Kristina sitter framför spegeln och lägger på sig det där läppstiftet Körsbärssylt. Erik sa en gång att det klär henne särskilt bra.
I hennes ålder väntar man sig egentligen inga mirakler. Men så, plötsligt händer det ändå. Vid busshållplatsen här i Malmö, tänk dig! Han erbjöd henne sin plats, hon tackade, de började prata.
Tre månader har gått sedan dess. Det känns som ett helt liv.
Sigge, vad tycker du? vänder hon sig mot katten som sträcker ut sig på fönsterbrädan och studerar pilfinkarna utanför. Ser jag fin ut?
Katten spinner. Han låter så där självsäkert nöjd, typiskt Sigge.
Sigge har varit med henne i fem år nu. Sedan den dagen hon förlorade sin man. Hon tog hem kattungen och sa: Då sörjer vi ihop. Men det blev mer än så de började leva tillsammans, på riktigt.
Smart katt. Förstående. När hon är ledsen, kommer han genast och spinner. När hon är glad rusar han runt i hela lägenheten av glädje. Och varje morgon väcker han henne, försiktigt med tassen mot kinden.
Telefonen ringer.
Kristin, jag är på väg! Eriks röst är uppsluppen, nästan lite högtidlig. Idag bestämmer vi allt.
Bra! skrattar hon. Jag väntar.
Idag ska han komma med nycklarna till sin lägenhet. De har bestämt sig för att flytta ihop! Hans tvåa i Limhamn, nära havet. Där är det större, ljusare och luften känns friskare.
Kristina ser redan allt framför sig: frukost på balkongen, utsikt över Öresund, Erik läsandes morgontidningen.
Sigge, säger hon till katten. Vi ska flytta! Du kommer älska nya stället. Jättestora fönster. Massor av fåglar att titta på.
Katten sträcker sig, hoppar ner och stryker sig mot hennes ben.
Klart du får följa med. Vad skulle jag göra utan dig?
Dörrklockan ringer.
Erik står där med en stor bukett tulpaner och ett brett leende. Snygg, prydlig, välklädd hans kavaj utstrålar framgång och självsäkerhet.
Min fina! han kysser henne lätt på kinden. Är du redo för ett nytt kapitel?
Redo! Kristina strålar. Kom in, jag sätter på te.
De sätter sig i köket. Erik tar fram en hel nyckelknippa och lägger den högtidligt på bordet.
Här är de. Nycklarna till vårt gemensamma hem.
Sigge dyker upp i dörröppningen till köket, sneglar på gästen, nosar närmare.
Det där djuret igen, Erik ryser till. Kristina, jag måste prata med dig om en sak.
Om vadå? Kristina känner en aning oro. Det har kommit en kyla in i hans röst.
Du förstår, min lägenhet är nyrenoverad. Katthår överallt, det blir lukt, och om jag ska vara ärlig jag har faktiskt allergi mot katter.
Kristina stannar mitt i en rörelse, tekoppen halvvägs till munnen.
Menar du vad?
Jag menar att jag inte tänker bo med en katt. Du får bestämma själv vad du ska göra med honom.
Hans ord faller som iskallt vatten.
Sigge sitter vid hennes fötter, ser på henne, ser sedan på Erik. Det är som om han förstår.
Efter en stund åker Erik igen, nycklarna ligger kvar på bordet. Kristina sitter kvar med sitt halvdruckna te och stirrar på de där förbannade nycklarna.
Sigge hoppar upp i hennes knä och spinner. Tyst, tröstande.
Vad ska jag göra, Sigge? viskar hon och smeker hans päls. Vad ska jag göra?
Eriks ord maler i tankarna: Det är upp till dig.
Vadå upp till dig? I fem år har Sigge varit hennes familj, hennes tröst, hennes mening. När Daniel dog, var den där lilla kattungen allt som höll henne ihop.
Hon minns hur liten han var när hon bar hem honom, matade honom med pipett, vårdade honom. Första gången han spann i hennes famn.
Alla dessa år frukostar ihop vid köksbordet, kvällar i soffan. När hon var sjuk låg han bredvid hela tiden. När hon var ledsen kom han med sin favoritboll, la den bredvid henne, som om han ville säga: Lek lite, då blir det bättre.
Sigge möter hennes blick. Där finns något nästan mänskligt.
Kristina går några varv i köket med mobilen i handen, på väg att ringa sin väninna Lina, men hejdar sig. Vad skulle Lina säga? Troligen något i stil med: Men Kristin, för en man får man väl offra en katt…
Men är det så enkelt?
Hon tittar ut genom fönstret. Gården är täckt av första snön. December. Snart jul. Hon hade ju hoppats slippa fira ensam i år.
