Antingen mamma, eller ingen alls
Malin, du borde fixa en biljett till teatern till.
Malin såg upp från sin tallrik. Middagen hade knappt hunnit svalna, men Jonas satt redan försjunken i mobilen och knappade så fokuserat att han lika gärna kunde ha löst klimatfrågan.
En till biljett? Ska någon mer med?
Jonas lyfte knappt blicken.
Mamma vill hemskt gärna. Berättade igår att vi skulle gå och då tände hon verkligen till.
Malin lade försiktigt gaffeln på kanten av tallriken, reste sig och vände sig mot diskbänken, mest för syns skull någon måste ju hämta glaset med vatten. Ansiktet skrynklade ihop sig av sig självt, hon försökte inte ens stoppa det. Bara Jonas inte märkte hon hade varken lust eller ork att förklara vad som var fel…
Såklart. Mamma vill. Mamma vill alltid. Britt-Marie har alltid haft viljan förut också.
Malin stod vid diskhon och fyllde glaset i snigelfart. Framför sig blixtrade bröllopsbilderna förbi. Alla tvåhundrafyrtio, levererade med gulligt band från fotografen. Malin hade suttit tre kvällar och letat någon bild där det bara var hon och Jonas. Bara de två, utan släkt, gäster eller Britt-Marie inslängd. Hittade ingen.
På varenda bild dök Britt-Marie upp: först klappar hon sonen på kinden, sedan grejar med hans slips, eller så ställer hon sig mellan brud och brudgum och log mot kameran som om det var hennes fest. Då tänkte Malin det var en slump, nåt med vinklar. Numera tänkte hon inte så särskilt ofta.
Svärmor hade behandlat henne från första dagen som en temporär, som en inneboende, inte fru. Lägenheten tillhörde för övrigt Malin. Hennes egna pengar, hennes hem. Men Britt-Marie kom och gick som hon ville, aldrig något förvarning, alltid en åsikt: Fel gardiner. Fel gryta. Köttet översaltat. Jonas för smal. Jonas för blek. Jonas äter för lite.
Malin tog en klunk och ställde tillbaka glaset…
Alla utflykter slutade likadant. Bio förra månaden? Tre stycken. Julskridskor? Tre stycken. Till och med till det där lilla kaféet på Hornsgatan, som Malin verkligen ville besöka på tu man hand, hade Jonas bjudit med sin mamma. Och hon dök glatt upp, slog sig ner mellan dem i den pyttelilla soffan, beställde en kopp te med citron och talade sedan i fyrtio minuter om sitt blodtryck och om grannen som återigen fått ett vattenläckage…
Teatern. De hade verkligen valt ut pjäsen med omsorg. Malin längtade i en och en halv månad, ordnade biljetter på tredje raden, parkett. Det skulle bli deras kväll. Bara deras.
Malin, varför är du så tyst?
Jonas ryckte äntligen blicken från skärmen.
Men förstå, mamma är ju så ensam nu, fortsatte han, med den där så välbekanta tonen som gjorde att Malin undrade om han själv visste hur ofta han upprepade just den meningen.
Malin log snett och nickade.
OK. Ta en till.
Vad annat fanns att säga? Hon hade pratat förr tusen gånger. Alltid samma utgång: Jonas tog illa vid sig, låste in sig i sovrummet, var tyst resten av kvällen och på morgonen ringde Britt-Marie och undrade med martyrens röst om allt stod rätt till. En evighetskarusell Malin sedan länge slutat försöka hoppa av.
Jonas log nöjt och dök ner i mobilen igen…
…Tredje raden parkett var verkligen toppen, Malin hade inte kämpat förgäves. Scenen syntes perfekt, varje detalj, varje liten min på skådespelarna. Synd bara att hon fick njuta själv, för Jonas vände sig direkt mot mamma Britt-Marie och stannade där resten av föreställningen.
Britt-Marie satte sig till höger om sonen och de började genast diskutera programmet, foajén, någon bekant hon (uppenbarligen) skymtat vid garderoben. Malin satt till vänster och stirrade på scenen, trots att pjäsen ännu inte börjat. I pausen gick Jonas och Britt-Marie till baren. Malin blev kvar ingen hade ens föreslagit att hon skulle följa med, och hon tänkte inte bjuda in sig själv. De kom tillbaka, och svärmor återberättade första akten för sin son som om han hela tiden suttit på någon helt annan teater. Malin bläddrade i programmet och funderade på om tredje raden verkligen var värd alla de där tusenlapparna.
Hemresan var också en trio. Först körde de hem Britt-Marie. Malin satt tyst tio minuter i bilen medan Jonas hjälpte henne upp till lägenheten, fixade med låset, och hörde på ännu en utläggning i dörren. När Jonas väl sjönk ner bakom ratten igen, såg han ut som någon som äntligen vunnit på Triss.
Det gick ju toppen, eller hur?
Malin nickade och vände sig mot fönstret. Prata var det sista hon ville hon skyllde på trötthet, även om hon inte direkt ville sova heller. Att säga något till Jonas den kvällen kändes hopplöst. Allt skulle ändå bara fastna halvvägs.
