Spelar du ut mig?
Vad är det du har på dig? Ingrid Johansson lät blicken glida från min hårfäste till tårna och stannade vid kjolen. Den är ju alldeles för kort. I din ålder kan du väl sluta klä dig som en liten tjej.
Jag, Agnes, drog instinktivt ner kjolens kant, fast den nästan nådde till knäna. En vanlig pennkjol av det sorten man hittar på H&M under vårrean, diskret färg, klassisk modell. Då hade jag tyckt att det var ett kap.
Mamma, den är ju helt normal, försökte jag hålla rösten lugn. Jag har den på kontoret.
Just precis. Folk ser dig och tror vad som helst. När jag var i din ålder…
Jag lyssnade inte klart. Samma gamla visa om blygsamhet, om “på vår tid”, om hur riktiga kvinnor skulle se ut. Istället lade jag fram ett kuvert på bordet, stort och prydligt, med loggan från Resebyrån på framsidan.
Det är till dig, mamma…
Mamma tystnade mitt i meningen. Hon stirrade först på kuvertet, sedan på mig, tillbaka på kuvertet.
Vad är det nu du släpat hem den här gången?
Öppna det.
Jag hade väntat i ett halvår på den här stunden. Sparat varenda extra krona, ignorerat bullarna på Pressbyrån, nya vårskor och spontana luncher med kollegorna. Spa-veckan i Varberg det klassiska hotellet med vita kolonner, hälsokällor och havsluft, som mamma pratat om i åratal. Jag hade bokat bästa rummet, tänkt på varje detalj.
Hon tog fram resepappren, kastade en blick. Jag väntade på en kram, ett tacksamt leende, åtminstone ett litet “tack”.
Ingrid pressade ihop läpparna, knuffade kuvertet ifrån sig med fingertopparna som om det smittade.
Du har bestämt allt åt mig, igen.
Andan stockade sig.
Mamma, det är Varberg. Du har ju alltid velat…
Vem ska ta hand om mina pelargoner då? Tänkte du på det? Nu trummade hon med naglarna i köksbordet. Tre veckor! De dör ju!
Jag kommer förbi varje dag, jag lovar.
Du jobbar ju. Kommer glömma det, stressa ihjäl dig. Och maten där? Det är säkert bara kokt blomkål och soppa. Läste i tidningen att allt bara är sparprogram numera.
Jag kunde inte förstå om mamma skämtade. Ett halvår av avbrutna latte, inget biobesök, inga nya kläder, inga resor. Och detta var vad jag fick?
Mamma, restaurangen har fem matsalar. Flera menyer. Massage, pool, havsbad…
Havsbad, härmade Ingrid sarkastiskt. Lär dig lite fina ord du. Tänkt på att faktiskt fråga mig, behövde jag det där?
Jag svalde. Jag ville bara höra ett svalt “duktig”. Det gamla, som jag levt efter i trettio år.
Jag sjönk ner på stolen. Benen svek mig plötsligt. Jag såg på kuvertet där det låg på kanten av bordet, undanglidande.
Och klimatet där nere, fortsatte mamma medan hon rättade till bordduken, fast den redan låg rakt. Havsluften är fuktig, blodtrycket sticker iväg direkt. Tänkte du på det?
Jag svarade inte. För första gången på många år så fanns det inget försvar kvar.
Och resan? Sitta på tåg i timmar? Min rygg klarar inte det inser du det? Nu satte mamma sig mittemot och korsade armarna inför en lång predikan och började jämföra med grannens Linnea: busig, arbetslös, en katastrof till sambo som dricker, men ändå lämnar hon aldrig sin mamma. Varje dag kommer Linnea med mat eller bara för att sitta ner.
Jag granskade de tunna händerna, bekanta blodådror, grå hårstrån under brunfärgen, de där händerna som brukade fläta mitt hår, den där munnen som sjöng visor. Var fanns de nu?
Lyssnar du ens på mig?
Ja mamma.
Det tror jag inte. Sitter där som en staty. Jag försöker prata om viktiga saker men du…
Hon började räkna upp igen hotellet är säkert trångt, man får dåliga grannar på våningen, dagens unga läkare kan inget och skriver bara ut värktabletter. Jag nickade på rätt ställen, men inuti blev det tystare och tystare.
Väggklockan tickade. En timme. En och en halv. Munnen gick på mamma, övergick från Varberg till allmän klagan om ensamma kvällar, om hur jag aldrig ringer, om dottern som blivit ohanterlig.
Du fattar inte hur det är att vara själv i den här lägenheten? Hon sträckte upp hakan. Du vill bara bli av med mig så du kan ha kul.
Mamma, det är en present.
