Närmare än så här blir det inte…
Jag och min dotter, Elin, klev av bussen längst ut i byn. Solen kämpade igenom de grå vintermolnen, kölden bet i kinderna, och snön var så bländande vit att Elin kisade när vi gick framåt.
Mamma, varför bor ingen i det där huset? frågade Elin när vi passerade förbi byns enda riktigt övergivna hus.
Där bodde en gammal tant förr. Jag såg aldrig några släktingar komma och hälsa på henne. Hon var hundratvå år när hon dog.
Hon skötte kaminen själv men fick hjälp av grannar som gick till affären eller hämtade vatten åt henne. De ställde matkassar eller hinkar med vatten vid bron, och nästa dag var pengarna eller den tomma hinken borta. Jag hjälpte också till när jag var liten.
Tänk om någon hade stulit maten eller pengarna? undrade Elin med rynkad panna.
Det gjorde ingen. De trodde hon var en trollkärring, folk var lite rädda för henne. En gång blev maten kvar en hel dag på bron, och då förstod man att hon var död. Ändå tvekade folk att gå in i huset. Sen gick man ändå in och gjorde det man skulle. Huset har stått tomt sedan dess.
Men var hon verkligen en häxa?
Nej, bara prat. Hon var gammal, det var allt. Ingen visste hur gammal egentligen, några sa tvåhundra, andra trehundra år. Men i kommunkontoret hittade man papper på att hon var hundratvå.
Elin blev tyst. Nu var huset långt bakom oss, och vi promenerade mellan välordnade hus där gårdarna var nyskottade.
Det är kanske därför ingen vill bo där, man är rädd? fortsatte Elin.
Plötsligt såg jag en bekant gestalt framför ett av husen.
Där är mormor och väntar på oss! Skynda dig! sa jag glatt till Elin, och vi ökade båda takten.
Mormor! ropade Elin och sprang mot henne. Mamma öppnade armarna och tog emot sitt barnbarn i en varm kram.
Jag är uppvuxen i den här byn och älskar att komma hit. Här andas man lättare, det är friare här än i stan.
Mamma! sa jag och kramade henne, medan hon höll fast om både mig och Elin.
Det var som jag kände på mig att ni skulle komma. Jag har bakat bullar. Varje lördag har jag gått ut och väntat på er. Vad står vi här i kylan för? Kom in!
Inne var det varmt och doftade ved, nybakat och något obeskrivligt en doft som har trängt in i timret, tapeterna, allt under alla dessa år. Allt var som förr. Jag såg mig omkring och log lyckligt. Det är hemma man trivs bäst.
Så roligt att ni kom! Hur länge stannar ni? frågade mamma oroligt.
Lasse jobbar, annars skulle han ha följt med. Vi tänkte komma över jul men först blev Elin sjuk, sen Lasse, så det blev inte av. På söndag måste vi åka hem igen, jobbet väntar på måndag.
Jag såg hur mamma hade åldrats. Jag kunde inte låta bli att gå fram och lägga armarna om henne. Pappa gick bort för två år sedan, trots att han egentligen var yngre än mamma. Efter det blev hon märkbart äldre. Livet i byn är tungt.
Nu ska ni få mat, ni måste vara hungriga, sa mamma och försvann ut i köket, bara skild från storstugan med en gammal kamin, och jag hörde hur hon började skramla med porslinet. Elin följde efter som en liten skugga.
Mamma dukade upp i lugn takt. Både jag och Elin åt så vi nästan sprack, men när vi smakat på allt var vi stinna och Elin började gäspa, lutade sig mot mormor.
Trött efter resan, min lilla, du har blivit så stor! Snart går du om mig.
Kom så bäddar jag ner dig.
Hon tog med sig Elin till alkoven, som en gång varit min plats. Hela huset var egentligen bara ett stort rum, som man kunde dela av med ett skåp eller ett draperi när det behövdes.
Låt henne sova, sa mamma när hon kom tillbaka. Berätta nu, hur har ni det egentligen?
Jo då, mamma. Du vet, vi träffade Elsa från grannbyn vid busshållplatsen. Hon kallade mig för Karin. Jag sa att jag är Anna, Majas dotter, men hon fortsatte säga Karin. Är jag så lik din syster? Har du hennes foto?
Ja, du har sett det hundra gånger, sa mamma och tittade bort.
Men jag vill se igen.
Jag plockar fram det sen, suckade mamma, och plockade bort från bordet innan hon tog fram en skokartong.
Fotona var mest gamla svartvita, med böjda hörn, men några nyare, färgglada. Hon visade bild efter bild.
Här är du som liten, och här i femman. Elin är så lik dig. Och här… ja, kan du gissa vem?
Det måste vara jag! Jag har inte sett det fotot förut, sa jag och log.
Nej, det är din moster Karin, min yngre syster.
Vi är verkligen lika, sa jag tyst. Som två bär.
Och här är det sista fotot på henne, från gymnasiet. Så vacker hon var.
Jag betraktade bilden länge.
