.
Det är sådär med katter De är ju sina egna.
Nej. Inte min Sixten. Han var inte “bara en katt”. Han var min. Under sju år försvann han aldrig.
På tredje dagen började jag hänga upp lappar i hela kvarteret. Sixten på fönsterbrädan, Sixten ihoprullad, Sixten med den där missnöjda blicken rakt in i kameran. Folk ringde. Frågade. En man svor på att han sett en likadan på Hötorget. Jag åkte dit, trampade runt en timme. Det var en hund. Rödgul. Men inte Sixten.
En vecka senare berättade någon att tonåringar synts i trapphuset, att en av dem frågat vems katt det var som satt på femte våningen. Berömt hur tam den verkade, lugn och “säkert värdefull…”
Tror du att någon tog honom?
Kanske det, svarade jag, för första gången gick tårarna inte att hejda.
En månad gick, och sedan ännu fler. Jag försökte sysselsätta mig, gick till jobbet, lyssnade på klackarna som slog i trapphuset, dörrar som smällde igen. Hjärtat hoppade varje gång tänk om det var han, tänk om, tänk om…
Matfatet plockade jag så småningom bort, men lilla filten lät jag ligga kvar, tvättade, torkade, la ut igen. Ifall att.
En dag tog min väninna med sig en kattunge. Grå, full av fart, ständigt pipande.
Du kan inte gå runt såhär, som i sorg, sa hon.
Jag behöll den lilla. Döpte honom till Frasse. Han var busig, kärleksfull, gjorde märkliga kullerbyttor. Men var inte Sixten. Varje gång jag smekte hans lilla huvud, gjorde det ont någonstans mitt i bröstet. Inte för att Frasse var fel men för att mitt hjärta fortfarande mindes någon annan.
Nästan ett år hann passera. Det var vinter nu, snödrivor upp till knäna, ishalka och mörker. Jag kom hem med tunga kassar från Coop, svor tyst över hala trappsteg, och mindes att jag glömt köpa te igen. Då hördes nåt, svagt krafsande. Nästan osynligt, suddigt som i drömmen.
Jag stannade. Kom fram till dörren. Öppnade.
Där var han.
På mattan satt Sixten. Mager, smutsig, öronen frostbitna, tassarna skakade. Men i blicken samma gamla uttryck, som en anklagelse: “Var har du varit hela det här året?”
Jag vågade knappt tro. Sänkte mig ner, sträckte handen.
Sixten?..
Han pep inte. Han reste sig, långsamt, och lutade pannan mot min hand.
Jag började gråta på riktigt. Satt där på stengolvet med matkassen, brödet och vinterjackan, tårarna bara rann. Han strök sig mot mig, nosade, kattens kroppsminne sökte sin plats, som att han själv knappt vågade tro det.
Jag tog in honom. Varmt vatten, badkar, mat. Han åt som om han aldrig ätit förut. Sedan hoppade han direkt upp i fåtöljen och somnade. Runt som en boll.
Vi gick till veterinären sen. Svansen var så frostskadad att spetsen amputerades. Några tänder borta, kroppen sliten, ärr och blåmärken. Men levande!
Någon har haft honom, sade veterinären. Tam och ändå illa tilltygad. De tog honom, släppte eller så smet han. Men vägen hem den hittade han ändå.
Han kom tillbaka själv…
Det händer sällan, men katter är så. Luktsinne, minne. Vi anar inte hur kloka de är.
Sedan dess sover han bara hos mig, rör aldrig sin gamla filt. Han drömmer inte om frihet längre. Först puttade han bort Frasse, men sedan gav han upp. Nu äter de ur samma skål, tvättar varann som bröder.
Ibland tänker jag: tänk om jag den kvällen inte öppnat dörren direkt? Om jag varit bara någon minut sen?
Men han väntade. Själv. Nästan ett helt år. Utsvulten, frusen, men levande.
Nu släpper jag aldrig dörren ur sikte. Varje gång, om så bara för att hämta posten, kollar jag så låset är ordentligt?
Alltid.
Du som också upplevt något liknande berätta gärna. Dina drömmar är viktiga.
