Valet
“Jaha, det visar sig att Fredrik är stadgad sedan länge” suckade Svea där hon satt på en bänk i Humlegården och knep riktningen till kliniken i fickan.
Hennes korridorkompisar i studenthemmet brukade avundas henne när de såg henne ihop med den där mörkhåriga, stiliga och alltid välrakade blåögda killen tyckte hon haft tur som fått en så artig kavaljer. Men egentligen fanns det inte mycket att avundas.
Svea rös till när minnet kom över henne, första och sista mötet med Fredriks fru kvinnan som väntade på henne utanför fabriksgrindarna för att förklara hur saker och ting låg till.
“Hej du, Svea va?” började kvinnan.
“Vem är ni?” frågade Svea spänt och ryggade inför den långa, smala kvinnan med askblont hår och granskande blick.
“Jag är Karin Fredriks fru.”
“Vad sa ni?”
“Du hörde nog.”
“En till sådan där enkel en,” sa Karin lugnt, “och hur många som dig finns det egentligen? Rovdjur efter andras lycka, ni tar aldrig slut.”
“Hur vågar ni säga så?”
“Du, lyssna på mig,” Karin tog varsamt Sveas arm. “Du vad tror du att du håller på med? Jag är hans lagliga fru. Har sett dig med min man och du står här framför mig istället för att be om ursäkt och skämmas. Så gör folk med lite heder, men uppenbarligen gäller inte det dig.”
“Såna som du,” mätte Karin henne med blicken, “det har han haft så många av att det inte går att räkna på fingrar och tår.”
“Du gick med en gift man, skäms!”
“Han är man jägare, fattar du?”
“För honom är du bara en flyktig episod. Han tar vad han vill ha, sen är det över håll dig undan. Förresten, vi har två döttrar. Vill du se ett familjefoto?”
Karin plockade upp en bild ur väskan och räckte över till en förbluffad Svea. “Här, beviset på vår stora kärlek. Vi var i Ystad i somras”
“Du säger ingenting?”
“Vad vill du att jag ska göra? Gör upp med din man själv!”
“Det tänker jag men du måste gå. Han började jobba här nyligen bra lön. Och nu har vi fått dig på halsen.”
“Låt honom vara. Tro mig Fredrik tänker inte skilja sig. Slösa inte bort din tid. Hur gammal är du ens? Trettio?”
“Tjugofem!” svarade Svea sårat.
“Ännu bättre. Du har tid att gifta dig och skaffa barn. Men släpp Fredrik bara.”
Svea lyssnade inte mer, benen kändes som bomull när hon långsamt gick bort från kvinnan som stormat in i hennes lyckliga värld och krossat alla rosa drömmar.
“Förrädare” mumlade Svea, en klump i halsen, men hon tänkte inte visa känslor öppet. Skvaller på jobbet ville hon helst slippa.
På kvällen dök Fredrik upp med en stor bukett tulpaner. Svea, rödgråten, körde ut honom trots alla löften om evig kärlek och att han och hustrun varit främlingar länge.
Två veckor gick för Svea i dimma. Fredrik lät henne vara, låtsades inte se henne på jobbet.
Men olyckor kommer sällan ensamma. Svea skyllde morgonillamåendet och yrseln på alla bekymmer. Men till slut landade insikten obönhörligt deras naiva, heta kärlek hade fått konsekvenser.
“Sextio dagar,” ekade det i huvudet som en dom.
Svea fasade för att bli ensamstående mamma. Skräcken var påtaglig. Hon inbillade sig att kollegorna såg igenom henne visste, dömde, att hon gått på en man som svikit. Hur kunde hon veta att Fredrik var gift? Skulle hon begärt legitimation när de möttes? Han hade ingen ring, alla gifta bär ju faktiskt inte det.
Och varför reagerade hon inte när han bad henne hålla deras förhållande hemligt på jobbet?
Svea blev bedragen men det hjälpte inte att skylla på okunnighet. Till slut började folk på fikarasten viska om Karins uppträde.
“Jag är gravid,” sa Svea uppgivet till Fredrik under en lunchrast.
“Du får pengar, bara du fixar det,” muttrade han.
Dagen efter var Fredrik borta. Uppsagd och ur Sveas liv för alltid.
Hon visste att saken behövde lösas. Trots läkarens varningar, hämtade Svea en remiss för “ingrepp”.
Nu satt hon där på bänken, höll pappret så hårt som om det var det sista hon ägde.
“Ska du iväg?” sa en ung man i kostym och med ett gigantiskt fång mörkröda nejlikor som slog sig ned bredvid Svea.
