Jag minns tydligt den dagen då jag insåg att något hade förändrats. Det var dagen då min hustru Mikaela slutade säga Jag älskar dig. Jag vet inte exakt när det hände om det var för en vecka, en månad eller ännu längre tillbaka. Men jag minns hur orden förr kom så naturligt från henne: när vi sa hejdå på morgonen, när hon la på luren, innan vi släckte lampan på kvällen. Och jag svarade alltid lite slentrianmässigt: Detsamma, Mm, haha, älskling.
Jag var trettiofyra år gammal på den tiden. Jobbade från tidiga morgonen till kvällen, ofta i Stockholm. Kom hem trött tänkte att rollen som en bra make betydde att jag skulle sköta mina plikter, betala räkningarna i svenska kronor, handla mat på ICA, vara hemma, aldrig vara otrogen. Jag åt middag, duschade, satte mig framför telefonen eller TV:n. Mikaela berättade om sin dag, men jag svarade bara med några få ord: Jaha, Precis, Vi tar det sen, Jag är trött. När hon sa Jag älskar dig, kändes det inte särskilt speciellt längre. Orden blev till en vana, något självklart. Jag kunde aldrig föreställa mig att jag en dag skulle sakna att höra dem.
Jag började lägga märke till små förändringar. Hon skickade inte längre meddelanden på dagarna. Förr fick jag sms som Ta hand om dig, Ha en fin dag, Har du ätit lunch? nu fick jag inget alls. På kvällarna låg hon vänd mot väggen, djupt försjunken i sin mobil och sökte inte längre min hand. Hon frågade inte hur jag mådde. En kväll försökte jag säga älskling till henne, och hon svarade bara med mitt namn. Det gjorde ont på ett sätt jag inte tidigare känt.
En kväll tog jag mod till mig och frågade:
Älskar du mig fortfarande?
Hon blev tyst. Hon mötte inte min blick, utan sa bara:
Jag vet inte… det känns inte likadant längre.
Det kändes som en hård knytnäve rakt i bröstet. Jag frågade om något hänt, om det fanns någon annan, om jag gjort något fel. Mikaela förklarade att det inte fanns någon annan hon var bara trött. Trött på att vara ensam, även när hon var tillsammans med mig. Trött på att prata utan att bli hörd. Trött på att säga Jag älskar dig utan att få tillbaka det hon längtade efter.
Den natten mindes jag alla gånger hon sagt att hon älskade mig och jag bara svarat på rutin, utan att ens titta på henne, utan att krama henne, utan att bry mig. Jag tänkte på de många gånger jag kommit hem och bara fastnat i min mobil. De kvällar hon bett mig att hitta på något tillsammans, gå på bio eller bara promenera, men jag hellre ville lägga mig. Jag trodde att man visade kärlek genom att försörja, men hon behövde ord, närhet och tid.
Sedan den dagen har jag försökt förändras. Jag säger Jag älskar dig nu, jag håller om henne, jag skickar meddelanden och föreslår att vi ska hitta på saker ihop. Men det är inte samma sak längre. Mikaela betraktar mig försiktigt, som om hon är rädd att hoppas igen. Ibland svarar hon Tack när jag säger att jag älskar henne och det gör mer ont än om hon bara sagt nej.
Vi bor under samma tak, sover i samma säng, men det är inte som förr. Jag känner mig som om jag försöker släcka en eld som snart inte ens har glöd kvar. Jag vet inte om tiden har runnit ut, om hon redan lämnat mig i tanken. Jag vet bara att jag skulle ge vad som helst för att återvända till de dagar då hon sa Jag älskar dig utan att tveka.
Vad skulle ni råda mig?
