Jag minns än idag vad jag bevittnade för många år sedan en händelse som etsat sig fast i mitt minne. Det var en svensk vintermorgon, och jag satt längst bak i en SL-buss på väg genom Södermalm i Stockholm. Chauffören den dagen var en ung man, kanske tjugofem år gammal, vid namn Oskar Nilsson.
Vid en hållplats steg en äldre dam på, ungefär åttio år gammal. Jag såg hur hon med darrande händer tog fram en näsduk där hon gömt några mynt och sedlar. Hon räknade noggrant ut den rätta summan och bad Oskar att stanna vid nästa hållplats där det fanns en liten ICA-butik. Han nickade och stannade som han brukade. Hon gav honom pengarna och viskade tyst:
Tack, min son.
Men Oskar tog inte emot betalningen. Istället letade han snabbt fram sin egen plånbok och sa att han skulle vara tillbaka om tre minuter. Han sprang sedan iväg mot butiken och köpte fyra liter mjölk, grädde, ett paket knäckebröd, pasta och en bit kött. Med matkassen kom han tillbaka och räckte över den till damen. Hon försökte avböja:
Nej, nej, min pension räcker till brödet och det lilla jag behöver.
Oskar sa bestämt:
Om du inte tar emot maten, lämnar jag det här ute!
Då började damen gråta av rörelse, tackade honom och önskade honom all lycka i livet. Oskar steg tillbaka på bussen. Då reste sig en kvinna i fyrtioårsåldern längre fram i bussen och sade surt:
Tyckte du det var värt att både slösa pengar och försena oss för några tack?
Oskar vände sig om, öppnade dörrarna och bad henne vänligt men bestämt kliva av med orden:
Det är på grund av människor som dig, som äldre tror att alla unga saknar hyfs, för ni har inte lärt era barn annat än girighet och falskhet!
Kvinnan klev av bussen, illröd i ansiktet! Tänk, vilken eldsjäl Oskar var sådana människor vi behöver fler av även idag.
