Viktor och jag träffades när vi båda var tjugosju i den åldern när man låtsas veta vad man vill egentligen (fast man knappt kan koka kaffe utan kris). Vid det laget hade Viktor redan tagit examen från KTH, såklart med högsta betyg och ambitiösa planer på sin masteruppsats. Han hade redan hunnit samla ihop så pass mycket pengar att han köpte en liten tvåa med ett trångt garage i Solna. Och när studierna var färdiga tänkte han slå till på den där Volvon han spanat på.
Ett år senare gifte vi oss lagom till att mina släktingar började fråga “när är det er tur då?”. Och efter ytterligare ett och ett halvt år blev vi föräldrar till en liten dotter. Vid våra trettioårsdagskalas var vår dotter redan två månader gammal, och plötsligt stod man där och försökte minnas när man senast fick sova en hel natt.
Eftersom hans födelsedag närmade sig, föreslog jag glatt att vi skulle fira på restaurang tillsammans med hans föräldrar sådant man ska göra, eller hur? Men Viktor skakade bestämt på huvudet och sa: “Jag vill faktiskt bara fira med mina tjejer i år.” Jaha, tänkte jag, och beställde hem sushi.
Så blev det också. Dagen efter ringde Viktor till sina föräldrar på vägen hem från jobbet, åkte förbi, men var redan hemma igen efter en kvart. Han satte sig på soffan och började storgråta. En vuxen, självständig karl, pappa och allt, satt där och snörvlade så det hördes ut på loftgången. Först blev jag förskräckt, men försökte sen trösta honom så gott jag kunde.
Sedan brast det för Viktor. Han berättade hur han under uppväxten blev straffad för allt för att ha sparkat boll i hallen, fått gräsfläckar på jeansen eller kladdat lite i matteboken. Det spelade ingen roll vad det var, både mamma och pappa var där och högg.
“När jag blev äldre och växte ur barnstorlekarna, slutade de slå, men några snälla ord? Nej, aldrig. Tog examen från gymnasiet med bästa betyg. Fick bara: ‘Det är ju bara gymnasiet, Viktor. Ska du plugga vidare nu eller? Självklart, så då pluggar man väl vidare fast jag egentligen ville börja jobba direkt.”
Sedan köpte han lägenheten.
“Vaddå, den är ju bara femtio kvadrat, det är inget att skryta om”, fick han höra samtidigt som de själva klämde ihop sig på trettio. Giftermålet då?
“En sån spinkig liten fru, kan hon föda barn egentligen?”
Och när dottern väl kom:
“Man undrar ju, vems barn det där är sådär ser ingen av oss ut!”
Toppen på moset blev när föräldrarna blev vansinniga för att han inte ordnade baluns när de hade bröllopsdag.
“Otacksamma son!”, fick han höra till slut.
Så Viktor frågade mig, med tårarna rinnande:
“Är jag verkligen så dålig människa att jag inte är värd att älskas?”
Jag klappade honom på ryggen och sa:
“Det finns folk som bara inte kan älska, Viktor. Du hade otur, men nu har du oss. Vi älskar dig något så förbaskat, för du är världens bästa.”
“Såg du inte hur glad vår dotter blev när du kom hem från jobbet idag? Hennes ögon lyste ju som soluppgången i Norrland på midsommarnatten.”
Viktor blängde bort sina tårar, mindes de lyckliga ögonen och började försiktigt le igen. Sen åt vi glass till middag och såg på Solsidan. För så gör man här och ibland räcker det ganska långt.