Present! utbrast Ingrid med dramatik i rösten. Present ska man bli glad för! Det här är väl inget annat än att du vill dämpa samvetet. Skicka bort gamla morsan och koppla av i lugn och ro, va?
Jag ställde mig långsamt upp. Benen var fortfarande som spaghetti, men handen låg hårt om kuvertet.
Du har rätt, mamma. Det passar dig nog inte. Jag kan avboka.
Mamma tystnade. För ett ögonblick såg hon nästan förlorad ut, som någon som rustat sig för strid och plötsligt blir utan motståndare.
Vad menar du, boka av?
Precis som jag säger. Jag får pengarna tillbaka. Du har rätt, jag tänkte inte hela vägen.
Agnes, lägg tillbaka kuvertet på bordet.
Till vilken nytta? Du vill ju ändå inte åka.
Jag sa aldrig att jag inte vill åka! Jag sa att du borde frågat innan! Nu blev kinderna röda. Du ska alltid bestämma allt, och sen förstår du inte varför jag blir sårad!
Jag kramade kuvertet mot bröstet och gick mot hallen. Hjärtat bultade i halsen, men benet var fast.
Vart ska du nu? Agnes! Jag pratar med dig!
Mamma, jag är trött.
Trött? Mamma rusade efter och greppade min arm. Jag har offrat allt för dig! Vi hade knappt mat, din pappa stack ifrån oss, och det var jag som kämpade! Är det så här du säger tack?
Jag vände mig om. Såg på mammas sammanbitna mun, ansiktet rött av ilska.
Du sa ju själv att du inte ville.
Jag sa att du inte frågat.
Så, nu frågar jag. Mamma, vill du åka till Varberg?
Hon drog häftigt efter andan.
Driver du med mig? Försöker du få mig att bryta ihop? Du är ju lika känslokall som en robot! Lägg kuvertet på plats, jag tänker fundera.
Jag såg försiktigt bort armen ur hennes grepp. Höll fortfarande hårt om kuvertet.
Jag ringer imorgon, mamma.
Och stängde dörren innan hon hann svara.
Jag hörde hennes upprörda meningar tränga genom dörren, om otacksamhet, bortslösad ungdom, att jag skulle ångra mig. Jag vände mig inte om, benen bar mig nerför trappan, förbi postfacken och gamla cyklar.
Ute föll ett lätt regn. Jag lät dropparna lägga sig på ansiktet, bara stod där på trottoaren och andades in doften av blöt asfalt. Folk gick förbi, någon muttrade, men jag brydde mig inte. Kuvertet låg kvar i handen, och plötsligt tänkte jag att man kan ju faktiskt åka dit själv. Varberg, kolonner, spa och frukost utan någon som suckar vid bordet.
Jag promenerade, planlöst tills jag stod vid ett litet café med stora glasfönster. I värmen där inne satt folk och åt middag, tända ljus, små blomvaser, lugna röster. Jag gick in.
God kväll, hälsade servitören vänligt. Är ni själv?
Ja, sa jag, förvånad över hur lätt det kom.
Jag satte mig längst in, bredvid fönstret. Lade servetten i knät och bläddrade i menyn. Direkt fastnade jag för den dyraste efterrätten pärontarte med kolasås och salt fudgesås. Och ett glas rödvin, mustigt och lagrat.
Mamma skulle kalla det slöseri. Pengar i sjön. Jag såg för mig hennes strama läppar, tunga suckar, eviga “när jag var ung…” och beställde ändå.
Vinet var fylligt med en mild strävhet. Jag tog en klunk, lutade mig bakåt och kände något nytt spira i kroppen lätthet där trycket suttit i åren. Jag mindes barndomen hur jag skämdes för en fyra på provet eftersom mamma kunde vara tyst en hel vecka efter “skandalbetyg”. Hur jag pluggade ekonomi, fast jag drömde om språk. Hur jag gjorde slut med Erik fast jag älskat honom för mamma sa att han var “en förlorare”.
Tarten smälte i munnen. Jag stirrade på den rinnande kolan och insåg att jag inte minns när jag sist gjorde något för mig själv. Bara för min skull, inte för mammas beröm eller någon bekräftelse.
Mobilen vibrerade. Sen igen. Och igen. Sju missade samtal och tre röstmeddelanden från mamma. Jag stängde av telefonen.
Jag åt klart, drack ur och lämnade generöst med dricks eftersom det kändes rätt. Gick ut på gatan, där regnet slutat och stjärnor redan glimmade över taken.
Jag slog mig själv i tanken: det där första steget det är alltid svårast. Ikväll var det min tur att få betyda mest för mig själv.
