Halva min barndom tillbringade jag tillsammans med min tvillingsyster på olika barnhem, som om vi flöt omkring från plats till plats utan att någonsin slå rot. När vår moster, min mammas syster, fyllde arton år tog hon oss plötsligt hem till sig, som om hon dragit oss bort från en snurrande virvel. Hon, och sedermera hennes man, blev våra verkliga föräldrar, och i drömmens oklara logik älskade jag dem innerligt och kände mig evigt tacksam för allt de gjort för oss.
På vår artonårsdag som utspelade sig i ett grågrönt, diffust ljus tog de oss till en trerumslägenhet mitt i centrala Stockholm. Ingen mindes när lägenheten senast sett våra föräldrar, den hade bara existerat där, som ett undanskymt hjärta, uthyrd om och om igen. Nu föreslog de, nästan som om de talade genom vattnet, att vi skulle sälja den och dela på pengarna så vi kunde köpa något eget. Idén föll oss märkligt nog i smaken, så vi sålde lägenheten och plötsligt hade vi båda mycket pengar, i alla fall för oss flera hundratusen kronor som doftade av dammiga gamla sedlar och paraboliska förväntningar.
Jag hittade en mysig tvåa i Solna ett slags blådisigt slott med cementväggar och med lånet jag tog kunde jag snabbt bo där och på ett år betala av det mesta. Underligt snabbt rev jag gamla tapeter, målade väggar som blev till hav, köpte möbler med krumma träben, bar in drömlika kuddar och färggranna filtar.
Våra nya föräldrar blev lyckliga över att jag rotade mig, men min syster bekymrade dem. De försökte gång på gång, nästan som automater, att förklara för henne hur livet borde levas. Men min syster smälte sina pengar som snöflingor mot varm asfalt på moderna apparater, restaurangbesök med stearinljus som brann baklänges, och utlandresor där tiden löpte bakåt.
Till slut brast det för min moster; hennes ord blev isiga och hon hotade att ge min syster kängan om inte pengarna gick till att köpa egen bostad före de försvann som såpbubblor. Men när summan nått botten var lägenhetsdrömmen borta; istället började min syster hyra ett ställe, mer som en kuliss.
Vid det laget hade hon redan en pojkvän de gled ihop i hennes hyrda hem och började spara pengar tillsammans. Jag gladdes åt att hon fann fasta punkter, medan jag själv fick ett drömskt karriärkliv, hjälpte våra föräldrar, reste på semester till en ö mellan himmel och hav och mötte en trevlig kille jag längtade att flytta ihop med.
Drömmen vecklade ut sig: kort efter att vårt förhållande blivit vardag samlades vi alla hemma hos mig. I ett hörn av rummet stod min syster och såg ut över staden i kvällsdimma. Plötsligt berättade hon att hon skulle få barn hennes röst var samtidigt nära och avlägsen, och i samma andetag började en lång utläggning om hur omöjligt det var att hyra lägenhet nuförtiden, särskilt när hyran är högre än lönen och pengarna rinner igenom fingrarna som pärlor nedför en rutschkana.
Jag förstod först inte varför hon berättade det för mig, men så vände hon sig mot mig med ögon som snirklade sig genom luften.
Ge mig din lägenhet, snart har jag ett barn och du bor ju ändå ensam. Vad spelar det för roll om du bor hos moster och lämnar ditt rum fritt åt oss? sa hon.
Jag svarade nej. Ett tydligt, förvrängt nej som studsade mellan väggarna. Hon började gråta, tog sin man och försvann genom dörren bakom en dimbank.
Senare ringde hon mig gång på gång, frågade om jag ångrat mig. Men jag stod kvar, stadigt och verkligt jag hade slitit med att renovera, tjänat ihop varje krona, fått allt att blomma genom mina egna ansträngningar. Skulle jag nu bara ge bort allt?
Att hon inte tänkte på framtiden var inte mitt fel.
