Min vän säger att han älskar mig, men han har aldrig valt mig.
I tre år har vi svävat såhär, i skuggorna. Tre år av hemliga möten. Tre år av samma gamla löften som virvlar runt som dimma. Min relation finns bara när hans fru är långt borta, när tystnaden är så djup att jag själv undrar om jag existerar.
Jag klev aldrig in i hans liv med vetskap om att han var gift. Först efter några månader sipprade sanningen in, som smältvatten under första vårsolen de levde fortfarande som ett riktigt par. Då var jag redan insnärjd, känslorna trampade redan runt i min själ som älgar i snön.
Allt från början var som knutar på ett långt band. Vi sågs bara vissa tisdagar, ibland eftermiddag, ibland när gatorna i Göteborg låg folktomma och lamporna gulnade mot regnvåta trottoarer. Alltid på platser där ingen kände våra namn. Han kunde aldrig stanna över natten. Aldrig följa med på resa. Aldrig fanns ett foto inte ens ett förfluget hjärta på sociala medier.
Om jag messade på kvällen och inget svar kom, visste jag varför.
Om han försvann över helgerna, visste jag också.
Hans verkliga liv pågick någon annanstans. Mitt snurrade runt de tomrum han lämnade öppna för mig, en gång ibland.
Jag har frågat honom otaliga gånger, rakt på sak, om han tänkt lämna sin fru. Alltid lugnt, nästan rationellt. Svaret är alltid samma ja, men inte nu. Han väntade på det rätta ögonblicket. Det var inte enkelt, sa han. Det behövdes ordnas saker. Hon var beroende av honom. Han ville inte såra henne. Frasen ekar i mig så ofta att den blivit ett mantra jag avskyr. Alltid en ny ursäkt. En ny tidsfrist. Ett nytt skimmer av hopp.
Jag var alltid den som böjde mig.
Flyttade runt tider. Avbokade planer. Jag lärde mig att inte fråga för mycket för att undvika storm. När han reste med henne tystnade jag. När han firade årsdag med henne såg jag på tv och låtsades som inget. När han kom till mig efter ett gräl hemma tröstade jag honom.
Jag lyssnade.
Jag förstod.
Jag väntade.
Och ändå var jag aldrig den utvalda.
Det fanns stunder då jag trodde att denna gång, nu lämnar jag. En gång sade han att han pratat med advokat. Jag sa återigen att jag inte var lycklig. Började leta lägenhet i Vasastan. Hoppades, satsade allt än en gång.
Men alltid blev det något jobb, familj, pengar, inte rätt tid.
Och jag stannade kvar. Frusen i berättelsen som aldrig ville röra sig framåt.
Under tiden fortsatte min verklighet, surrealistisk och udda. Mina väninnor gifte sig, flyttade ihop, planerade framtider med små röda trähus och midsommarkransar. Själv ljög jag. Sa att jag var ensam. Eller att jag hade något utan etiketter. Jag vågade aldrig berätta sanningen för jag visste hur den lät. Jag visste vad de skulle säga. Ändå blev jag kvar. Inte för att jag var naiv. Utan för att jag älskade honom. Eller intalade mig att det var kärlek. Ibland vet jag inte längre.
Det som sårade mest var inte att han inte lämnade henne.
Det värsta var att han aldrig stod upp för mig.
Om hon anade något, drog han sig undan.
Om stämningen hemma blev tryckt, försvann jag.
Om han behövde välja mellan att se mig eller hålla hennes värld hel, vann alltid hon.
Jag var aldrig ett val.
Jag var reserven. Den som kunde vänta.
Jag är fortfarande med honom. Men jag är inte densamma.
Jag längtar, men är trött.
Trött på att förstå.
Trött på att vänta.
Trött på att nöja mig med smulor av tid och kärlek.
Behöver råd för att fatta mitt sista beslut.
Har någon annan också vandrat i en sån här dröm av väntan och saknad?
Vad skulle du säga till en kvinna som jag, om hon stod framför dig i gryningsdimman över Göta älv?