“Vad menar du?” Svea såg tomt på främlingen.
“Dina klockor går fort,” sa han och nickade mot hennes armbandsur med guldkanter.
“De går alltid tio minuter före, justerar dem ständigt men det hjälper aldrig,” konstaterade Svea med en axelryckning.
“Vädret är ju fantastiskt idag! Riktig brittsommar. Mamma älskar det här säger att det var på en varm höstdag hon gjorde sitt livs bästa val och aldrig ångrat sig.”
Han log stort. “Vet du, mamma är bäst i världen!” Han höll upp tummen. “Jag är så tacksam.”
“Och din pappa?”
“Hon pratar aldrig om honom, jag har slutat fråga. Ser ju att det gör ont.”
“Jag kommer precis från en jobbintervju. Kan du tänka dig, av tio sökande valde de mig trots min brist på erfarenhet! Det känns helt overkligt”
“Mamma gav mig självförtroende,” fortsatte han.
“Jag vet redan vad jag ska göra med första lönen: köpa en biljett till mamma så hon äntligen får se havet. Hon har aldrig varit vid havet.”
“Har du?”
“Nej.” Svea såg länge på honom, fastnade vid den mörkröda slipsen.
“Det är mammas present,” log han stolt och smekte slipsen.
“Förlåt att jag babblar så, men du ser så ledsen ut Tänkte bara att du kanske behöver någon att prata med. Är jag jobbig?”
Svea skakade på huvudet. Han störde henne inte alls, tvärtom han fick de mörka tankarna att stanna upp för ett ögonblick, och respekten för hans mamma lyfte något inom henne.
“Vilken stark kärlek! Vilken tur hon haft tänk om jag får en sån son” tänkte hon, nyfiket iakttagande honom.
“Nå, jag måste vidare mamma väntar och är orolig” Han ställde sig upp. “Men dina klockor, de har inte bråttom!”
“Förlåt?”
“Det var till ditt armbandsur,” log han.
“Aha,” log Svea tillbaka.
När han försvunnit rev Svea plötsligt remissen i småbitar.
Hon satt länge kvar, andades in den klara höstluften och kände värme stiga i bröstet den där pratsamma främlingen hade tänt något hopp.
Hon var inte ensam. Den där kvinnan hade uppfostrat sin son alldeles själv. Synd bara att Svea aldrig frågade vad han hette men nu spelade det ingen roll.
Valet var gjort.
***
Tjugotre år senare
“Mamma, nu måste jag iväg!” Stellan stod framför hallens spegel medan mamma kämpade med att knyta den mörkröda slipsen han fått dagen innan inför sitt stora arbetsintervju.
“Kanske skippar du den?”
“Nej, den är för självförtroendet, mamma det kommer gå bra, jag lovar. De kommer välja mig!” sa Svea medan hon beundrande trädde det sista varvet kring hans hals.
“Det känns pirrigt, tänk om”
“Det är din chans. Svara tydligt och glöm inte le. Du är oemotståndlig!”
“Javisst, mamma.” Stellan pussade henne på kinden och rusade iväg.
Svea stod vid fönstret och såg hur hennes älskade son, det viktigaste hon hade, trampade iväg mot bussen.
Plötsligt snörpte det till kring hjärtat
Detta hade hon sett förut.
Den där killen i parken för över tjugo år sedan
Nu påmindes hon om det hon gömt undan Stellan i kostym, som en spegelbild.
Hur kunde det vara möjligt?
Kanske gav ödet henne den där dagen en glimt av vem hon egentligen ville behålla (vad förskräckligt ord) och hjälpte henne välja rätt riktning för sitt liv.
Hur kunde hon då låta bli att fråga vad han och hans mamma hette? Men, tänkte Svea, det spelar ingen roll längre.
Allt blev till det bästa.
Efter lunch kom Stellan hem, med en bukett mörkröda nejlikor, precis som slipsen, och berättade glatt att han fått jobbet.
Han lovade också mamma en resa till havet. Hon hade aldrig varit där.
Nu började tiden då han skulle ta hand om sin mamma. För henne skulle han kunna flytta på berg eller vända en å.
Vad hon än behövde klarade de tillsammans. Hur många svårigheter de än mött genom åren, räckte det ibland att bara dofta på hans lilla kalufs för att få styrka.
De klarade allt, gav aldrig upp.
Svea hade aldrig ångrat sitt beslut att bli mamma det var hennes livs bästa val.
Så skulle det vara.
