Precis innan nyår gav Maria sin make Mattias en överraskning en sådan att han nästan brast ut i gråt. Nästan tjugo år av gemensamt liv låg bakom dem, år som han trott varit lyckliga. Deras vackra dotter, som redan gift sig och gett dem ett barnbarn. Vad mer kunde man önska? Bara att leva och glädjas, tänkte Mattias.
Men så enkelt var det inte. Mattias hade slitit för familjen, kört långtradare genom hela Sverige i så många år, ofta borta månader i sträck för att ingen där hemma skulle sakna något.
Men hans älskade hustru hade länge haft en annan. Hon hade imponerat på honom om hur mycket hon längtade: “Jag saknar dig, väntar, kudden är våt av tårar…” Allt utspelade sig som i en dålig historia: “Och mannen kom hem oväntat tidigt från sin körning…”
Mattias skapade inget bråk. Tyst packade han sina kläder och papper, satte sig i bilen och bara körde. Han stannade utanför stan, händerna darrade. Hur kunde detta hända honom?
Allt för hemmet, allt för familjen. Han hade skickat Maria och dottern på semester, köpt dem bil, renoverat lägenheten. När dottern gifte sig, ordnade han den finaste bröllopsfesten. Med varje körning kom han hem med presenter, han ringde flera gånger om dagen, saknade dem, medan hans fru bakom ryggen på honom roade sig. Hur kunde han se det här komma?
Visst, inte alla män är utan skuld. Långtradarchaufförer pratar om vägvänner, men Mattias höll sig. Han älskade Maria, brydde sig om hennes känslor. Men nu visade det sig ha varit förgäves.
Han satte sig i bilen igen, men visste inte vart han skulle köra. Tankarna snurrade runt ilska och besvikelse blandades. Till sist bestämde han sig för att köra hem, till sin barndoms by i Småland. Nästan trettio mil hade han framför sig. Bort från hemmet eller det som varit hem.
Telefonen ringde oupphörligt, tjugo missade samtal när han tittade. Maria, dottern ringde, men Mattias stängde av telefonen. Han ville inte höra deras röster. Bedrägeriet kändes som att bli dränkt i isvatten.
Livets höjdpunkter flimrade förbi honom: när de gick ut från rådhuset, när han hämtade sin nyfödda dotter från BB, första skoldagen, hur han stod i hallen efter en lång körning med blommor till Maria Allt vackert och ljust. Hur hade han missat att Maria redan inte älskade honom?
Hans svärmor, vila i frid, hade varnat Maria: Lycka handlar inte om pengar. Du kommer att förlora din man. Ett äktenskap kan inte överleva på distans. Hon såg vad som höll på att hända.
Några gamla damer hade också hintat, men Mattias hade aldrig trott på dem. Inget verkade konstigt, han märkte ingenting. Nu satt han i bilen, på väg mot det okända.
Han visste inte om huset i byn ens stod kvar. Han hade inte varit där på tio år. Kanske var hela byn övergiven nu. Men han körde. På julen, mitt i vintern. Vilken fantastisk gåva Maria gett honom, tänkte han bittert.
I en liten butik längs vägen köpte han mat, nästan som om han var på väg till världens ände. Och han fick rätt han svängde av stora vägen, in bland snöiga fält. Flera byar låg öde, bara några enstaka ljus i mörkret.
Det började snöa kraftigt och blåsa. Men Mattias mindes varje sväng på vägen. Han älskade den här byn. Hans mamma hade aldrig velat flytta med till stan, trots tjat. Han var hennes enda barn, född sent i hennes liv. Han hade velat ge henne en bättre tillvaro, men hon sa alltid: Jag mår bäst hemma. I stan torkar jag ut. Låt mig vara kvar.
Där dog hon också, och Mattias låste igen huset och återvände aldrig tills nu.
Snöstormen tilltog. Nu hade han bara tio kilometer kvar. Färre och färre ljusglimtar. Efter sista svängen skymtade äntligen hans by. Han kämpade sig fram längs gatan. Många hus stod tomma, med igenspikade fönster. Några hade ändå ljus tända.
