Men Lena, har du blivit tokig på gamla dar! Dina barnbarn går ju redan i skolan, vad ska du med bröllop till? så lät det när min syster fick veta att jag skulle gifta mig.
Varför vänta, tänkte jag. Om en vecka gifter jag mig med Torbjörn och det var dags att berätta för syrran. Naturligtvis skulle hon inte komma på vigseln, vi bor ju på varsin sida av landet. Och något stort firande med folk som ropar Kyss bruden! vid sextio är inget för oss. Vi planerade att smyga iväg till stadshuset och sedan ha en stillsam middag bara vi två.
Vi hade lika gärna kunnat låta bli att gifta oss, men Torbjörn insisterade. Han är en sådan gentleman: öppnar dörren, hjälper mig ut ur bilen och tar på min kappa. Han vill inte leva på sambovis, utan tycker det ska vara på riktigt. Jag är väl ingen liten pojke längre, vill ha något seriöst, sa han. För mig känns han ändå lite som en pojke ibland, trots sitt grå hår. På sitt jobb kallas han bara för Torbjörn Andersson, aldrig Torleif eller smeknamn där är han respekterad och korrekt. Men så fort han ser mig blir han som fjorton igen tar ett tag kring mig och snurrar runt på gatan. Jag skäms, men han bara skrattar och säger: Jag ser bara dig, Lena! Tillsammans känns det verkligen som vi är ensamma i hela världen.
Men jag hade ju min syster också, som behövde få veta. Jag var rädd att Birgitta, som många andra, skulle döma mig jag ville ha hennes stöd. Till slut tog jag mod till mig och ringde.
L-e-n-a… började hon med chock i rösten när jag berättade om bröllopet. Det har bara gått ett år sedan Olof gick bort och nu har du redan hittat en ny! Jag förstod ju att hon skulle bli överraskad, men inte att hon skulle haka upp sig på min avlidne man.
Birgitta, jag minns, avbröt jag henne. Men vem bestämmer hur länge man ska vänta? Finns det en särskild tid för när man får bli lycklig igen?
Hon funderade.
Jo, för anständighetens skull borde du väl vänta i fem år.
Okej, så jag ska säga till Torbjörn: vänta fem år till, jag ska sörja lite längre?
Birgitta blev tyst.
Och vad löser det? Tror du att folk slutar prata då? De som vill skvallra gör det ändå. Men din åsikt, Birgitta, betyder allt för mig. Om du insisterar så struntar jag i bröllopet.
Lena, gör som du vill, gift er om ni vill men du ska veta att jag inte förstår dig, och inte stöttar dig heller. Jag trodde inte du skulle bli så tokig på äldre dar. Ta det lugnt, vänta åtminstone ett år till.
Men jag gav mig inte.
Och du då, tänk om vi bara får ett år till ihop, tänk om det värdefulla går förlorat för att vi väntat för länge?
Birgitta snörvlade i luren.
Ja, gör som du vill. Jag fattar, alla vill vara lyckliga. Men du hade ju ett så bra liv…
Jag skrattade till.
Men herregud Birgitta, trodde du på riktigt att jag var lycklig alla dessa år? Det trodde jag ju själv också! Men nu, först nu, har jag förstått skillnaden. Jag har arbetat hela livet, bara kört på för alla andras skull. Jag visste knappt att det gick att leva på ett annat sätt, att ha roligt varje dag.
Olof var en bra man. Tillsammans hade vi två döttrar, nu har jag fem barnbarn. Han lärde mig från början att familjen var viktigast. Ingen protest. Vi slet för barnen, sen slogs vi för deras familjer och till slut för barnbarnen. När äldsta dottern gifte sig hade vi redan sommarstuga, men Olof ville ha mer: egen odling, egna djur till barnbarnen.
