HJÄRTAT SLÅR IGEN
Eva fick sin dotter Elin utan att riktigt veta vem pappan var. Kort och gott hon hade haltat till sig innan äktenskapet.
Visst, det fanns en ung man som uppvaktade Eva intensivt ett tag. Men han friade aldrig. Däremot var han bländande vacker och otroligt artig. Eva tog honom ofta under armen när de promenerade förbi tanterna som alltid satt vid porten till huset “solrosorna”, brukade hon kalla dem. Som solrosor mot solen vände dessa damer alltid huvudet efter förbipasserande.
Den unge mannen arbetade ingenstans. Han svävade hellre genom livet som en fjäril. Eva gav honom mat, bjöd på kaffe och lade sig bredvid honom om kvällarna. Hon hade kunnat ligga som en färggrann matta längs hans väg.
Men en dag sa han plötsligt att han hade så tråkigt med Eva. Att hon inte uppskattade honom nog. Faktiskt tyckte han att Eva borde ta med honom till Medelhavet någon gång, om hon nu älskade honom…
Eva grät i en vecka. Hon rev sönder hans foton och brände dem. En hel månad plågades hon av ensamhet. Men så mötte hon Viktor.
…En morgon hade Eva bråttom till jobbet och stod rastlöst och väntade vid busshållplatsen. Då stannade en taxi framför henne. Chauffören öppnade dörren åt henne och erbjöd skjuts. Eva tvekade inte utan hoppade in.
Under färden började chauffören småprata. Eva sneglade snabbt på honom. Han var medelålders, välvårdad, rakad, nyklippt och skjortan var perfekt struken. Det var något i hans uppförande som tydde på en omhändertagande kvinnlig hand. Eva förmodade att det var hans mamma.
Viktor, som han presenterade sig, var raka motsatsen till hennes förra bekantskap. Eva gav honom sitt telefonnummer utan att blinka. Hon hoppades på mer. Det var första och enda gången hon åkte taxi gratis.
…Snart började de träffas. Viktor överöste Eva med blommor och presenter, älskade henne mjukt och uppriktigt.
En vårdag promenerade de tillsammans i skogen. Allt kändes lätt och ljust. Eva plockade vitsippor, och Viktor följde snart hennes exempel. “Skörden” blev god och Eva satte sig i bilen med sin lilla bukett.
Viktor lade sin stora bukett försiktigt i baksätet. Evas första tanke var: Till hans fru. Hon vågade inte fråga. Tänk om han var gift? Efter ett halvår hade Eva redan vant sig vid Viktors vänlighet och charm. Hon valde att blunda, att tro det bästa.
Men en dag dök Viktors fru upp hemma hos Eva. Med sig hade hon två små barn.
Varsågod, ta hand om dem! De älskar sin pappa! sa hon kyligt.
Eva stod som förstenad och svarade:
Förlåt, jag visste inte att Viktor var gift. Jag har inget intresse av att krossa någon familj. Jag tänker inte försöka bli hemmets nya dam här.
Samma kväll tog Eva avsked av Viktor.
…Nästa kärlek blev Mamuka.
Han var georgier. Förhållandet blev kort och intensivt. Mamuka for in i Evas liv som en storm och försvann lika snabbt.
De möttes på en väns födelsedag. Mamuka visste på en gång hur han skulle vinna över den lugna och mjuka Eva. Hon protesterade inte mot hans charmiga påhopp. Han lockade henne med sitt generösa hjärta, sin livsglädje och förmåga att fylla vardagen med äventyr och skratt. Med Mamuka fanns inga bekymmer. Eva var redo att följa honom vart som helst. Men så en dag flyttade han tillbaka till Georgien. Han trivdes inte i Sverige kanske var klimatet fel, kanske behövde mamman honom
Eva blev kvar med känslan av att vara övergiven och oönskad. Hon bestämde sig: nu får det räcka med tårar. Jag klarar mig själv, hellre ensam än olycklig.
Och just när Eva hade förlikat sig med tanken på att leva ensam, upptäckte hon att hon väntade barn. Chocken var total! Vem skulle nu bli barnets pappa? Hur skulle livet fortsätta?
En flicka föddes. Eva döpte henne till Elin. Elin blev meningen med Evas liv. Flickan fick sin fars kolsvarta lockar, mörka ögon och det där bländande leendet. Konstigt nog gladde det Eva. Kanske för att hon älskade Mamuka som ingen annan. När hon såg på Elin minns Eva de glada, bekymmerslösa dagarna.
Ibland ville hon bara skrika av vanmakt, särskilt när hon såg sina gifta väninnor. Men Elins uppfostran fyllde all hennes tid. Det fanns inte utrymme för tårar.
…Den första september började Elin skolan.
Hon sattes bredvid en pojke som hette Daniel. Elin gillade honom inte alls. Daniel kallade henne för krulltott.
Barnen blev ovänner direkt. Läraren fick till slut sära på dem. Ändå lyckades Elin och Daniel alltid bråka på rasten.
Eva undrade varför dottern kom hem med rivmärken varje dag. Läraren tog på sig ett visst ansvar och gav adressen till Daniels pappa, så Eva kunde prata själv.
Utan större tvekan gick Eva till den angivna adressen.
En ung man öppnade dörren. Han torkade händerna på en kökshandduk som han bar runt nacken.
Kom in! Jag bjuder på kaffe, låt mig bara ge min lille buse lite mat först, ropade han in i köket.
Eva tog av sig skorna och gick in i den lilla lägenheten. Det var uppenbart att ingen kvinna bodde där. Kläder överallt, damm på borden och en stark lukt av gammal rök.
