Jag tog hand om min mans farfar i tio år. Under den tiden bodde vi tillsammans med barnen och farfar i en hyresetta med utsikt över nån grå innergård. Min mans syster, Ellinor, däremot, hon ockuperade glatt farfars gamla lägenhet i centrala Göteborg. Ingen annan ville ta i farfar med tång varken min svärmor eller de andra barnbarnen. Mitt eget liv hade liksom glidit av rälsen jag hann aldrig plugga färdigt, blev med barn tidigt och någon karriär att tala om blev det minsann inte.
Varenda dag var en repris av gårdagen: jag jonglerade mellan blöjbyten och åldringsvård med ett leende (eller ibland utan).
Min man gillade inte ständig oro i hemmet, så han brukade försvinna och kom alltid tillbaka, eftersom ingen annan kvinna ville ha en trebarnsfar utan bostadsrätt. Jag förlät honom ändå, fast kärleken var lika avslagen som gårdagens kaffe. Huvudsaken var att han pröjsade för barnen och farfars medicin. Ellinor dök sällan upp, och när hon väl gjorde det, ja då ville hon bara låna pengar eller beklaga sig över sin ekonomi. Fast, så fattiga var de inte de bodde gratis i farfars lägenhet och semestrade glatt i Medelhavet.
För fem år sen skrev farfar över lägenheten på mig:
Du har blivit mig kärare än hela min släkt tillsammans. Min sonson han är en mes, han skulle bara ge bort lyan till sin mamma eller syrra. Låt dina barn, mina barnbarnsbarn, bo där istället. Det är min belöning till dig, så att du inte förbannar mig när du minns hur tungt livet var här.
Ingen i släkten visste om det där. Men så snart farfars hälsa vacklade, började både hans dotter och Ellinor plötsligt hälsa på med blommor och falska leenden. De såg väl vad som väntade och ville verka omtänksamma. Fast farfar var inte dum och genomskådade alltsammans.
När farfar gick bort delades arvet i ett huj. Svärmor och Ellinor övertalade min man att avstå bostaden för Ellinors skull. Han gick med på det, förstås ingen hade ju sett testamentet än.
Nästa dag började min man packa. Lätt som en plätt meddelade han att han träffat en annan kvinna och bara bott kvar för att någon behövde ta hand om farfar. Han stack och tio års ångest lyfte från mina axlar. När släkten upptäckte testamentet blev det krigsrubriker och hot om både tingsrätt och Aftonbladet.
Hörru du, du får aldrig den där lägenheten! Jag begriper inte hur du lyckades lura farfar till det där, men vi ska bevisa i rätten att du bara är en skojare!
Vet ni vad jag har lärt mig? Att jag nu äntligen kan be er dra åt skogen. Så: packa ihop och försvinn!
Deras utfall sved inte ens. Nu är jag säker på att det kommer bli ett vanligt, ganska bra liv jag har fått jobb, mina barn och jag har ett eget hem och bäst av allt: inte en enda koppling kvar till den där familjen.
Vad hade du själv gjort om du varit i mina träskor?
