Antonia Persdotter gick genom regnet och grät bittert – tårarna blandades med regndropparna. ”Det en…

Ann-Christin Svensson gick genom regnet och grät tyst. Tårarna rann nerför hennes kinder, blandade sig med regndropparna.
Tur att det regnar, ingen ser mina tårar, tänkte kvinnan.
Och samtidigt gnagde tanken: Eget fel förstås! Kom dit vid fel tid. Oinbjuden gäst.
Hon gick och grät. Men plötsligt skrattade hon för sig själv, då hon mindes den där gamla vitsen om svärsonen som säger: Ska du inte ens ha en kopp kaffe, mamma?
Och där var hon nu, i samma sits som den mamman.
Hon skrattade och grät om vartannat.
När hon kom hem slängde hon av sig de blöta kläderna, svepte in sig i filten. Då kom gråten, högljutt och utan skam. Ingen brydde sig! Ingen hörde henne utom hennes lilla guldfisk som simmade runt i rundakvariet. Ingen annan.
Ann-Christin var en kvinna folk lade märke till; hon hade alltid uppmärksamhet från karlar. Men livet blev inte riktigt som hon tänkt. Med Emil, far till hennes son Viktor, hade det gått snett. Han drack för mycket. I början var det lätt att tåla. Han somnade bara när han var påverkad. Sen blev han svartsjuk. På allt och alla! På främlingen som frågade om vägen, mannen bakom köttdisken, gamlingen med käpp, grannen.
En dag log hon bara åt grannen i trapphuset då blev allt svart för Emil.
Han slog henne. Länge och grundligt. Mot njurarna. Rakt framför barnet.
Lilla Viktor berättade allt för mormor och morfar.
Ann-Christins mamma brast i gråt:
Var det därför jag uppfostrade min dotter? För att hon skulle slås av nån fyllerist?
Pappan sa ingenting, gick bara, resolut. Hämtade Emil, som nu genast blev ex-svärsonen, och eskorterade honom fyra våningar nerför trapphuset. Emil bröt till och med armen i fallet.
Pappan skakade näven efter honom och sa:
Ser jag dig i närheten av min dotter igen, då åker jag hellre i fängelse än låter dig förstöra hennes liv!
Och visst försvann Emil för alltid. Ann-Christin gifte sig aldrig igen. Hon skulle ju ta hand om barnet. Vem vet vad för karlar hon annars dragit hem?
Hon träffade många män, men kunde inte gå vidare. Det räckte gott och väl med Viktors biologiska far.
Ekonomiskt klarade sig Ann-Christin fint. Hon var utbildad restaurangteknolog och hade fast tjänst på en liten restaurang i Norrköping. Hon klagade inte över sitt liv.
Sakta men säkert sparade hon pengar till en egen lägenhet. Men när hon hade rätt summa insparad, bestämde sig Viktor för att gifta sig. Bruden var förtjusande, en rar flicka med det stolta svenska namnet Maja.
Så blev Ann-Christin kvar i sin gamla tvårummare i miljonprogrammet, ordnade bröllop åt barnen och gav dem den nya lägenheten. Det är väl självklart de har familj, de behöver mer!
Nu gick hon och sparade till deras bil.
Hur länge skulle pojken köra runt i en gammal Volvo 240?
Hon hade egentligen inte tänkt titta förbi Viktor och Maja idag. Det låg inte för henne att tränga sig på. Men hon råkade vara i kvarteret när regnet slog till, och inte hade hon paraply. Fast det hjälpte ändå inte i det hällregnet.
Hon tänkte, varför inte, hon kunde slå sig in en stund, värma sig, prata lite med Maja över en kopp kaffe. Det skulle vara trevligt.
När Maja öppnade dörren stirrade hon förvånat på Ann-Christin. Inte ens ett välkommen in.
Ann-Christin, ville du något särskilt? frågade Maja kallt i hallen.
Ann-Christin blev ställd och började förklara sig:
Ja, alltså Det ösregnar och…
Men nu ser jag att det slutat. Du har ju bara några kvarter hem, svarade Maja och blickade ut genom fönstret, armarna i kors.
Ja, ja, visst, smålog Ann-Christin och lät ögonen tåras på nytt medan hon gick ut i regnet.
Hon bara grät och grät. Sedan somnade hon, utmattad.
I drömmen växte den lilla guldfisken i akvariet sig stor, simmade fram till glaset och började röra på munnen. Fastän ingen människa kunde höra, så gick orden rätt in i Ann-Christins själ.
Gråter du? Dumt, så dumt! Du får inte ens en kopp kaffe i regnet! Samlar pengar till deras bil kommer du alltid leva bara för dem? Titta på dig själv du är klok och vacker, och pengar har du. Så vad gör du? Ge barnen pengar? De bryr sig inte! Res ut, känn havsvindarna mot ansiktet. Lev lite för din egen skull!
Ann-Christin vaknade när mörkret fallit.
Guldfisken simmade sina varv, men talet var borta. Men budskapet fanns kvar.
Man ska inte offra sig för otacksamma människor. Inte för dem som vägrar bjuda på ens en kopp kaffe och låter dig stå i regnet.
Ann-Christin tog pengarna hon samlat till barnens bil. Hon köpte en resa till Mallorcahavet. Åkte, vilade, njöt. Kom hem solbränd och full av nytt liv.
Sonen och svärdottern hade inte en aning. De dök bara upp när de behövde något; pengar, barnpassning.
Ann-Christin slutade undvika män och fick en beundrare. En stilig, charmerande man: restaurangchefen där hon arbetade. Han hade gillat henne länge, men hon var alltid så bunden till sonen och svärdottern. Nu, däremot, fick de äntligen till det.
Numera gick de till jobbet ihop. Hem tillsammans. Livet blev nytt.
En dag stod Maja i dörren.
Varför hälsar du aldrig på? Ringer aldrig? Viktor har hittat en bil nu, sa svärdottern menande.
Ville du något, Maja? frågade Ann-Christin, armarna i kors.
Just då kikade den stilige mannen ut från vardagsrummet:
Kaffet är klart, Annki!
Jag kommer, log Ann-Christin.
Och bjud in gästen! sa mannen vänligt.
Nej, Maja ska gå nu. Hon dricker ändå inte kaffe. Eller hur, Maja?
Ann-Christin stängde dörren efter svärdottern och blinkade mot guldfisken.
Så ska det vara!