Tillsammans med min pojkvän hyrde vi ett rum hos en äldre dam i Stockholm. Vi har bott där med henne i åtta månader nu.
Vi delar kylskåp med henne, men hennes hyllor har alltid varit så gott som tomma. Den enda saken som oftast fanns där var en kastrull med havregrynsgröt kokad på vatten. Tvål bara för att tvätta kläder, olja alltid billig och luktade illa. Skorna i hallen var lagade flera gånger om. Hela lägenheten vittnade om fattigdom.
Vår hyresvärdinna lade sig aldrig i våra angelägenheter. Från morgon till kväll promenerade hon i kvarteret, samlade burkar och satte upp affischer. Varje söndag höll hon sin lilla festmåltid med ruttna frukter som hon fick billigt på Hötorgets torg.
Jag tyckte så synd om henne att jag fick tårar i ögonen. När någon kom på besök till henne grät jag över orättvisan.
Har du pengarna redo? frågade en kvinna runt 45, som låste upp dörren och klev in.
Ja, min dotter. Här, ta dem, svarade värdinnan.
Det är för lite. Imorgon tar jag med min dotter också.
Vems kläder är det här? Har du gäster?
Jag hyr ut rum, jag måste försörja mig på något vis, du får hela min pension, försökte den gamla förklara.
Då ska jag minsann ta mig en titt på dina hyresgäster också. Jag har hört att det är bedragare, sa kvinnan och öppnade dörren till vårt rum.
Jaha, vad har vi här då?
Den så påträngande intrången i vårt ärligt betalda rum mötte jag med förvåning.
Stäng dörren efter dig, snälla!
Vem tror du att du är för att säga till mig vad jag ska göra? Jag är husets fru! Du får betala mig, här har du mitt telefonnummer och mitt kontonummer, sa hon och placerade två lappar på bordet. Glöm inte att betala i tid, annars vräker jag dig! När betalade du hyran sist?
Dotter, låt dem vara. Jag betalade elskulden för pengarna, annars hade de stängt av elen. Och hur skulle jag klara mig utan ljus? värdinnan var på väg att bryta ihop.
Ta inte emot några fler hyror av dem, låt dem sätta in direkt på mitt konto. Imorgon kommer jag med min dotter.
Kvinnan lämnade oss, och värdinnan satte sig på köksstolen i hallen och grät. Jag gick fram, kramade om henne och försökte trösta:
Gråt inte, allt kommer att ordna sig.
Ge mig en kopp te, min vän.
Jag hade aldrig sett henne dricka vanligt te hon brukade brygga hallonblad och svarta vinbärsblad som hängde i knippen i köket.
Den gamla damen tog sin kopp och började berätta:
Jag uppfostrade min dotter ensam, min man lämnade oss och kom aldrig tillbaka. Jag lade ner hela min själ i henne. Nu har hon vuxit upp till en stroppig kvinna som bara är ute efter män. Hon hittade en make när hon var 35 och gav mig ett barnbarn. Men hennes man är snål och girig. Så jag började hjälpa dem ekonomiskt, särskilt min lilla flicka.
Men den frivilliga hjälpen blev snart ett krav. Nu får hon hela min pension, och om jag inte lämnar ifrån mig pengarna så får jag inte träffa mitt barnbarn. Jag tänkte att om jag hyrde ut ett rum skulle jag åtminstone ha råd att äta, men nu vill hon även ha de pengarna. Vad har jag gjort för fel när jag uppfostrade henne?
Hon brast i gråt, glömde teet. Jag var verkligen ledsen för hennes skull.
Nu vill min dotter tvinga mig att sälja lägenheten för att köpa en billig liten etta i förorten. Hon har börjat säga att jag kanske blir hemlös. Om jag vägrar, hotar hon med att jag inte får träffa mitt barnbarn. Jag kan sälja min bostad, bara jag får se mitt lilla hjärta.
När min pojkvän kom hem från universitetet han studerar juridik på fjärde året frågade jag om det fanns något han kunde göra för att hjälpa kvinnan.
Vi pratade med grannarna som hört dottern ropa efter pengar, bad dem vittna i framtida rättegång. Sedan hjälpte vi henne att skriva till domstolen om umgängesrätt med barnbarnet.
Vi rådde också den gamla damen att skaffa intyg från psykiatrikern till rätten, man vet ju aldrig vad dottern kan hitta på.
Vi vann målet och nu får farmor träffa sitt barnbarn lagligt en gång varannan vecka i tre timmar. Pensionen är trygg, det finns inget att hota med längre. Värdinnan har börjat äta kött och färska frukter är numera vanligt inslag på hennes bord. Vi hjälper henne även att fixa lägenheten inget stort, men lite färg och ny tapet istället för den 30 år gamla.
Som tack vill hon inte ta emot hyra av oss längre. Vi försöker ändå lämna pengar, om än nästan med tvång.
Hur kan någon göra så mot sin egen mor? Ta hennes redan blygsamma pension utan att bry sig om vad hon ska äta, den kvinna som födde och uppfostrade henne? En sådan tacksamhetslöshet går inte att förstå.
Ta hand om era föräldrar ni skulle inte finnas utan dem. Det är det minsta vi kan göra.