Där var barndomshemmet staketet lutade, bräderna på fönstren satt kvar. Genom snön gick han till grinden, som stod halvöppen, och steg upp på farstubron. Han letade fram nyckeln på gömstället. Här låste man bara när man reste bort och det hade han själv gjort. Det rejäla gammeldags hänglåset såg fånigt ut på den tunna dörren som lätt skulle kunnat lyftas bort.
Med viss möda kom han in och lyste med ficklampan. Letade upp brytaren ett svagt gulvitt ljus fyllde köket. Allt stod kvar som när han sist stängde dörren. Men det var rått, dammig och ödsligt utan hans mamma.
Mattias gick genast ut till vedboden och hämtade ved, liksom han gjort som liten. Han lade in kubbar i den gamla vedspisen, och efter några försök sprakade plötsligt en varm eld. Han fyllde vatten i hinkar från brunnen den fungerade förvånansvärt nog fortfarande och satte på kaffepannan.
Snart doftade det nykokt kaffe i köket. Mattias torkade damm, efter sin vana. Barn från landet hjälpte alltid till med allt. Han städade i nästan en timme.
Värmen spreds, och huset kändes hemtrevligt igen. Han dukade fram maten han köpt skar upp falukorv, ost, hårt bröd, öppnade burkar med ärtsoppa. Vägguret tickade, slog elva. Han höjde sitt glas.
“Nu är det snart nytt år. Kanske är det så jag börjar mitt nya liv? Jag vet inte hur ännu. Min mamma brukade säga: Morgondagen är klokare än kvällen. I morgon får jag tänka ut vad som ska bli,” sa han för sig själv. Han plockade fram akvaviten, men hann inte ta första snapsen innan det bankade hårt på rutan.
Mattias ryckte till. Kunde någon annan bo kvar i byn? Han öppnade dörren.
En kvinna steg in, skakade snön av sjalen och tittade oroligt på honom med tårfyllda, uppspärrade ögon.
“Jag vet inte vad du heter, jag har bara bott här i tre månader. Men min son är sjuk svårt sjuk. Ingen distriktsköterska finns kvar här, bara ett dussin hus. Men jag är rädd det är blindtarmen. Jag såg ljus i ditt hus och kom direkt det blir värre med honom hela tiden”
Mattias drog på sig jackan och mössa. “Varför står vi kvar? Vi måste köra med en gång, men vi behöver nog ta en spade med vägen är nog igenblåst. Jag knappt tog mig hit själv.”
Vinden hade slutat vina. Mattias lyfte den sjuka, heta pojken och de kämpade sig ut till bilen. Lyckligtvis kom de fram till stora vägen utan problem, även om de flera gånger fick skotta dem loss på väg mot närmsta sjukhus i Växjö.
Efter en och en halv timme var de framme. De kallade på läkaren. Kvinnan, som hette Rut, hade rätt i sin oro pojken opererades direkt. Klockan var två på natten när de satte sig i väntrummet.
Ja, då är det nytt år nu, sa Mattias, för trött att ens le.
“Förlåt, jag förstörde din kväll,” snyftade Rut.
“Det gör inget. Bara pojken blir bra.”
De satt på den hårda bänken. Rut satt tyst, med tårar på kinderna och blicken klistrad på operationsdörren. Tiden segade sig fram. Till sist kom läkaren ut:
“Ni kom precis i tid. Lite längre men allt gick bra. Ni kan stanna här tills det ljusnar, det är långt att köra och vädret är inte det bästa. Gott nytt år förresten. Ni får snart se pojken.”
Så satt de hela natten, och Rut fick träffa sin son Erik när han började vakna. Mattias körde tillbaka till byn, värmde huset, åt lite och somnade.
Nästa dag gick han och hälsade på. Erik låg redan och log i sängen, men var besviken över att han missat tomten och nyårsraketerna.
Tomten kommer varje år med en present under granen. Men i år kunde han väl inte komma, snön var för djup, suckade pojken. Jag vet ju att han kommer genom dörren, inte genom skorstenen som i sagorna. Jag är ju inte liten längre.
Inte ska du vara ledsen, sa Mattias. När jag var liten, brukade tomten ibland gömma presenten i farstun eller under bron. Kanske finns din present där någonstans när ni kommer hem?
Vore kul, sa Erik drömmande. Jag har faktiskt varit snäll hela året. Visst, mamma?
Rut nickade tyst.