De följande två månaderna blev som hon redan anat. Britt-Marie dök upp lika ofta som SL:s förseningar, Jonas var mer och mer hos mamma, och Malin var hemma själv oftare än hon ens tänkte på, medan det skrattades i köket och diskuterades högt och lågt. Gemensamma middagar blev ovanliga, helgerna förvandlades till pliktturer till svärmor, eller ännu en utflykt på tre man hand. Malin gick och lade sig först och vaknade med samma klump i bröstet, som att tryggheten placerat sig där för gott.
…I mitten av mars fick hon en rejäl bonus på jobbet. Tre dagar funderade hon innan hon tog mod till sig. Femton dagar i Turkiet. All inclusive. Hav, sol, hotell med bättre recensioner än de flesta svenska husläkare. Hela veckan letade hon, kollade rum, läste foruminlägg, kollade avstånd till stranden. Det här skulle bli deras omstart bara de två, ingen annan.
Jonas, jag har bokat en resa, sa Malin senare på kvällen och lade bokningsutskriften bredvid hans tallrik. Turkiet, femton dagar i juni, all inclusive. La hela bonusen, men det är värt det.
Jonas tog lappen, skummade snabbt och tittade på henne. Något som liknade glädje dök upp i ögonen.
Men vad härligt! Kul Malin.
Hon andades ut. Kanske var inte allt förlorat? Kanske behövde de bara komma bort, så skulle allt lösa sig själv. Hon somnade den kvällen lugnare än på månader.
Dagen därpå kom Jonas hem, satte sig vid bordet, och mellan första och andra köttbullen sa han, så där odramatiskt som om han beställt mjölk:
Malin, jag berättade för mamma om Turkiet. Hon vill också med, kan du boka en biljett till?
Gaffeln frös mitt i luften. Malin lade försiktigt ned den igen och tittade på sin man, försökte höra om det var ett dåligt skämt eller om han verkligen inte förstod vad han sa.
Den här gången höll Malin inte tyst.
Nej, Jonas. Jag tänker inte åka på semester med din mamma.
Jonas slutade tugga och såg ut som om hon sagt något snudd på brottsligt. Som att svära i Jönköpings kyrka.
Men Malin, hon har det ju så tråkigt hon har inte varit vid havet på tre år. Är du så snål?
Malin reste sig, ställde sig vid fönstret och tog ett stadigt tag om diskbänken så knogarna vitnade. Något hett och ostoppbart samlades i bröstet. Månaders irritation samlad under ett enda ögonblick.
Hon kan väl åka med sina väninnor! Hon har fem stycken, Jonas, fem tanter som dricker kaffe där varje torsdag. Låt dem dra till Medelhavet och ge oss lite andrum!
Malin, det är min mamma, vad…
Det vet jag mycket väl! Hon vände sig om och decibelnivån matchade äntligen hur hon känt i månader. Jag vet det, för hon är med oss 24/7! Bio med henne, skridskor med henne, teater med henne, middagar med henne! Jag är trött på att vara tredje hjulet i min egen relation, Jonas, fattar du det ens?
Jonas sköt tallriken ifrån sig, reste sig, korsade armarna.
Du är kall, Malin. Förstår inte hur ensam hon känner sig.
Nej, det gör jag inte! Malin var så nära att börja hoppa jämfota på köksgolvet. Och det är inte min uppgift heller! Du är min man, Jonas! Jag vill åka på en romantisk semester med dig, bara vi två, inte titta på när ni pratar om hennes blodtryck vid solstolen och jag sitter bredvid som överbliven semesterpotatis!
Jonas kisade och tog ett steg tillbaka.
Då får det vara. Antingen åker mamma med, eller så åker jag ingenstans.
Det blev knäpptyst. Malin tittade på honom länge, något i henne klickade på plats, tyst och slutgiltigt.
Fint. Då åker jag själv.
Hon passerade Jonas och gick till sovrummet, drog fram resväskan och kastade den på sängen. Jonas dök upp i dörren direkt.
Malin, vad gör du? Ta det lugnt nu, kan vi inte prata om det här som vuxna?
Det är precis vad vi försökt, Jonas. Varje gång slutar samtalet med att det blir din mamma som är viktigast. Malin hämtade en klänning från garderoben och vek ner i väskan. Jag kommer begära skilsmässa. Jag orkar inte vara tre i det här förhållandet längre och vara femte hjulet hemma hos mig själv.
Jonas blev tyst och lutade sig mot dörrkarmen. På något vis verkade det landa på riktigt: Malin bråkar inte, hon har bestämt sig.
…Två månader senare låg Malin på en solstol vid hotellpoolen i Side. Just det hotell hon valt så noga på nätet. Solen värmde axlarna, havet andades svenskkemiskt turkosblått och drinken i handen samlade långsamt iskalla droppar av kondens. Ingen bredvid pratade blodtryck, ingen muttrade om drag och ingen återberättade högljutt gårdagens samtal med någon granne. Ingen alls bredvid, och det var perfekt. Malin tog en klunk, lutade sig bakåt och drog slutsatsen: Klart hon skulle rett ut det här för länge sen det borde ingen kvinna stå ut med mer än ett kvartal, max.
