Min dotter gifte sig med en tysk. Jag bodde med dem i två år, skötte hushållet och passade mitt lilla barnbarn.
Dottern och svärsonen jobbade på samma företag och brukade komma hem rätt sent om kvällarna. Jag hoppades förstås på att få stanna hos dem permanent, men ack så naiv jag var. Plötsligt en dag kläckte svärsonen ur sig att de inte längre behövde min hjälp och bad mig lite snällt men bestämt att flytta ut. En månad senare satt jag tillbaka hemma i min lilla lägenhet i Södertälje. Och där blev jag ungefär lika varmt välkomnad som en folköl på kräftskivan.
För när jag bodde hos dottern hade min son hunnit skilja sig från sin första fru, blitt utsparkad från hennes lägenhet, och så flyttade han in i min. Naturligtvis släpade han med sig sin nya fru, som dessutom redan var gravid. Att fråga mig först föll honom inte ens in.
Så vad skulle jag göra? Sparka ut sonen med hans höggravida hustru? Nej, man är ju ändå människa. Men att trängas tre styckenoch snart fyrai en etta på femtio kvadrat känns ungefär lika charmigt som en novembermorgon i Kiruna. För övrigt har varken jag eller sonen pengar till att hyra något annat.
Jag ringde dottern, förklarade läget och tänkte att nu ringer de nog snart tillbaka. Jodå, sa jag till mig själv, men jodå blev det inte. Det blev dödstyst från både dotter och svärson. Nåja, de har väl fått sin egen världsbild nu
Jag kan ändå förstå sonen. Han trodde ju aldrig att jag skulle återvända. Nu får jag istället sova på kökssoffan. På dagarna försöker jag hålla mig hemifrån: handlar, hälsar på gamla kollegor på ICA och dricker kaffe med Birgitta. Pratar med sonen rätt normalt, utan större scener, men svärdottern undviker mig som om jag vore surströmming. Det syns tydligt att hon tycker det är obekvämt med svärmor i lägenheten.
Jag hade aldrig trott att man vid sextio skulle bli överflödig i sitt eget hem, och att någon annan dam skulle ta över mitt kök. Sonen har ögon bara för sin gravida fru och tycks se boendekrisen som en petitess.
Har nu börjat leta efter någon deltidsanställning. Svärdotterns föräldrar bor ute på landet utanför Uppsala. Kanske föreslå att de flyttar dit? Fast kommer min son någonsin hitta jobb där ute bland kossor och älgar? Knappast. Så nu sitter jag här och vet inte om jag ska skratta eller gråtaSå en eftermiddag, när jag tyst diskade svärdotterns muminmugg, ringde telefonen. Ett okänt nummer. Hej, jag heter Gunvors. Vi har ett boende för seniorer här i centrum, och undrar om du är intresserad av ett rum? Hon pratade påde behövde någon som kunde hjälpa till i köket ett par dagar i veckan, hyra och mat till självkostnadspris.
Två dagar senare stod jag i deras solskenfyllda matsal, doftande av kanel och kaffe, och log åt borden med små, skrattande damer och filurer i grått skägg.
Nu har jag ett eget krypin, mina egna skåp, och självaste Birgitta kommer på besök ibland för att spela kort. Son och svärdotter kommer förbi med babyn då och då. Dottern, ja, hon skickade ett vykort från München i julas med en bild på barnbarnet. Högen med disk och barngråt är kanske bortamen så är också känslan av att vara i vägen.
Det visade sig, trots allt, att livet började om där kaffet är starkt, och där det finns plats för mig precis som jag är. Och när kycklingsoppan kokar och sorlet fyller rummet, tänker jag stilla: Det är inte länge man är överflödig, om man vågar öppna en ny dörr.