Ja, herregud tänkte Eva.
Mannen, som presenterade sig som Henrik, kom in med en bricka. Doften av nybryggt kaffe fyllde rummet den doften glömde Eva aldrig.
Vad kan jag stå till tjänst med, frun? frågade han med ett snett leende.
Jag är Elins mamma, började Eva.
Åh! Då förstår jag. Min Daniel är visst förälskad i din dotter, log Henrik.
Och därför får min Elin komma hem med rivmärken? sköt Eva ifrån sig.
Hm Det förstår jag inte riktigt, svarade Henrik ärligt förvånad.
Jag vill bara att du talar med din son. Tack för kaffet.
Lille busen satt tyst i köket. Eva gick hem.
På natten kunde Eva inte sova. Hon mindes mötet med Daniel pappa. Något hos denne hemtrevlige man hade berört henne. Och den där koppen kaffe! Ingen kavaljer had någonsin bjudit henne på kaffe. Champagne, vin, drinkar i all oändlighet men aldrig kaffe. Hon ville veta mer om Henrik och familjen. I tankarna såg hon sig själv städa och möblera den röriga lägenheten, blomkrukorna hamnade i fönstret, och stackars Daniel ville hon nästan stryka över håret.
På morgonen vaknade Eva på strålande humör. Hon bad Elin att försöka vara snäll mot Daniel i fortsättningen.
Veckorna gick
Vid nästa föräldramöte träffades Eva och Henrik igen. Det blev tydligt att Daniel saknade sin mamma. Varför annars skulle bara pappan vara där?
Detta fick Eva att våga ta ett steg till. Henrik erbjöd sig att följa Eva och Elin hem efter mötet. Det var december och mörkret föll tidigt. Eva tackade genast ja.
Henrik, sade han och räckte fram handen.
Eva, svarade hon med ett leende.
Uppmärksamheten i Henriks ögon gick inte att ta miste på. Han föreslog att de skulle fira nyår tillsammans. Eva tvekade inte. Prinsar hade hon för länge sedan gett upp att tro på…
Henrik berättade senare att han varit skild länge. Hans ex-fru hade gift sig med hans bästa vän sonen gav han aldrig upp.
Henrik hade inte förstått hur mycket han själv saknade kvinnlig närhet, och Daniel behövde verkligen en mamma. Henrik erkände snart sin kärlek till Eva. Hon betydde mer än någon annan sedan den första koppen kaffe.
De vuxna bad både Elin och Daniel om lov innan Eva och Elin flyttade in till Henrik.
Barnen nickade, halvhjärtat men ändå.
Livet blev fullständigt annorlunda. Henrik flyttade berg av glädje. De köpte en större lägenhet. Eva tog hand om hem och barn.
Elin och Daniel växte upp i kärlek. Eva älskade Daniel som sitt eget barn, och Henrik avgudade Elin. Han behandlade sina flickor med stor ömhet.
Åren gick, och barnen växte upp. Daniel och Elin gifte sig med varandra.
Henrik och Eva välsignade det oväntade bröllopet. Elin och Daniel for till Paris på bröllopsresa. Eva föreslog att hon och Henrik skulle åka till havet.
Henrik tvekade.
Eva, köp dig något fint för pengarna i stället.
Henrik, nu har vi chansen att äntligen vara bara vi två! Vi måste få känna oss fria ibland, insisterade Eva.
Henrik gav med sig. De tillbringade en vecka i Smögen. Det blev en tid av gränslös lycka. Henrik överträffade sig själv, gav Eva blommor, komplimanger och kärleksförklaringar.
Sista morgonen på havet tog de farväl av stranden. Det var tidig morgon, stranden var tom. Henrik kysste Eva mjukt och sa, lite sorgset:
Eva, jag älskar dig. Verkligen
Jag går och tar ett dopp innan vi åker.
Eva såg honom aldrig mer.
Henrik drunknade.
Trots kav lugn sjö kunde livräddarna aldrig finna honom.
Eva återvände hem ensam. Länge var hon som förstenad. Den plötsliga förlusten vände upp och ner på hennes liv.
Varför just hennes man? Henrik kunde simma. Varför blev hon änka vid femtiofem? Och varför svarade hon inte honom om att hon älskade honom lika mycket?
Henrik tog farväl just då men det förstod hon inte.
Så många frågor till himlen, men inga svar.
Eva slöt sig inom sig själv. Hon började hata havet och världen tappade all färg. Hon hade ingen grav att gå till Henrik var borta.
Sorgen slet henne itu. Det kändes som att ingen smärta kunde vara större. Myten om att tiden läker alla sår är bara en lögn. Smärtan tystnar ibland, men ligger där under ytan, redo att väckas igen. Och minnena svider ger aldrig riktigt frid.
Eva promenerade i höstparken, hand i hand med sina två barnbarn: Karin och Max, tre år gamla. Det hade blivit tradition att efter promenaden gå in på ett café, där Eva köpte glass åt de små och en kopp kaffe till sig själv. Alltid samma sort den där magiska doften och smaken som påminde henne om Henrik. Hon kunde ibland känna att han var alldeles nära. Att han såg och förstod allt om sin Eva
Så, efter många år av sorg, kunde Eva tacka livet för Henrik. Hon var tacksam för de tjugofem åren av kvinnlig lycka de fått tillsammans.
Livet tar slut, men kärleken den försvinner aldrig.
Och om jag, som skriver detta, har lärt mig något, så är det att det är viktigt att ta emot lyckan när den kommer, våga älska trots rädslan, och aldrig skjuta upp att säga de viktigaste orden till den man älskar.
