Tillsammans med min pojkvän hyrde vi ett rum hos en äldre dam, Birgitta Andersson. Vi har bott hos henne i åtta månader nu i en gammal hyreslägenhet i Midsommarkransen, Stockholm.
Vi delar kylskåp med Birgitta, men hennes hyllor har alltid varit tomma. Det enda som stod där var en kastrull med havregrynsgröt kokt på vatten. Tvålpumpen vid diskbänken var egentligen till klädtvätt och matoljan, alltid billigaste sorten, luktade härskt. Skorna i hallen hade nya lappar och lagningar varje vecka. Hemmet andades av knappa marginaler.
Vår värdinna la sig aldrig i våra liv. Från tidig morgon till sen kväll var hon ute samlade burkar och satte upp reklamblad på anslagstavlor. Varje söndag hade Birgitta sin lilla festmåltid med övermogna frukter som hon fick från Hötorgets handlare.
Jag hade sån medkänsla med henne, ibland grät jag tyst för orättvisan. Och när någon kom och krävde henne på pengar, då brast det för mig.
Har du pengarna klara? frågade en kvinna, kanske 45 år gammal, som öppnade med egen nyckel.
Ja, Matilda. Här, ta dem, svarade Birgitta försiktigt.
Det räcker inte. Imorgon tar jag med Elsa också.
Vems kläder är det här? Har du gäster?
Jag hyr ut ett rum, måste ju överleva. Du får hela min pension ändå, försökte Birgitta förklara.
Då får jag väl gå in och se vilka hyresgäster du har. Det påstås att det är fuskare, sa kvinnan och slet upp vår dörr.
Jaså! Vilket folk har vi här?
Det märkliga intrånget fick mig att protestera:
Ursäkta, lämna oss ifred och stäng dörren!
Vem är du att säga till mig? Det är ju jag som äger lägenheten! Nu betalar ni till mig, här är mitt telefonnummer och kontonummer, sa hon och lade två lappar på bordet. Inga förseningar annars vräker jag dig! När betalade ni hyran sist?
Matilda, låt dem vara. Jag betalade elskulden med de här pengarna, annars hade de stängt av elen. Hur hade jag klarat mig utan el? snyftade Birgitta.
Inga mer pengar till dig från dem, de skickar till mig nu. Imorgon kommer Elsa! avslutade kvinnan och försvann.
Birgitta satte sig trött på en pall i hallen och tårarna rann. Jag satte mig bredvid, höll om henne och försökte trösta.
Gråt inte, det ordnar sig.
Kan du hämta lite te till mig?
Jag hade aldrig sett vanligt te hos Birgitta hon brukade koka rödklöverbald eller svarta vinbärsblad som hon torkat och hängt i köket.
Birgitta tog en kopp och började berätta:
Jag uppfostrade min dotter själv, min man försvann en dag och kom aldrig tillbaka. Jag gav henne allt. Men hon växte upp till någon som bara vill bestämma, och nu är pengar det enda som räknas. Hon gifte sig sent och fick Elsa, mitt barnbarn. Hennes man är snål och kräver alltid mer. Klart man hjälper till.
Men den där hjälpen blev mer till ett krav. Nu tar hon hela min pension, och hotar, om jag inte betalar, att jag inte får träffa Elsa. Jag trodde att genom att hyra ut rummet skulle jag kunna ha råd att äta lite bättre, men nu vill hon ta den inkomsten också. Vad gjorde jag för fel?
Birgitta brast i gråt igen, koppen värmde hon mellan händerna.
Nu vill hon sälja min lägenhet, ordna ett enda litet rum till mig ute i förorten. Eller lämna mig på gatan. Hon har sagt det rent ut. Om jag vägrar, hotar hon igen med Elsa. Och jag skulle kunna sälja allt bara för att få se mitt barnbarn.
Senare på kvällen kom min pojkvän Oskar hem från universitetet han studerar sista året på juridikprogrammet. Jag frågade om vi kunde göra något för Birgitta.
Vi pratade med grannarna, som hade hört dottern skrika om pengar. Vi samlade vittnen och hjälpte Birgitta att ansöka hos tingsrätten om rätten att få träffa sitt barnbarn.
Vi rådde henne också att skaffa intyg från läkare och psykolog inför rättegången, för att förbereda mot dotterns anklagelser.
Vi vann till slut! Nu får Birgitta träffa lilla Elsa lagligt, varannan vecka i tre timmar. Hennes pension är trygg, dottern kan inte längre hota henne. För första gången på länge har Birgitta både kött och färska frukter hemma. Vi hjälper henne med mindre reparationer målar, sätter upp nya tapeter där de gamla nästan fallit ner.
Som tack vill Birgitta inte ta emot pengar för rummet längre. Men vi insisterar ändå, det är det minsta vi kan göra.
Hur kan någon behandla sin egen mamma så? Ta hennes redan lilla pension utan att bry sig om vad hon äter eller hur hon mår? Sådan otacksamhet saknar motstycke.
Älska era föräldrar! De har gett er livet. Glöm aldrig att visa dem respekt och kärlek det är det viktigaste ni kan göra som människor.