Vi hyrde ett hektar mark utanför Uppsala och band oss vid stugan. Det var kor, får, höns varje dag något nytt. Vi la oss aldrig före midnatt, gick upp vid fem, året runt. Vi levde bara på landet, knappt någon gång in till stan, bara om det var nödvändigt. Om jag hann prata med väninnorna berättade de om semester på Gotland eller teaterbesök jag hade knappt tid för en vända till Ica!
Ibland satt vi utan bröd i flera dagar, för djuren band oss. Enda glädjen var att barn och barnbarn alltid hade mat. Äldsta dottern kunde köpa bil tack vare köttet, yngsta renoverade köket då kändes allt slit ändå meningsfullt.
En gång kom min före detta kollega Anne-Marie och sa:
Lena, jag kände knappt igen dig. Jag trodde du vilade upp dig här i naturen, men du ser halvdöd ut! Varför plågar du dig såhär?
Klart jag måste hjälpa barnen, svarade jag.
Men Lena, de är vuxna nu! Gör något för DIN skull.
Då förstod jag inte vad hon menade. Men nu vet jag man kan leva på ett annat sätt: sova så länge man vill, promenera och fika i lugn och ro. Slippa ansvar för allt och alla och barnen och barnbarnen har det bra ändå.
Jag har lärt mig att uppskatta småsaker. Förr svor jag över löv som föll på tomten nu njuter jag av att sparka runt dem i stadsparken i Uppsala. Jag har lärt mig älska regnet det betyder inte att jag måste springa runt och ta in djur från betet, utan jag kan sitta på café och titta ut. Jag ser plötsligt vilka vackra solnedgångar vi har, hur härligt det är att gå i nysnö. Och det är tack vare Torbjörn.
När Olof dog, gick livet itu. Hjärtattack och han hann aldrig till sjukhuset. Barnen sålde stugan och djuren och flyttade mig till stan. Första tiden gick jag bara runt, fattade inte vad meningen var. Jag vaknade fem som vanligt och gick och väntade på att något skulle hända.
Sedan dök Torbjörn upp. Han var granne, kände min svärson och hjälpte oss flytta. Sen berättade han att han först bara tyckte synd om mig, såg att jag var levande, men släckt. Han ville lyfta upp mig, få mig att återuppleva glädjen. Han tog med mig till stadsparken, köpte glass och ville gå till dammen och mata ankor. Jag som haft ankor på landet hade aldrig haft tid att bara titta och nu såg jag hur roliga de var!
Otroligt, att bara stå och titta på ankor, sa jag. Förr fanns aldrig tid.
Torbjörn log, tog min hand och sa: Vänta bara, det finns så mycket mer att upptäcka. Du kommer få ett helt nytt liv.
Och han fick rätt. Som liten pojke öppnade han mina ögon varje dag. Jag hade plötsligt lust att leva igen. Jag vet inte när jag blev kär i honom, men en dag förstod jag att jag inte vill leva utan hans röst, hans skratt, hans famn.
Mina döttrar hade jättesvårt i början, tyckte jag förrådde minnet av Olof. Jag kände mig skyldig. Torbjörns barn blev däremot lättade: Nu vet vi att pappa mår bra. Det enda som återstod var att berätta för syrran, och det tog tid.
När ska ni gifta er, då? undrade Birgitta till slut.
På fredag.
Jag har väl inget att säga… Grattis till kärleken på gamla dar, svarade hon torrt.
På fredagen klädde vi oss fina, tog taxi till stadshuset i Uppsala. När vi steg ut, stod mina döttrar där med sina män och barn, Torbjörns barn med familjer och min syster! Birgitta hade en bukett vita rosor och log, tårögd.
Birgitta! Har du rest hela vägen hit? Jag kunde inte tro mina ögon.
Klart jag ska se vem du gifter dig med, skrattade hon.
Det visade sig att de hade ringt runt dagarna innan, bokat bord på restaurang och gjort det till ett firande.
Nu har Torbjörn och jag varit gifta i ett år. Han har blivit en självklar del av vår familj. Än idag kan jag knappt tro att allt är på riktigt jag är så löjligt lycklig att jag nästan är rädd att det ska ta slut.