Nåväl, bestämmer hon sig. Jag går till veterinären. Kanske någon kan ta honom. Vi ska hitta ett fint hem åt dig.
Men även när hon säger det protesterar något inom henne.
Dagen därpå går hon till grannen, tant Gunnel, som alltid matat gårdskatterna.
Tant Gunnel, vet du någon som kan ta en katt? En riktigt bra, snäll katt.
Sigge alltså? Gunnel ser förvånad ut. Vad har hänt?
Jag ska flytta. Och där… där får man inte ha husdjur.
Gunnel tittar på henne.
Men Kristina, Sigge är ju som din familj! Jag minns hur du tog hand om honom när han var en liten plutt.
Livet kommer emellan, suckar Kristina.
Vad kan vara viktigare än en trogen vän? skakar Gunnel på huvudet. Nej, jag hjälper dig inte. Det där är svek, Kristina.
Ordet svek hugger till. Kristina går snabbt hemåt.
Sigge möter henne i hallen, spinner, stryker sig kring benen. Klart han känner av att något är fel.
Förlåt, viskar hon och lyfter upp honom.
På kvällen ringer Erik:
Har du löst kattfrågan?
Inte ännu. Letar ny ägare.
Kristina, hans röst är kärv. Sluta vela. Vill du vara med mig eller inte? Jag behöver en kvinna med båda fötterna på jorden. Inte någon som väljer ett djur före lyckan.
Jag behöver mer tid.
Tiden rinner ut. Jag vill ha dig hos mig till nyår.
Efteråt sitter Kristina länge tyst. Sigge ligger bredvid och tittar på henne ibland.
Han har ju rätt, säger hon. Du är bara ett djur. Och Erik är ändå en man. Vem vet om jag hittar någon som honom igen?
Men orden känns falska.
Tredje dagen ringer Lina:
Kristin, du låter nere. Vad har hänt?
Kristina berättar allt. Ultimatumen, letandet efter nytt hem åt Sigge, tvivlet.
Vänta, han sa rakt ut: Välj jag eller katten??
Ja.
Vet du vad som händer sen?
Vadå?
Då kommer det: Sluta med jeans, jag gillar inte dina vänner. Kristin, vakna! Om han börjar ställa krav redan nu
Men om jag blir ensam? nästan ropar Kristina. Alldeles ensam!
Är du det nu då? Sigge räknas inte?
Kristina blir tyst.
Efter samtalet sätter hon sig i soffan, Sigge lägger sig intill.
Om jag faktiskt ger dig bort, tror du du skulle sakna mig? frågar hon mjukt.
Han spinner till svar.
Och jag då? Skulle jag kunna leva med att ha svikit dig?
Sigge ser henne i ögonen. Där finns bara tillit och kärlek.
Vad sysslar jag med egentligen?
Telefonen ringer igen. Erik.
Kristina, i morgon är det lördag. Jag hämtar dig. Hoppas du fixat med katten nu?
Hon ser på Sigge, som spinner lugnt i sin korg.
Erik. Jag måste tänka lite till.
Tänka? Ska du sätta hela mitt liv på paus för en katt? Är du riktigt klok?
Kanske du kunde vänja dig? Sigge är väldigt snäll och städad.
Jag har sagt allergi! Kristina, du är inte mogen ett riktigt förhållande. Tänk till i natt. Sista gången.
Tonen i luren bryts.
Kristina lägger ner mobilen. Lägenheten är tyst, bara Sigges trygga spinnande.
Sådär, säger hon. Sista gången. Snyggt uttryckt.
Men nu förstår hon hon är inte rädd för ensamhet, snarare för att hon nästan var beredd att svika den mest trogna vännen för någon som sätter krav.
Lördagen gryr grå och ruggig. Hon har knappt sovit. Drömmer konstigt en lång korridor, Erik och Sigge står vid slutet. Hon måste välja.
Sigge ligger som alltid vid hennes fötter, hoppar upp på kudden och gosar när hon vaknar.
God morgon, min vän, viskar hon och gräver ner ansiktet i hans päls.
Hon går till köket, sätter på tevatten, ger Sigge mat. Allt är som vanligt, ändå skakar händerna lätt.
Vad ska jag göra? säger hon till Sigge, när han äter lugnt. Vad ska jag egentligen göra?
Han tittar länge på henne, förstående med sina gula ögon.
Kanske han har rätt. Kanske jag bara klänger fast vid det förflutna?
Nej, orden känns ihåliga.
Vid elvasnåret ringer Lina:
Hur känns det? Har du bestämt dig?
Nej, hjärtat säger en sak, förnuftet en annan.
Vad säger hjärtat?
Kristina tittar på Sigge där på fönsterbrädan.
Att jag inte kan svika honom.
Det där är svaret! utropar Lina. Om en man tvingar dig att välja, kan han inte vara den rätte.