Erik, doktorn säger att jag måste åka hem. Du klarar dig, va? Du är ju redan stor.
Visst. Men leta efter min present när du kommer hem, så snön inte tar den.
Rut och Mattias åkte därifrån.
Tack för att du kom på en sådan berättelse, sa Rut lågt. Jag hade ingen present till Erik i år. Pengarna tog slut. Vi flyttade hit direkt från stan min man blev bara värre, började slå mig och tog till flaskan. En natt smet vi bara. Den här stugan var min mosters, ingen annan vet att den finns annars hade han velat sälja och supa upp allt. Nu försöker jag och Erik börja om.
Mattias svängde in vid närbutiken.
Nu köper vi en leksaksbil åt pojken, sa han. Man får inte tappa tron på tomten när man är liten.
Han köpte en röd brandbil, lite godis, och de åkte mot byn igen. Rut var mycket yngre än Mattias, kanske tio år. Hon ville först inte ta emot gåvorna.
Det är för dyrt. Jag kan inte, viskade hon.
Låt mig få glädjen att göra någon glad på nyår, log Mattias.
Veckan gick fort i byn. Mattias högg ved, eldade och hjälpte till med småsaker. Han besökte Erik varje dag pojken låg för första gången själv på sjukhus, men klarade sig bra.
Så småningom blev Eriks sår fina och han skrevs ut. På hemvägen frågade Erik om julklappen och blev lite moloken när snön dolt alla spår av tomten.
Men när han kom hem till stugan letade han ändå i farstun och där låg den röda brandbilen, prydligt inslagen.
“He didnt forget me! Han finns på riktigt! ropade Erik. Niklas på avdelningen sa att alla vuxna luras, men det är ju inte sant. Mamma har inte råd köpa en sån här sak. Vet du hur dyr den är?
Mattias log. Att ge presenter är en av livets största glädjeämnen.
Rut bjöd Mattias på middag som tack för hjälpen.
Tack, Rut. Det behövs lite värme för mig nu.
Var är din familj, Mattias?
Den finns inte längre. Men vi kan prata om det en annan dag.
Kvällen sprang iväg. Snart sov Erik, och Mattias reste sig.
Det känns faktiskt trist att gå, men jag måste vidare imorgon. Dags att ge sig ut på körning igen.
Men kommer du tillbaka? frågade Rut försiktigt. Erik kommer fråga efter dig, det vet jag.
Vi får se. Livet är konstigt nu. Men ni har betytt mycket för mig
Han körde därifrån. Tre veckor rullade han längs vintriga vägar men Rut och Erik var i hans tankar hela tiden.
Efteråt stannade han till i Växjö, hälsade på dottern, lämnade presenter till sitt barnbarn. Till Maria åkte han aldrig han skickade bara ett sms om att han ansökt om skilsmässa.
Mattias tog ut en veckas ledighet men visste inte vart han skulle. Han sov hos dottern en natt, men längtade sedan tillbaka till byn. Rut och Erik satt fast i hans hjärta.
Erik väntade utanför stugan när Mattias körde upp som om han vetat att han skulle komma.
Du var borta länge. Mamma har saknat dig.
Sade hon det?
Nej, men jag förstår. Hon tittar nästan alltid ut genom fönstret när en bil passerar. Gå in, ni har saker att prata om. Jag promenerar lite till.
Mattias steg in. Rut stod böjd över kastrullen vid spisen.
Jag trodde aldrig du skulle komma tillbaka. Att någon skulle söka sig till en avkrok som denna
Jag behövde tänka. Tjugo år är ändå inte ingenting. Men jag har tänkt på dig. Och på Erik. Får jag stanna?
Rut torkade händerna, såg honom i ögonen och lutade huvudet mot hans bröst.
De flyttade samman. På sommaren renoverade Mattias mammans gamla hus, installerade vatten, fixade bastun. De satte potatis, skaffade höns och en get. Ruts lilla stuga hyrde de ut som sommarstuga de småländska skogarna lockar alltid stadsbor. Livet började få ordning igen. Erik lämnade sällan Mattias sida och började snart kalla honom pappa.
Livet är konstigt. Man vet aldrig vad som väntar bakom svängen eller vilken överraskning som slagit rot på vägen. Det ligger något i det gamla talesättet “livet är aldrig en rak väg över åkern.”
