Mamma gick bort långsamt, plågsamt och utan värdighet… Men hennes ögon… ju närmare det oundvikliga k…

Mamma dog långsamt, tungt och, om jag ska vara ärlig, inte särskilt värdigt Men ögonen hennes, vet du ju närmare slutet kom, desto mörkare och djupare blev de. Precis innan då var de sammetsmörka, nästan ogenomträngliga, på något sätt ännu klokare och genomträngande Eller så var det bara huden i ansiktet som blev blekare, jag vet inte
Sista sommardagarna tog jag henne från landet tillbaka hem till Stockholm, och eftersom det var sent stannade jag och sov över. Mitt i natten, på väg till toaletten, ramlade hon och bröt, skulle det visa sig senare, lårbenshalsen. Det är som en dödsdom för gamla människor, eller hur.
Sen gick allting fort ambulans, ortopeden, operation och tio dagar på sjukhus.
När vi åkte till sjukhuset kom jag konstigt nog att tänka på när jag, efter att pappa hade dött i en olycka med sin gamla moped på E4:an, fick sova över hos fröken från förskolan, Anna-Britt. Mamma var bara tjugoåtta, jag var tre, och hon ville bespara mig allt det svåra med begravning och berättade istället att pappa fått åka på en lång arbetsresa. Hon gifte sig aldrig om, sa att hon var rädd för att en ny man inte skulle vara en riktig pappa för mig.
När hon blev utskriven från sjukhuset var jag tvungen att säga upp mig för att ta hand om henne vi hade inte råd med hemtjänst, pengarna gick just då till att hjälpa yngsta sonen att köpa sin första lägenhet.
Så jag flyttade permanent till mammas lilla etta på Söder, bytte blöjor på henne tre, sex gånger om dagen, tvättade och matade. Hon klagade aldrig. Inte på något. Stod ut. Det enda hon gjorde var att ibland pipa till som ett barn om jag råkade vända henne för snabbt. Och sen sa hon med tunn röst: Det är lugnt, det är bra, min pojke
Tidigare hade jag ingen aning om att jag var så känslig och svag. På kvällarna, när jag lagt mig på bäddsoffan bredvid hennes säng, kunde jag inte hålla tårarna borta. Det hade väl varit fint att säga att det bara var av medkänsla med henne och visst, så var det, men ännu mer tyckte jag synd om mig själv.
Det fanns liksom ingen att be om hjälp. Båda pojkarna var fullt upptagna med sina jobb och familjer, och min fru Hon sa bara: Jo, det är ju din mamma, men för mig är hon bara en främling
Just då kom jag att tänka på den där kvällen när jag för första gången tog hem min dåvarande flickvän, Lovisa, för att träffa mamma. Mamma var varm och välkomnande hela kvällen. Men när jag kom tillbaka efter att ha följt Lovisa hem, tittade jag lite frågande på mamma, och hon sa bara: Jag vet inte riktigt, men något känns inte helt rätt Fast du, det är du som ska gifta dig, inte jag.
Trots det hade de två ett väldigt fint förhållande genom hela livet.
Nu, som förr i tiden, var det bara jag och mamma kvar om kvällarna, och vi brukade ligga där i mörkret och prata långt efter att vi släckt lampan. Hon berättade om mormor och morfar, om när tyskarna kom till deras by i Småland under kriget, och hur hon och storasyster gömde sig bakom staketet och tjuvkikade på de där främlingarna som satt och spelade munspel och skrattade åt allt möjligt.
Hon pratade om pappa, som jag nästan inte minns eller kanske inte alls? Det enda jag minns är en skugga Han var stor, hade stickig kind och luktade alltid av cigarr, lyfter upp mig i famnen när han kom hem från fabriken, pussar och pussar och säger: Min pojke, min son!
Men så blev mamma sämre och sämre och våra nattliga samtal dog ut. Jag inbillade mig att det nog var för att jag lagade så smaklös mat, så jag började beställa hem mat från restauranger varm, prydligt förpackad och allt. När jag frågade om det var gott skakade hon bara trött på huvudet och sa: Du har blivit en riktig kock på kuppen, du Men smakade nästan inte alls.
Den allra sista natten hemma började hon av någon anledning minnas när kulspetspennan kom till Sverige, och att jag gick i tredje klass och hade hört om pennorna. Lenas pappa, från parallellklassen, hade fått tag på en sådan och jag Ja, på kvällen hade jag den plötsligt hemma och visade stolt upp den för mamma. När hon fick veta varifrån den kom, gav hon mig stryk. På riktigt, med skärp. Sen tog hon mig i handen, och vi mamma, jag och pennan gick och lämnade tillbaka den till Lenas familj.
Jag hade knappt kvar det minnet själv, men där, mitt i natten, började hon be om ursäkt för att hon slog mig, och försökte förklara hur rädd hon varit att jag skulle hamna snett i livet.
Jag strök henne över kinden och skämdes mer än någonsin, fast jag aldrig blev någon tjuv.
När det blev riktigt illa mot morgonen och ambulansen skulle ta henne, vaknade hon för en stund, fattade min hand och sa: Hur ska du klara dig utan mig Du är ju fortfarande så ung oförståndig
Mamma hann aldrig fylla åttionio det återstod bara drygt en månad. Och dagen efter att hon gått bort fyllde jag själv sextiofyra.