Efter samtalet lyfter Kristina upp Sigge i knäet.
Lina har rätt. Jag är faktiskt inte ensam. Jag har dig. Och det känns bra. På riktigt.
Sigge spinner, trycker sig närmare.
Och kanske min rätta person kommer någon gång. Någon som älskar både mig och dig.
Klockan två ringer det på dörren. Kristinas hjärta slår hårt.
Erik står utanför med en liten väska. Han ser sträng ut.
Redo? har du packat?
Kom in, vi måste prata.
Om?
Löst kattfrågan?
Sigge tassar in i hallen, stannar, ser på Erik.
Kristina, jag sa ju att du skulle ordna det här!
Jag har bestämt mig, säger hon tyst.
Och?
Jag kan inte lämna honom.
Erik stirrar på henne.
Vad menar du?
Han är min vän. Vårda en sån lojal vän lämnar man inte.
Och jag då?
För första gången ser Kristina inte mannen hon förälskat sig i utan någon som krävt hennes lojalitet på egna villkor.
Du betyder mycket för mig. Men Sigge har aldrig ställt ultimatum.
Du jämför mig med en katt!?
Nej. Men Sigge älskar mig utan krav.
Kristina! Tänker du välja bort vårt liv för en katt?
Jag väljer det som är viktigt för mig.
Sigge går fram till henne, hon lyfter upp honom.
Du ska tänka till en gång till, säger Erik med metallisk röst. Jag kan ge dig trygghet. Men du väljer en katt.
Han är inte en katt, svarar Kristina lugnt. Han är Sigge. Min Sigge.
Vad har han som är så speciellt!? utropar Erik.
Egentligen ingenting för någon annan än mig. Fast han lade aldrig krav på min kärlek.
Erik stirrar på henne. Ilska, förvåning, något nästan ledsamt.
Så du väljer katten.
Erik väntar en stund, vänder plötsligt om.
Du är dum, Kristina. Du missar din chans. Några som mig finns det få av.
Kanske. Men sådana som honom också, säger Kristina och kramar Sigge.
Erik smäller i dörren.
Kristina sitter kvar. Tystnaden är total.
Hon går ut i köket, sätter sig. Sigge hoppar upp i knäet.
Jaha, säger hon till honom. Ensamma igen.
Sigge ser henne i ögonen, stryker sig mot hennes hand.
Och Kristina känner plötsligt att hon kan andas. Lättad, som om allt tungt tagits bort.
Vet du, Sigge? ler hon. Jag tror vi gjorde rätt.
Det känns riktigt bra, för första gången på länge.
Mars. Utanför fönstret smälter snön, vårfåglarna är i full gång. Kristina vattnar sina violer hela fönsterbrädan är en liten trädgård.
Ser du, Sigge! Hur fint det blivit? pekar hon på en utslagen blomma.
Sigge inspekterar krukan och ger sitt bifall.
Tre månader har gått. Det var svårt i början, inte för ensamheten, utan för alla tänk om. Tänk om Erik var sista chansen?
Men så förändras allt. Hemmet får liv igen.
Kristina tar upp undervisningen, ger lektioner till lilla Maja och tonårskillen Anton. Musiken är tillbaka i lägenheten. Och det är liv igen samtal, skratt.
Fröken Kristina, vad heter katten? undrar Maja när hon ser Sigge.
Han heter Sigge. Min finaste vän.
Kan jag klappa honom?
Självklart.
Sigge tillåter det generöst, spinner nöjt när Maja smeker honom.
En dag sker något nytt. Kristina möter grannen från femman i trappen, herr Mats Andersson, pensionerad lärare och änkling. Samtalet flyter lätt.
Fin katt du har, säger han när Sigge syns i fönstret.
Tack. Gillar du djur?
Väldigt. Hade en schäfer när min fru levde. Hon hette Sally. Tänker ibland att skaffa nytt sällskap
De pratar länge, och Mats visar sig vara varm, klok och eftertänksam.
Tycker Sigge om gäster? frågar han en gång.
Sigge har gott omdöme. Han gillar bara snälla människor.
Mats ler:
Då får vi se om jag blir godkänd.
Han blir det, utan tvekan.
Nu sitter Kristina och ser på Sigge som vilar i solen. Livet har tagit en ny vändning. Inte den hon planerade men en bra sådan.
Hon brygger te, sätter sig med Sigge i knät.
Tack, Sigge, viskar hon varmt. För att du fick mig att förstå att riktig kärlek aldrig kräver svek.
Sigge spinner i hennes famn. Hemtrevligt och tryggt.
Och nu är Kristina inte rädd för ensamheten längre. För när någon älskar dig, kravlöst, då är man aldrig riktigt ensam.
