Idag bevittnade jag något som berörde mitt hjärta djupt, en handling av en 25-årig busschaufför i SL-trafiken. Det hände så här:
Vid hållplatsen klev en äldre kvinna på, kanske runt 80 år gammal. Jag följde varje rörelse. Hon tog fram en näsduk där några prydligt vikta sedlar låg. Med darrande händer räknade hon upp rätt belopp och bad chauffören släppa av henne vid nästa stopp, vid ICA-butiken. Han höll som vanligt och stannade. Tanten sträckte fram pengarna med ett vänligt leende:
Tack så mycket, min pojke.
Men chauffören tog inte emot pengarna! Istället öppnade han sin egen plånbok, log och sa att han skulle vara tillbaka om tre minuter. Sedan skyndade han sig in mot butiken. Efter en stund kom han tillbaka med fyra liter mjölk, grädde, ett bröd, pasta och kött, och räckte över påsarna till tanten. Hon försökte vägra och sa:
Det behöver du verkligen inte, min pension räcker till mat och annat nödvändigt.
Men han svarade:
Om du inte tar emot dem så kastar jag bort dem.
Den äldre damen blev så rörd att tårarna började rinna, hon tackade honom innerligt och önskade honom all lycka i livet Chauffören steg försiktigt ombord igen. Då reste sig en kvinna i fyrtioårsåldern och utbrast irriterat:
Var det verkligen värt att kasta bort pengar och fördröja oss bara för ett “tack”?
Chauffören vände sig om, öppnade dörrarna och bad kvinnan lämna bussen. Han sade med skarp röst:
Det är på grund av människor som dig som äldre tror att alla unga saknar uppfostran, eftersom ni inte kan förmedla något annat än hyckleri och girighet till era barn!
Kvinnan gick av bussen, röd i ansiktet av skam! Vilken kille han är, fler människor som honom behövs verkligen!
