Under de senaste 20 åren har jag bott tillsammans med min dotter och hennes man, men nu orkar jag inte längre.
Jag är 65 år gammal och har lyckan att vara morfar till sju barnbarn. Många tycker nog att det är avundsvärt, och jag skulle själv också säga att det är en välsignelse om jag bara slapp passa dem varje dag och höra på allt oväsen. Min dotter, Astrid, verkar dessutom inte själv förstå hur många barn hon faktiskt har…
När mitt sjätte barnbarn föddes satte jag mig ner med Astrid för att ha ett allvarligt samtal. Att jag, vid min ålder, skulle prata med min 35-åriga dotter om preventivmedel trodde jag aldrig. Men när de bestämde sig för det sjunde barnet kändes det som att marken gungade under mig. Huset vi bor i har bara fem rum, men nu är det alltså nio personer här.
Astrid har verkligen haft tur som haft föräldrar som jobbat hårt i hela sitt liv. Tillsammans med min fru byggde vi ut huset och köpte mark utanför Uppsala. Nu jobbar min svärson Rolf på gården och kallar sig bonde. Astrid hjälper till med allt ute, och jag får tillbringa dagarna i köket för att mätta hela skolklassen. Ungarna bara växer och kräver mer och mer, och ingen vill ha gårdagens mat det ska alltid vara något nytt.
När det sjätte barnbarnet föddes trodde jag på riktigt att Astrid skulle förstå hur mycket som faller på mig, och att jag skulle kunna få lite mer tid till vila istället för att trösta gråtande barn och byta blöjor jämt och ständigt. Men så blev det inte.
Jag har hållit regelbunden kontakt med min bror Sven, som bor ensam sedan hans dotter flyttade till Norge.
En kväll bad Sven mig komma över för han hade fått problem med hälsan. Jag blev självklart orolig, men måste erkänna att det kändes som en lättnad att få komma därifrån ett tag. Nu mår Sven bättre och jag vet ärligt talat inte om jag klarar av att åka hem och kastas tillbaka in i barnaskriket och kaoset. Tiden hos min bror har fått mig att minnas hur mycket jag tycker om att läsa, lyssna på musik och titta på film äntligen kan jag njuta lite av min ålderdom istället för att bara längta tills barnbarnen blivit stora nog att ta hand om sig själva. Men hur ska jag kunna säga det till min familj?
Nu ringer Astrid och kräver att jag ska komma hem igen, eftersom hon inte klarar sig utan mig. Vad ska jag göra? Jag vill inte tillbaka till det slit jag haft i så många år men jag vet inte hur jag ska berätta det för min egen dotter.