Konstigt, men jag är inte lik dig alls, sa jag och mötte mammas blick.
Jag får väl berätta nu… Det finns ingen mening med att ta hemligheten med mig i graven. Karin är din riktiga mamma, förlåt att jag aldrig sagt något.
Mamma berättade efter en lång paus. Mamma blev gravid sent och ville egentligen inte ha barn igen, slet och bar byttor, storhandlade, bastade hett. Hon hoppades att det skulle sluta med missfall, men Karin föddes ändå. Jag var femton då och blev hennes barnvakt, hjälpte till.
Efter skolan ville Karin till stan, och hon åkte dit också. Kom tillbaka två år senare, med dig. Ett litet bylte, så liten att man knappt vågade hålla dig. Och Karin verkade ha gett all sin glans till dig hon blev mager, nervös, tystnade vissa dagar och var sprudlande glad andra.
Efter två dagar försvann hon, lämnade dig kvar här och åkte till storstan igen. Sen fick vi veta varför hon missbrukade, behövde sin dos. Hon dog av överdos ganska snart efteråt. Jag åkte in till begravningen, mamma kunde inte för hon var sjuk.
Mamma ville lämna dig på barnhem, men jag sa nej. Jag tänkte att om jag ändå är ensam kan jag lika gärna ta hand om dig. Ingen i byn förstod, de få som gjorde det sa inget. Karin var ju bara här i två dagar. Jag fixade pappren så du blev inskriven som min dotter. Du hette Barbara från början, Karin kallade dig Barbie. Det lät konstigt, så det fick bli Anna.
Ett år senare kom din pappa. Han var militär, visste inte om att Karin var gravid när han reste. När han kom tillbaka och fick veta blev han kvar här. Han blev av med jobbet efter en skada, så han stannade, och mamma accepterade honom även om de aldrig var gifta. Det är svårt att vara ensam kvinna i byn. Sen blev det vi två, och vi hade det bra. Han visste aldrig om Karins missbruk.
Jag har varit tyst så länge för att ge dig trygghet. Det är bättre att det är jag som berättar, än att du får höra det från någon annan. Sanningen kommer alltid fram. Vet du, de säger ju: “Mor är inte den som föder, utan den som uppfostrar.”
Jag satt där, chockad. Så länge hade de dolt sanningen för mig!
Vart ska du? frågade mamma orost när jag gick mot dörren.
Jag behöver vara själv en stund.
Jag klädde på mig och gick ut.
Min mamma narkoman… dog av överdos! Sånt kan man inte ens föreställa sig. Och pappa? Och om jag inte ens är hans dotter? Herregud, vad säger jag hon är ju min mamma… Mamma? Lämnade mig för en dos. Vad är det för mor som inte kan ge upp allt för sitt barn? Men har jag haft det dåligt? Nej. Jag har haft den bästa mamma man kan tänka. Och pappa. De älskade mig. Vad ska jag med den där andra till? Hon fanns ju inte där. Det var aldrig hon som höll om mig när jag var liten, inte hon som satt vaken när jag var sjuk… Mamma hade kunnat lämna bort mig, men gjorde det inte. Vad ska jag kalla henne annat än mamma?
Jag frös, tankarna snurrade, och jag gick tillbaka. Mamma satt fortfarande kvar vid bordet.
Förlåt, du är min mamma. Jag älskar dig, viskade jag och kramade henne.
Och jag ber om ursäkt att jag varit tyst så länge, svarade hon.
Varför sitter ni i mörkret? hördes det inifrån Elin kom ut från alkoven. Oj, mammas foto. Så fin du var, mamma!
Mamma tog snabbt fotot ur handen på henne, samlade ihop resten och la tillbaka dem i lådan.
Nu räcker det, titta på oss medan vi är här.
Den natten kunde jag inte sova, hörde mammas tunga andetag och den gamla sängen gnissla.
Jag gick och la mig hos henne.
Vaken? frågade jag.
Hon lyfte på täcket.
Kom, det är kallt på golvet.
Jag kröp intill henne, sådär som när jag var liten.
Kan du inte sova? Oroar du dig?
Nej, mamma, jag oroar mig inte längre. Du är och förblir min mamma. Jag vill inte ha någon annan. Karin var din syster, mer än så är det inte för mig.
Vi viskade länge. Innan jag gick tillbaka till min säng bäddade jag om henne som hon brukade göra med mig förr.
Nästa dag följde mamma oss till bussen.
Kom snart tillbaka, ropade Elin.
Jag kramade mamma hårt, drog in hennes doft.
Gå nu så du inte fryser, sa hon.
Bussen hann åka innan mamma gick hem, tårögd av snö och köld men mest av saknad.
Så, vid trettiotre års ålder, fick jag veta att min mamma dog innan jag knappt hann minnas henne, och att min moster varit min mamma i hela mitt liv. Först blev jag ledsen över lögnen, men sen förstod jag de var systrar, delade samma blod. Och det finns ingen som är närmare än den som alltid stått vid ens sida.
Ingen kan vara mer mamma än det.
